Riktigt Svensk Kultur
2024-06-21
https://www.svd.se/a/xm8lMp/maria-maunsbach-bjuder-in-till-autentiskt-svenskt-midsommarfirande
"När författaren Maria Maunsbach och hennes vänner får besök från utlandet drabbas de av en oerhörd lust att visa upp ett något riktigt svenskt. Men ett midsommarmysterium tornar upp sig.
Under det vi kallar för tradition döljer sig ett otämjbart begär.
Detta är en insikt jag fått alldeles nyligen, vilket chockat – och roat – både mig och mina vänner. Med våldsam kraft har en specifik längtan blossat upp inom mig.
Den dök upp när vi satte igång att planera ett traditionellt midsommarfirande.
På nyårsafton var jag och några kompisar i Barcelona och firade med våra vänner som bor där – ursprungligen från Brasilien och Argentina. Vi tjusades av att få ta del av deras traditioner. Vid tolvslaget tryckte vi i oss tolv vindruvor på under en minut och såg fram emot ett år av lycka. Det var i den stunden som midsommarprojektet sattes igång.
Jag och de svenska vännerna drabbades av en oerhörd lust att visa upp något riktigt svenskt: vi skulle bjuda tillbaka och tillsammans med latinamerikanerna fira en autentisk midsommar, med allt vad det innebär.
Initialt kändes allt självklart. Redan i februari tog vi tag i det allra mest essentiella, vi ordnade med skådeplats för traditionsutövandet och bokade ett stort hus i Mölle. Nära till havet, bubbelpool, sovrum till alla inblandade (möjligtvis inte helt traditionellt), och vännerna i Barcelona bokade biljetter till Sverige. Sedan tog det abrupt stopp i planeringen och våren kom och gick samtidigt som förväntningarna växte.
Drömmen om det svenska högtidsfirandet
När vi väl tog upp planeringen igen stod vi handfallna inför anspråket, och löftet, om det autentiska. Det visade sig att ingen av oss var riktigt säker på vad en autentisk midsommar egentligen är, och vad man måste inkludera för att den ska räknas som traditionell.
Dessutom insåg vi att det vi tänkte på som autentiskt var sådant som ingen av oss gjort på mycket länge, knappt sedan barndomen.
Ingen av oss har exempelvis ägt en folkdräkt. Som många andra är vi sådana som firat midsommar genom umgänge, och för all del, supande, med vänner. Men dans runt stången, folkmusik, plocka sju sorters blommor?
Midsommarkransar och sillunch – dessa vanor kände vi oss åtminstone hemma i. Båda har följt med oss genom åren och utgjort de saker som signalerat att det är midsommar och inte bara en vanlig fest.
Alltså började vi där, och jobbade oss utåt.
Dans runt midsommarstången – himmel eller helvete?
Försiktigt riktade vi blicken mot de lokala bygdegårdarna och höll koll på uppdateringar om midsommarfiranden. Att vi skulle behöva dansa runt stången var ett svårsmält faktum – vi är inga små grodorna-vurmare, och vi har alla valt bort ringdansandet eftersom det bara känns genant och ingen av oss har barn – men vi insåg att om latinamerikanerna skulle få en riktig midsommar var vi så illa tvungna.
En kväll satt vi och försökte komma ihåg vilka ringdanser som man egentligen brukar göra, och hur de går till – små grodorna hade vi koll på utan att ens tänka efter; sången och rörelserna är en del av vårt gemensamma fundament – sedan var det mer oklart. Medan vi talade vaknade något till liv inom mig, ett minne från barndomen dök upp.
En episod laddad med oförstående och solig erotik.
Jag förstod ingenting. Hånet visste inga gränser.
Såhär minns jag det: jag går i förskoleklass och inför sommarlovet tränas vi i dans runt stången. Vi ombeds att dela upp oss två och två, pojke och flicka, vi ska gå hand i hand. Han är en dräng, jag är en piga. Vi låtsas att vi vadar genom ett högt gräs, en åker? Ett vildvuxet fält. Pojken – jag minns honom som blond – har i uppgift att snurra mig ett antal varv och gå med mig i armkrok genom det inbillade gräset.
Som final på dansen ska han ställa sig på knä, och jag ska först niga ordentligt – för drängen! – och sedan sätta mig på hans lår. En pojkes hand, en pojkes hand. En dräng. Och en förtjust piga.
Pigan, drängen och plastgolvet
Samtidigt som jag försvann bakåt i tiden lyssnade mina vänner på ”Vi äro musikanter” och dividerade om stegen. Jag avbröt dem mitt i: ”Vilken är det där man ska niga för drängen?”
