Carl Norberg - Palanthir
Start
Arkiv
Själsligt
Vägen hit
Om Carl
Pågående I Stockholms Kulturelit
2024-06-24
https://www.svd.se/a/dRm1XA/vad-ar-det-som-pagar-i-stockholms-kulturelit
"De spelar tennis ihop, går på samma fester och ger varandra priser – och trängs på Södermalm i Stockholm. Kultur- och mediemänniskornas intima umgänge börjar bli ett problem, menar vissa.
Enligt skylten på fasaden ska här ligga en sushirestaurang.
Mitt sällskap vinkar in mig, hitåt! Det är trångt mellan borden, tv:n i hörnet visar en boulematch från nittonhundranånting och menyn är utskriven på ett kvitto.
Allt känns medvetet sjavigt.
Jag har gått hit, med min vän, till Bar Europa på Bysistorget på Södermalm, för att se om det är det vattenhål för minglande kultur- och mediemänniskor som alla säger. Gör mentala anteckningar.
Lokalen fylls snabbt på av ett klientel som mycket riktigt ser ut att bestå av unga blonda medietjejer samt killar i keps och med en Tuborg i handen.
I baren trängs kulturfolk och mediemänniskor.
I baren trängs kulturfolk och mediemänniskor. Foto: Lisa Arfwidson
Vid ett hörnbord har SvD-skribenten Björn Werner och hans flickvän, influeraren Sandra Beijer, slagit sig ner tillsammans med Expressens kulturchef Victor Malm och hans fru. De lutar sig förtroligt mot varandra och skrattar medan de manövrerar diverse småbarn.
Nöjesprofilen Edvin Törnblom passerar förbi, skålar snabbt med dem och försvinner ut till sitt sällskap som hänger kring de obekväma vita plaststolarna på uteserveringen. Skådespelaren Asta Kamma August tittar in med ett kompisgäng men går då hon inte får någon sittplats och en kepsprydd Jack Werner – viralgranskaren, poddaren och skribenten – stannar en stund med sin barnvagn. Dessutom pratar jag själv med tre trevliga journalister från produktionsbolaget Tredje statsmakten, som bland annat producerar det mediegranskande programmet ”Medierna” i P1.
Får räkna med att bli hatad
Två timmar, två öl och en sockerkaka bakad på olivolja senare kan jag konstatera att scenen spär på fördomen som finns om Stockholms kulturvärld: att alla känner alla, spelar tennis med varandra, ger varandra priser och går på samma fester.
Varken gps:en eller Eniro kan hitta Sofia Lilly Jönssons adress.
Varken gps:en eller Eniro kan hitta Sofia Lilly Jönssons adress. Foto: Lisa Arfwidson
Jag ska inte kasta sten i mitt glashus, för jag är själv en del av den världen. Går på kulturmingel då och då, är vän med en massa kulturfolk på sociala medier och har en exman som också är journalist, flitig vimlare och söderbo.
Men på senare tid har jag börjat fundera på konsekvenserna av att en ganska liten klick människor umgås och skriver om varandra. Och utifrån ett perspektiv som rör en väldigt begränsad del av världen.
Någon som däremot kan kasta sten är Sofia Lilly Jönsson.
Varken gps:en eller Eniro kan hitta hennes adress. När jag och fotografen Lisa Arfwidson kommit fram till den lilla byn i Dalsland får vi instruktioner per telefon: ”Fortsätt rakt fram förbi de röda gårdarna, förbi ett gult hus, sväng till höger in på grusvägen och sedan rakt fram.”
Vi passerar inte en enda människa.
Sofia Lilly Jönsson verkar glad över att få besök när hon tar emot oss på uppfarten till den gamla banvaktstugan från 1895. Hon har ordnat med plocksallad och egen rabarbersaft.
− Det är sällan någon reser hela vägen hit. Men det gjorde det å andra sidan inte när jag bodde en kvart från Stockholm heller, man fick alltid åka till innerstaden om man ville träffa någon.
Sofia Lilly Jönsson är kritiker och författare.
