Från Hamid Till Ericsson
2024-05-30
Abdulhamid eller Abdul Hamid II ( ottomanska turkiska : عبد الحميد ثانی , romaniserad : Abd ul-Hamid-i s̱ānī ; turkiska : II. Abdülhamid ; 21 september 1842 – 10 februari 1348 den ottomanska kejsaren 1348 1909 , och den sista sultanen att utöva effektiv kontroll över sprickbildningstillståndet. Han övervakade en period av nedgång med uppror (särskilt på Balkan ), och ledde ett misslyckat krig med det ryska imperiet (1877–78), förlusten av Egypten och Cypern från osmansk kontroll, följt av ett framgångsrikt krig mot kungariket Grekland 1897 , även om ottomanska vinster dämpades av efterföljande västeuropeiskt ingripande.
Upphöjd till makten i kölvattnet av unga ottomanska kupper , promulgerade han det ottomanska rikets första konstitution, ett tecken på det progressiva tänkande som markerade hans tidiga styre . Men hans tillträde på tronen kom i samband med den stora östliga krisen , som började med imperiets fallissemang på sina lån, uppror av kristna balkanminoriteter och ett krig med det ryska imperiet . I slutet av krisen försvagades det ottomanska styret på Balkan och dess internationella prestige kraftigt, och imperiet förlorade sin ekonomiska suveränitet när dess finanser kom under stormakternas kontroll genom den osmanska statsskuldsförvaltningen .
År 1878 konsoliderade Abdul Hamid sitt styre genom att avbryta både konstitutionen och parlamentet, rensa de unga ottomanerna och inskränka makten i den Sublima Porten . Han regerade som en absolut monark i tre decennier. Sultanen var ideologiskt islamist och hävdade sin titel som kalif för muslimer runt om i världen. Hans paranoia över att bli störtad, liksom hans farbror och bror , ledde till skapandet av hemliga polisorganisationer och en censurregim. Det ottomanska imperiets modernisering och centralisering fortsatte under hans regeringstid, inklusive reform av byråkratin, förlängning av Rumelia-järnvägen och Anatolien-järnvägen och byggandet av Bagdad-järnvägen och Hejaz-järnvägen . System för befolkningsregistrering, sedentarisering av stamgrupper och kontroll över pressen var en del av ett unikt imperialistiskt system i utkantsprovinser kända som lånad kolonialism . [5] De mest långtgående reformerna var inom utbildning, med många professionella skolor etablerade inom områden som juridik, konst, handel, civilingenjör, veterinärmedicin, tull, jordbruk och lingvistik, tillsammans med den första lokala moderna juristskolan 1898 Ett nätverk av primär-, sekundär- och militärskolor utsträckt över hela imperiet. Tyska företag spelade en stor roll i utvecklingen av imperiets järnvägs- och telegrafsystem.
Ironiskt nog visade sig samma utbildningsinstitutioner som sultanen sponsrade vara hans undergång. Stora delar av den prokonstitutionalistiska ottomanska intelligentian kritiserade och motsatte sig skarpt honom för hans repressiva politik, som smälte samman i ungturkrörelsen. Etniska minoriteter började organisera sina egna nationella befrielserörelser . Armenier led särskilt av massakrer och pogromer i händerna på Hamidiye -regementena. Av de många mordförsöken under Abdul Hamids regeringstid är ett av de mest kända den armeniska revolutionära federationens mordförsök i Yıldız 1905. År 1908 tvingade Unions- och framstegskommittén honom att återkalla parlamentet och återinföra konstitutionen i den unga turkiska revolutionen . Abdul Hamid II försökte återhämta sin absolutism ett år senare, vilket resulterade i att han avsattes av prokonstitutionalistiska krafter i incidenten den 31 mars , även om rollen han spelade i händelserna är omtvistad.
https://www.ericsson.com/en/about-us/history/company/the-consequences-of-expansion/the-demise-of-the-concession-company
En av de utmärkande egenskaperna hos ett telefonbolag som Ericsson var att bygga upp en internationell position genom att etablera koncessionsbolag, det vill säga företag som byggde och drev telefonnät. Betydelsen av denna typ av verksamhet härrörde främst från Ericssons sammanslagning med SAT 1918. Utvecklingen av ett koncessionsbolag var dock extremt dyrt och innebar avsevärd risk, eftersom betydande summor behövde plöjas in i anläggningstillgångar som ev. ett krig eller politiska förändringar, kan lätt gå förlorade. Anledningen till att Ericsson fortsatte att göra sådana riskfyllda investeringar var att man via ett eget telefonbolag säkrade leveransen av sin egen telefonutrustning.
