Betraktelsegrund
2024-07-04
https://www.expressen.se/kultur/bocker/sadana-missar-far-man-inte-gora-albert-bonniers/
"Den svenska författaren Frans G. Bengtsson menade att ”så kallad ’psykologisk analys’” var en synd i romankonsten. ”Så snart en författare kryper in i sina supponerat objektivt existerande figurers medvetanden och börjar pladdra om de ting han skall låtsas finna där”, skrev han, ”är det klart att för den reflekterande läsaren varje tillstymmelse till verklighetsillusion ögonblickligen förflyktigas.”
Och det är sant att romanförfattare inte kan läsa tankar. Men litteraturen är en illusionskonst, inte en vetenskap. Hur skulle det vara om vi kunde få inblick i hur andra upplever livet, vilka rädslor och fantasier som driver dem? Kunna se rakt igenom de finmaskiga nät av missförstånd och slump som flätar ihop och repar upp våra relationer?
Ett av livets största problem är just detta: andra människors obegripliga annanhet från oss själva.
För den som är ung och nyförälskad framstår inte det som någon oöverkomlig svårighet. Så börjar också George Eliots ”Middlemarch”: med den unga idealisten Dorothea, och hennes romantiserade bild av den tungsinta, äldre prästen mr Casaubon, och den världsliga Rosamond, och hennes ytliga drömmar om ett liv ihop med den stiliga läkaren mr Lydgate.
Men ”Middlemarch” är, som Virginia Woolf har sagt (och som Ingrid Elam citerar i sitt för övrigt utmärkta förord) en roman för vuxna människor. Mary Anne Evans, kvinnan bakom den manliga pseudonymen Eliot, skrev den när hon var i femtioårsåldern, och de nästan tusen sidorna av borgerligt äktenskapsdrama inrymmer ett långt livs inte bara romantiska utan också bildningsmässiga, politiska och moraliska desillusion.
Ska de gifta sig? Och efter att de har gift sig, ska de någonsin kunna förstå varandra? I händerna på en medelmåttig författare skulle en sådan handling antingen bli cynisk eller sentimental, men Eliots blick på sina romanfigurer är genomsyrad av en sådan klarsynt människokärlek att hon lyckas framställa varenda en av de otaliga karaktärerna som både allvarligt bristfällig och djupt mänsklig.
Hur mycket man än föraktar mr Casaubon kan man ändå inte låta bli att känna medkänsla.
Såhär beskriver hon till exempel mr Casaubons intellektuella möda: ”Det mest påtagliga resultatet var inte Nyckeln till alla mytologier [hans oavslutade arbete], utan en sjuklig upptagenhet av att andra inte gav honom den plats han ännu inte bevisat att han gjort sig förtjänt av, en ständigt gnagande misstanke om att den förhärskande uppfattningen om honom inte var till hans fördel, en sorglig brist på glöd för det arbete han hade föresatt sig och ett glödande motstånd mot att erkänna att han inte uppnått någonting.”
Hur mycket man än föraktar mr Casaubon kan man ändå inte låta bli att känna medkänsla. Detta är också Eliots uttalade syfte: Då och då tar författaren till orda, för att med mild ironi uppmana den läsare som är utan synd att kasta den första stenen.
I Hans-Jacob Nilssons eleganta översättning känns ”Middlemarch” nästan som en historisk roman skriven i dag; ett intryck som förstärks av Eliots tillbakablickande perspektiv, eftersom boken gavs ut 1871–2 men utspelar sig 1829–32.
Det enda som fläckar denna kulturgärning är att förlaget inte verkar ha kostat på någon ordentlig korrekturläsning.
På något vis lyckas Nilsson med mästerstycket att omvandla den täta engelska väven av staplade adjektiv, folkliga talesätt och indirekta referenser till en naturlig svensk samtidsprosa. Det enda som fläckar denna kulturgärning är att förlaget inte verkar ha kostat på någon ordentlig korrekturläsning, så att en mängd småfel förekommer, varav det värsta är att en för intrigen avgörande farmor kallas för mormor.
Men det är förstås ingen anledning att låta bli att läsa detta mästerverk som förevisar den kanske främsta psykologiska analysen i romankonstens historia.
”Middlemarch” erbjuder ingen magisk insikt i hur det är att leva som någon annan. Den direkta tillgången till andra människors medvetanden, och den lätthet med vilken Eliot rör sig mellan de olika sidorna av relationsproblemen, är naturligtvis en fiktion.
Men våra föreställningar om vad som rör sig inuti andra kommer aldrig att bli mycket mer än fiktioner. Och i dess allra högsta yttringar kan skönlitteraturen visa oss den avgörande skillnaden mellan slentrianmässiga och simpla, och nyanserade och inlevelsefulla fiktioner.
I slutet av romanen undrar Dorotheas syster hur hon har kunnat fatta så märkliga livsbeslut som hon har gjort. ”Kan du inte berätta?” frågar hon. ”Nej, kära du”, svarar Dorothea, ”för om du inte kan känna detsamma som jag, så kommer du aldrig att kunna förstå det.” Men läsarna förstår precis. För vi har inte bara känt allting som Dorothea har, utan dessutom vad människorna omkring henne har upplevt. Eller inbillar oss åtminstone ha gjort det."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.