Sofia Lilly Jönsson är kritiker och författare. Foto: Lisa Arfwidson
Hon är kritiker för Aftonbladet och författare som nyligen romandebuterade med den självbiografiska ”Ett bortkastat liv” på Albert Bonniers förlag. I en scen i boken reflekterar huvudpersonen över sammanblandningen mellan privatliv och arbete inom yrkeskåren: Tidningarna publicerade mer än gärna skribenter som gick omlott med varandra i poddar och sociala medier och som lade ut bilder från mingel som hörde till uppdraget men också var privata fester med kompisar.
Sofia Lilly Jönsson säger att hon valt att följa en övertygelse om självständighet.
− I alla yrken finns det vissa saker man får frånsäga sig. Vi är så få i det här landet som har ett professionellt kritikeruppdrag. Vi är först och främst inte kollegor med varandra utan tjänare åt den offentliga debatten. Och varför finns den ens? Inte för att vi ska mingla med varandra och sedan skriva schvungiga saker. Den är till för demokratin.
Sofia Lilly Jönsson säger att hon i stort sett inte har några vänner i kulturvärlden.
Sofia Lilly Jönsson säger att hon i stort sett inte har några vänner i kulturvärlden. Foto: Lisa Arfwidson
I sex år har Sofia Lilly Jönsson bott här ensam i sitt hus nära norska gränsen. Anledningen till att hon flyttade hit var inte för att isolera sig från omvärlden. Hon ville bo i ett hus och detta var vad hon hade råd med.
− Om jag hade haft obegränsat med pengar så skulle jag ha velat att det här huset låg på landet närmare Stockholm, för mitt yrkes skull. Att jag tjänar lite har å andra sidan att göra med att jag inte har försökt att levla inom kulturvärlden, utan dragit mig ur alla sådana sammanhang när jag haft chansen.
Om detta skrev hon redan 2018 i essäboken ”Kritikens främlingskap”, där hon menade att kritikern måste vara ett ”frontsvin” och räkna med att bli hatad.
I dag har hon ett mycket litet umgänge i kulturvärlden och har slutat med sociala medier. Hon ansåg det oförenligt med sitt uppdrag att vara digital vän med folk som hon sedan kanske skulle skriva om.
Menar du att dagens kritiker och kulturjournalister inte skriver självständigt?
− Jag tror att de flesta fäller egna, självständiga omdömen. Men jag tror att man utan att märka det själv blir påverkad av vad det snackas om, vilka man ser i flödet, vilka namn som tas upp vid middagsborden eller i poddarna man medverkar i.
Sofia Lilly Jönsson ger en känga till ”generalisterna” på kultursidorna.
Sofia Lilly Jönsson ger en känga till ”generalisterna” på kultursidorna. Foto: Lisa Arfwidson
Hon upplever att detta också påverkar innehållet på kultursidorna och i längden det offentliga samtalet.
− Vem bestämmer vad som är relevant och viktigt? Om det är samma människor som rör sig i samma kretsar så får det konsekvenser. De behöver inte nödvändigtvis umgås privat, det räcker med att de sitter på Twitter och läser varandras texter. I stället för klassisk kritik som anses tråkigt har vi fått en massa Björn Werner-folk på redaktionerna.
Jag frågar henne vad hon menar med ”Björn Werner-folk”.
− Han menade i ett samtal på Publicistklubben att vägen framåt för kultursidorna är att skriva texter som väcker uppmärksamhet. Jag menar att kulturjournalistikens och konstens särskilda möjlighet är att upptäcka saker vid sidan om det dagsaktuella.
Gick inte på Guillous fest
Men fackskribenterna, säger Sofia Lilly Jönsson, har mer och mer bytts ut mot generalister vars meriter är att de alla har följt samma HBO-serier slaviskt och skriver rappt och snyggt om ”The handmaid’s tale” och Taylor Swift.
Värt att väga in här är de ekonomiska aspekterna och kultursidornas behov av texter som faktiskt läses. Vilket de bevisligen gör i högre grad om de handlar om Taylor Swift, än om Mozarts violinkonserter. Hur ser hon på det?
− Det handlar inte om det. Jag älskar Taylor Swift. Det jag menar är att kultursidorna ska akta sig för att alltid springa efter samma bollar. Vi missar vad som är på väg att hända om vi mest kommenterar det som redan hänt. Långsiktigt kommer kulturjournalistiken att göra sig oviktig och till slut ta död på sig själv.
Björn Werner är kulturskribent och kritiker.