Oförstående ansikten, ihåliga av förvirring, blickade tillbaka på mig. Ingen kände igen en ringdans där någon ska niga för drängen.
”Menar du räven raskar över isen? Där niger ju flickorna”, försökte de. Men nej, jag menade absolut inte den. Jag var säker på min sak. I någon visa ska pigan niga för drängen som står på ett knä och sedan sätta sig på hans lår. Jag kunde inte fortsätta planeringen utan att hitta den.
Besatt letade jag efter rätt melodi i en lista på Spotify vid namn ”Dans runt stången” och när jag kom till ”Jag gick mig ut en afton” ringde alla klockor. Jag var övertygad: det är denna, det är till dessa toner jag nigit för drängen.
När jag sedan läste instruktionerna för dansen ingick inget nigande. Att gå hand i hand med en pojke – ja. Niga, falla på knä, sätta sig på pojklåret? Överhuvudtaget inte. Jag förstod ingenting. Hånet visste inga gränser: ”Att niga för drängen har inget med midsommar att göra, det är bara något du vill göra helt privat.”
Inte kunde väl det stämma? Jag såg det ju tydligt framför mig: plastgolvet i gympasalen på förskolan Midgård i Höör, pojkens blonda hår, det uppställda knäet? Min kropp vet exakt hur det kändes: nervositeten, pirret, den märkliga laddningen mellan mig och pojken. Samtidigt, minnet är som bekant bedrägligt på det viset – det man minns kan lika gärna vara något man drömt om – och jag öppnade mig för det faktum att mina vänner kanske hade rätt.
Sökandet efter det autentiska fortgick, parallellt med min nyuppkomna längtan efter att niga för drängen, och jag hamnade på Institutet för språk och folkminnens informationssida om midsommarfirandet.
Nils Dardels ”Midsommarvaka” (1920).
En sida fullproppad med citat av svenskar födda mellan cirka 1930-1982, där de uttalar sig om hur de firar midsommar. En kvinna berättar att på ett firande i Skåne skjuter de vinkorkar genom ringarna på midsommarstången, andra firar inte alls och ytterligare någon verkar tycka att det är maten som är det viktigaste, i synnerhet färskpotatisen, men kontentan är ändå denna: det är fritt fram att fira midsommar lite hur man vill. Vad som är och har varit autentiskt fluktuerar; det är upp till var och en att själv orkestrera sitt midsommarfirande.
När denna insikt landade – att vi själva bestämmer över autenticiteten – tog planeringen ny fart. Den accelererade. Plötsligt hade vi rått en av gästerna, en konstnär som arbetar med Europas stora modehus, att införskaffa en ljus, fladdrig, linnetunika istället för de helsvarta kläder han brukar ha på sig. Konstnären inspirerades av skräckfilmen ”Midsommar” – hans enda referensram – och vi sade absolut inte nej. Vi sade ja, med emfas.
Tradition och frihet
I samma andetag tog jag upp beställningar på vilka färger som önskades på blommorna till kransarna, så att alla kan matcha sina tänkta outfits. Min vän – fyrtiofyra år gammal – åkte, för första gången i sitt liv, och köpte mängder av pynt i form av allehanda svenska flaggor (hennes man lade in veto när hon ville köpa en stor skånsk flagga).
Det uttalades inte, men kommunicerades ändå – det autentiska för oss är mer uppskruvad karneval än gille. Vi lät den initiala viljan att bjuda på något riktigt svenskt ta över helt. Dillchips? Ja! Lösgodis? Ja! Matjessill? Oh ja! Ett iskallt nakenbad i havet? Obligatoriskt! Öl från ett lokalt skånskt bryggeri? Vad annars!
Vi lade även till plockning av sju sorters blommor på det minutiösa schemat för helgen och diskuterade huruvida det fortfarande finns gärdsgårdar i Mölletrakten och om vi, om så inte är fallet, kan bygga en prototyp och låta gästerna kliva över den? Det kunde vi såklart inte, men jag berättade, full av visdom, att Institutet för språk och folkminnen menar att det går lika bra att plocka blommor utan gärdsgårdar.
Sist på listan över traditioner att visa upp lade jag till den viktigaste, den jag längtat efter allra mest. Nu inte i form av en ringdans utan som i att man vid det officiella firandet vid midsommarstången letar upp en dräng och så gör man det hjärtat manar en att göra: man niger för honom.
Drängnigning? En autentisk, svensk, midsommartradition."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.