Björn Werner är kulturskribent och kritiker. Foto: Björn Larsson Rosvall
Det är alltså min SvD-kollega Björn Werner som får klä skott för den typ av journalistik som Sofia Lilly Jönsson är kritisk emot. Vi ses över video där han sitter skäggig och tillbakalutad i soffan. Just i dag jobbar han från sitt hem i Gamla stan, och inte från sitt frilanskontor på söder. Att han skulle vara någon typisk stockholmsk kulturvimlare håller han inte med om.
− Jag är småbarnsförälder så jag skulle säga att jag huvudsakligen är hemma. Men visst, mina texter kanske inger en känsla av att jag är mer ute i svängen än jag är.
Han fortsätter:
− Jag kan också känna mig lite utanför en innegrupp kulturjournalister. Gå till Rönnells antikvariat på en Elis Burrau-kväll, där finns en stor och mycket aktiv klick människor som umgås med varandra och syns på kultursidorna.
Hur håller man isär rollerna som självständig kritiker och minglande privatperson?
Hur håller man isär rollerna som självständig kritiker och minglande privatperson? Foto: Lisa Arfwidson
För ett par veckor sedan skrev Björn Werner en text i Göteborgs-Posten om alla mingelinbjudningar som dimper ner så fort det börjar bli varmt ute och vilka känslor det väcker inom honom: ”Varje inbjudan är en liten kick. Ett hopp som tänds. En möjlighet som öppnar sig. Att avstå skapar fruktansvärd vånda. Tänk om jag missar något?”
− Efter att ha gått på några mingel och träffat samma personer så ingav det en känsla av hur liten den här branschen är. Vilket är lite tråkigt mer än att det skulle vara oetiskt.
Björn Werner var tidigare kulturchef på GP och är relativt nyinflyttad i Stockholm. Han upplever att det är lättare för kritiker att vara kompromisslösa när de befinner sig på armlängds avstånd från huvudstaden där majoriteten kulturskapare bor.
− Jag tror att det är en bakgrund till debatten om att kritiken är tråkig, just att folk hellre skriver något lite snällare för att det är trevligare att träffas på stan sen.
Men om man är ute och minglar med folk i samma bransch och umgås privat. Hur håller man isär rollerna som självständig kritiker och privatperson?
− Att kunna bråka med Victor Malm eller någon annan kulturskribent om en principfråga i spalterna och även kunna ses över ett glas är inte mer problematiskt än att Annie Lööf och Jonas Sjöstedt inte är ovänner privat. Snarare mindre.
Däremot tycker han att rollen som självständig kritiker av andras verk är något man ska hålla hårt i.
− Är det en författare jag skulle kunna bjuda hem på middag, då säger man nej till den boken. Så tänker alla seriösa kritiker, det behöver man inte flytta ut på landet för att upprätthålla.
Han berättar att han skrev en positiv recension om en av Jan Guillous böcker för två år sedan. Efter det blev han bjuden på Piratförlagets mingel där Guillou kom fram och skakade hans hand.
Även detta år kom en inbjudan till samma champagnemingel.
− Först tackade jag ja, men så tänkte jag efter och kände att det började bli smetigt. Om jag år ut och år in går på den här grejen som en av Piratförlagets trusted kritiker försvinner ju min kritikerfunktion. Så jag gick inte, jag vill hellre kunna skriva trovärdigt om nästa Guillou-bok. Men den gränsen tror jag inte att alla lyckas upprätthålla i Stockholms kulturvärld.
Jag påpekar att den där mingeltexten han skrev väl ändå är relaterbar för en ytterst liten del av befolkningen. Finns det inte risk att kulturjournalistiken blir navelskådande om den så ofta utgår ifrån Stockholm?
− I den mån det är så, så är det ett problem men jag skulle säga att den navelskådande aspekten inte bara gäller minglarna i innerstaden utan alla kulturjournalister. Kanske även den här texten du skriver?
Det finns en homogenisering hos journalistkåren, menar Johan Svedjedal.
Det finns en homogenisering hos journalistkåren, menar Johan Svedjedal. Foto: Lisa Arfwidson
Debatter om smetighet och nepotism i kulturvärlden väcks då och då. Nyligen anklagade kritikern Selma Brodrej Marianne Lindberg De Geer för ”skamlös vänskapskorruption”, efter att den senare kritiserat Brodrejs recension av vännen Aase Bergs bok. Och i en agiterande text i Dagens ETC skrev Malmökonstnären Sven Holmberg om ”en helt ny och vidöppen” nepotism i Stockholms kulturvärld (i synnerhet gänget kring SVT:s ”Cyklopernas land”).
”Problemet är inte större i dag”
Jag ringer upp Johan Svedjedal, professor i litteratur vid Uppsala universitet.
− När den moderna journalistiken föddes sågs det inte som problematiskt att folk kände och skrev om varandra. Den kulturella världen var ju också mycket mindre och alla visste att alla kände varandra. Då fanns inte dagens moderna jävstänkande.
Samtidigt, säger han, fanns det en rättvisekodex. Man skulle skilja på sak och person. Ett talande exempel var Olof Lagercrantz som ofta skrev om sina vänner, kunde ge dem rejäla sågningar och sedan ringa och trösta.
Det var de stora dagstidningarna som började reflektera kring jävsproblematik och införde praxisen att ta in så kallade gästkritiker, när en medarbetare i den egna tidningen gav ut en bok.
− Så jag skulle inte säga att problemet är större i dag, snarare tvärtom. Däremot finns det ju många fler synliga nivåer i dag. Det som tidigare förekom på krogen eller middagar stannade där. Nu läggs det ut på nätet och når vem som helst och får mycket större genomslag.
Ett sådant här reportage kan, som Björn Werner var inne på, tyckas lika ankdammsaktigt som det den försöker undersöka – ytterligare en text där kulturvärlden inte kan få nog av sig själv. Och detta i princip samtidigt som samhällspåverkare på en helt annan nivå minglar loss i Almedalen.
Men i detta finns mer allmängiltiga aspekter än så. För det handlar också om vem som kommer till tals och vilka perspektiv som förmedlas om ”allt som pågår utanför lokalerna vid Hornsgatan är en total avvikelse från verkligheten”, för att citera Aftonbladets Jack Hilden.
I Lena Kvists, tidigare kulturchef på Borås tidning, magisteruppsats ”Konfetti i hela min säng” (Göteborgs universitet, 2022), kartlade hon prisbelönta debutanter och fann att 86 procent av de 77 medverkande författarna bodde i en storstad, 64 procent i Stockholm. Mer än varannan svensk journalist bor i Stockholms län, helst på Södermalm där det i snitt är 40 meter mellan varje murvel, det visade en kartläggning gjord av institutet för mediestudier.
Och medan storstädernas kulturjournalistik lever och frodas för den en tynande tillvaro på många håll ute i landet. De senaste åren är det flera tidningar som antingen lagt ner sina kulturredaktioner eller sagt upp sin kulturredaktör.
− Det innebär en homogenisering hos journalistkåren som är både social och estetisk. Det handlar inte framför allt om vilka man träffar, utan vilka man inte träffar. Sitter man och skriver i Stockholm är det lätt att glömma att det bor människor även i Nybro eller Åmål, säger Johan Svedjedal.
Therese Eriksson är litteraturkritiker.
Therese Eriksson är litteraturkritiker. Foto: Zandra Erikshed
Hon bor inte i Nybro eller Åmål, men däremot i Skellefteå. Therese Eriksson är mångårig kritiker och skriver för bland andra SvD och Tidningen Vi.
− Att jag flyttade hit för över tio år sedan hade inget att göra med kulturvärlden. Däremot har jag märkt att det mestadels har varit bra att inte befinna sig mitt i pölen, det har i alla fall inte varit svårare att få jobb. Jag tror att det är ganska skönt för redaktioner att kunna säga att man inte bara har kritiker i Stockholm.
Hon tycker sig ha sett hur det särskilt på sociala medier blivit en alltmer uppluckrad gräns mellan privat och offentligt.
− Det har funnits en lite grötig damm på exempelvis Facebook mellan författare och kritiker, jag ser ofta situationer där de blandas på ett sätt som inte känns riktigt okej. Även jag brottas med det. Ibland får jag fråga min redaktör: ”Den här personen har jag haft en del kontakt med digitalt, hur gör man med det?” De flesta säger att ”vi kan inte dra gränsen så snävt för då kommer ingen att kunna skriva om någon”. Rent krasst blir det ju så.
”Tar gärna debatten om priset”
Nu håller hon på med ett bokprojekt och befinner sig därför oftare än vanligt i Stockholm, vilket har gjort att frågan aktualiserats för henne igen.
− Bara det att jag besöker vissa platser och träffar vissa personer gör att en del sammanhang blir brända att skriva om, man förlorar lite av sin frihet. Den är något man köpslår med hela tiden.
Samtidigt ser Therese Eriksson inte heller total isolering som något önskvärt och tycker själv att hon befinner sig på en lagom nivå.
− Man kan förstås vara intellektuellt fristående och avskärma sig från kulturvärlden, men då tänker jag att man inte heller får så mycket kunskap om det man ska skriva om. En sådan hårdnackad attityd tror jag inte heller är rätt väg att gå. Självklart måste man kunna gå på ett mingel, det skulle bli ohållbart annars.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
Victor Malm är kulturchef på Expressen. Foto: Lisa Hallgren
Victor Malm puttar på gungan där hans ettåriga dotter sitter.
Redan när vi hördes inledningsvis förekom mig Expressens kulturchef med att rada upp alla kända personer i hans område. Han bor ”tre stenkast från Amanda Sokolnicki, fyra från Björn Wiman och fem från Kristin Lundell”. Här bor även Daniel Helldén, Martin Ådahl, Martin Melin och Veronica Maggio. ”Någon borde skriva om G:a Enskede. Nacka och Bromma är ju memes men ingenting är ens i närheten av klägg per kvm i G:a Enskede”, skrev han till mig.
Victor Malm är föräldraledig så intervjun sker i en lekpark i nämnda stadsdel i söderort. Till en början är stämningen lite kylig eftersom jag frågar om en artikel han skrev som jag reagerade på. Det var en intervju med GP:s kritiker Mikaela Blomqvist, som Malm länge drev podden ”Gästabudet” ihop med under vinindränkta former. Expressen hade nu belönat henne med Björn Nilsson-priset.
− Vilket av dem är problematiska, priset eller intervjun? Vi pratade naturligtvis internt om det på redaktionen och kom fram till att vi delar ut priset till den vi anser värd att belöna. Det hade varit till skada för priset om Mikaela Blomqvist inte skulle stått på listan bland möjliga pristagare, bara för att vi känner varandra. Sen tycker jag vi gjorde det öppet och schysst i prisvinnarintervjun.
Victor Malm tycker att nepotismdebatten är lite löjlig.
Victor Malm tycker att nepotismdebatten är lite löjlig. Foto: Lisa Hallgren
I texten skriver han att de är vänner sedan några år, och att de lika länge enats i sin ”syn på den svenska kritikens välvilliga, ofta mjäkiga inställning till litteratur” och att det är ”den inställningen som gör att Expressen delar ut Björn Nilsson-priset för god kulturjournalistik till Mikaela Blomqvist”.
Jag ifrågasätter inte alls att hon förtjänar priset, men det finns väl en risk att läsare kan ifrågasätta att det handlar om kvalitet om man vet att det finns vänskapsrelationer inblandat?
− Man får gärna misstänka det. Men jag tror att den misstanken blir väldigt tom om man inte har argument att bygga upp det med. Om någon vill ta debatten om varför vi gett pris till Sveriges bästa kritiker så kan jag gärna ta den.
Han tycker att temat för det här reportaget är lite löjligt.
− Ja men det kanske jag tycker, liksom nepo-baby-debatten. Att det blir exempel på kulturbranschens tendens att älta sig själv snarare än att förstå sig själv som en del av samhället.
Men när jag frågar om den där kvällen på Bar Europa med Björn Werner, väcks hans intresse.
− Självklart är det ett problem när journalister, kritiker och redaktörer umgås så här. Läsarna kan få anledning att misstänka att konflikterna är lika teatrala mellan tidningarna som de är i riksdagen.
Han syftar på när Liberalernas Johan Pehrson gick förbi Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i riksdagen, missade att mikrofonen var påslagen och viskade ett skämtsamt ”lite mer tjafs”.
− Jag och Björn tillhörde samma kretsar och har gått liknande väg sedan vi lärde känna varandra 2015. Detsamma gäller många andra i min litterära generation: Viola Bao, Anna Axfors, Mikaela Blomqvist, Lyra Ekström Lindbäck, Rebecka Kärde. Jag har känt dem i över tio år. Det är superhomogent och förstås olyckligt.
Men han tycker också att kulturvärlden skiljer sig från många andra sfärer. Även om sociala kontakter spelar roll även här, menar han att den också har tydligt meritokratiska möjligheter.
− Naturligtvis spelar sociala kontakter roll, vem skulle säga något annat? Men antagligen lite mindre än i vissa branscher, för skriver du en sjukt bra bok eller är en duktig journalist så spelar det faktiskt ingen roll hur många du känner, du kommer att bli publicerad ändå.
Under senaste Bokmässan skrev Victor Malm om sin närvaro på såväl Jan Emanuels ökända svitfest bland ”chefredaktörer, public service-journalister, kulturfolk, politiska skribenter”, som på mässans egen vipfest i katakomberna.
Ska en kritiker, journalist eller redaktör gå på vilka fester som helst?
− En kritiker kanske inte ska gå på alla fester. En kulturjournalist som vill förhålla sig fri kanske inte ska gå på alla fester. Det är nog bra att upprätthålla en viss distans, att inte vara kompis med alla. Men man kan heller inte kontrollera det utan får lita på att den enskilde kan göra den bedömningen.
Vad tänker du om exempelvis Sofia Lilly Jönssons val att befinna sig utanför kulturvärlden?
− Det tycker jag låter utmärkt och borde göra henne attraktiv för exempelvis juryarbete. Men det måste också vara en svårare och ensammare tillvaro.
Sofia Lilly Jönsson har ingen bil, så på vintern får hon skjuts av grannen.
Sofia Lilly Jönsson har ingen bil, så på vintern får hon skjuts av grannen. Foto: Lisa Arfwidson
Sofia Lilly Jönsson visar upp en nygrävd perennrabatt med pioner och löjtnantshjärta. Det är ljuvlig försommar.
− Ni borde ha kommit på vintern egentligen. Då hade ni fått uppleva hur det verkligen är att arbeta som kulturjournalist härifrån.
Vi tar en långsam promenad bort mot busshållplatsen. Hon har inte bil så ska hon ta sig någonstans är det bussen som gäller. På vintern är vägen dit både mörk och hal, då får hon ringa en snäll granne om skjuts. Som yrkesperson har hon fått sin självständighet, men som Victor Malm är inne på: den har kommit med ett pris. Ensamhet och enligt henne själv, färre uppdrag.
− Alltså, jag vet att jag har satt mig på en väldigt hög häst här. Men jag tycker att jag kan göra det för jag har förlorat så mycket. Medan andra har satsat på att ha roligt och trevligt och gå på fester på Bokmässan så har jag gått all in på integritet. Jag har faktiskt det.
Men finns det inte en risk att du även kunskapsmässigt hamnar utanför det offentliga samtalet?
− Absolut finns risken att man blir något av en satellit och därmed en dålig bedömare. Jag kan känna mig som en Kaspar Hauser när jag hör hur de pratar i någon podd om saker som alla verkar känna till, men det brukar å andra sidan gå snabbt att sätta sig in i.
Vi har kommit fram till en större landsväg och busshållplatsen och ska snart åka härifrån. Sofia Lilly Jönsson berättar att hon pratade med en granne häromdagen om att vi skulle komma hit.
Han sa då att vår – kulturfolkets – värld ”bara är en låtsasvärld”.
− Det finns ju redan en massa människor i det här landet som köper Jimmie Åkessons bild av klägget som håller varandra om ryggen. Vi kan inte bara ge dem det. Jag säger inte att alla borde göra som jag. Men jag tror att journalistiken, och i längden demokratin, skulle gynnas av om alla i branschen tänkte efter lite varför och för vem vi egentligen gör det vi gör."
Dela på Facebook
Dela på Twitter
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Bli månadsgivare
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.
«
Kraftsamlande Underlivsporslinsstab
Smågrodornas Ursprung
»
Carl på social media
Visit our Facebook
Visit our Twitter
Visit our RSS feed
Patreon
Här kan du visa ditt stöd genom att
bli månadsgivare på Patreon
.
Swish
Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.
De Fria
Besök folkrörelsen
som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin
facebook
pinterest
youtube
rss
twitter
instagram
facebook-blank
rss-blank
linkedin-blank
pinterest
youtube
twitter
instagram