Men redan under mellankrigstiden gick trenden i världen mot statlig eller annan myndighetsdrift av telefonnät, medan utländska företagare drevs bort. Koncessionsbolagens roll började därför avta för Ericsson redan under 1930-talet. I början av det decenniet stod mer än hälften av bolagets utlandsförsäljning för egna bolag, men andelen sjönk snabbt i takt med att Ericsson avyttrade flera av sina operativa bolag. Följaktligen såldes det finska företaget till finska staten. Trots avsaknaden av några formella garantier fortsatte Ericsson att upprätthålla goda relationer med sitt tidigare driftsbolag och tills vidare skulle Finland förbli en viktig Ericsson-kund. Under 1930-talet sålde Ericsson även ett turkiskt koncessionsföretag med nätverk i Smyrna.
Under 1930-talet fanns Ericssons mest omfattande och lönsamma telefonverksamhet i Polen, med nät i en rad städer, däribland Warszawa. Efter andra världskriget förhandlade företaget med den nya regimen i Polen och nätverket förstatligades så småningom 1947. I Europa hade Ericsson nu bara ett kvarvarande koncessionsföretag, i Italien, vars svenska förbindelser också utmanades i slutet av Krig. Efter komplicerade och utdragna förhandlingar förvärvades det italienska koncessionsföretaget av ett statligt ägt finansbolag. Enligt villkoren för försäljningen säkrade Ericsson garantier att de skulle leverera 10 procent av den italienska statens inköp av telefonmaterial i framtiden, vilket innebar att Italien förblev en viktig Ericsson-marknad.
Trenden i Latinamerika var också att sälja Ericssons operativa bolag. I Mexiko startade denna process 1948 och tio år senare hade Ericsson brutit alla kvarvarande ägarband med företaget som drev hela det mexikanska telefonsystemet och som nu ägdes av mexikanska intressen. Efter 1950-talet hade Ericsson bara tre koncessionsföretag kvar; två små i Argentina och en i Peru. Vid denna tidpunkt var koncessionsföretagets roll i princip över.
https://www.ericsson.com/en/about-us/history/company/from-birth-to-merger/the-path-to-merger-with-sat
SAT (Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag) och LM Ericsson slogs samman sommaren 1918 och blev Allmänna Telefonaktiebolaget LM Ericsson. Telefonoperatören SAT och utrustningstillverkaren Ericsson hade varit nära sammanlänkade under många år. SAT hade förvärvat en betydande andel av Ericsson 1901, när operatören sålde sin tillverkningsverksamhet till Ericsson i utbyte mot aktier. Som en konsekvens av försäljningen fick SAT representation i Ericssons styrelse där Henrik Thore Cedergren till exempel suttit i. Från 1905 var de båda företagen också med och utvecklade ett telefonbolag i Mexiko. Dessutom, efter försäljningen av sin egen tillverkningsverksamhet, var SAT en viktig Ericsson-kund. Sammanslagningen 1918 var därför ett naturligt steg i en långsiktig process som hade fört de båda företagen närmare varandra.
Möjligheten till en sammanslagning hade diskuterats sporadiskt sedan 1917 av de båda bolagens ordförande Arvid Lindman (Ericsson) och Fredrik Pegelow (SAT/AB Stockholmstelefon). Förhandlingarna tycks ha tagit fart i samband med konfidentiella diskussioner som inleddes när SAT:s telefonverksamhet inom AB Stockholmstelefon såldes till Televerket, PTT. Planer på att undanröja, eller åtminstone förändra, den konkurrenssituation med avseende på telefoni som rådde i Stockholmsområdet mellan telegrafväsendet och AB Stockholmstelefon hade diskuterats sedan 1901. Alla planer spärrades dock, antingen på grund av bristande stöd från bl.a. Sveriges riksdag eller svårigheter att komma överens mellan konkurrenterna.
De förnyade diskussionerna som startade i mars 1918 fördes i skuggan av det krig som rasade i Europa. SAT och Ericsson påverkades av världshändelser, i synnerhet den ryska revolutionen, som ledde till förlusten av betydande tillgångar för båda företagen. Första världskriget påverkade även telefonnätet i Stockholm genom brist på material och personal samtidigt som både trafiken och antalet abonnenter ökade. Osäkerheten i dessa tider bidrog till att äntligen förverkliga planerna på att omstrukturera telefonin i Stockholmsområdet.
Den 8 maj 1918 träffade styrelserna för SAT och Ericsson en överenskommelse om fusion under förutsättning att Sveriges riksdag godkände det förslag som dagen innan lagts fram om Televerkets köp av AB Stockholmstelefons telefonverksamhet. Arvid Lindman tycks ha spelat en nyckelroll i detta sammanhang. 1906, då han var generaldirektör för den allmänna telegrafväsendet, hade han misslyckats med att få riksdagens godkännande för ett liknande förslag.
Nu, 12 år senare, var han inte bara styrelseordförande för Ericsson, utan också partiledare för det konservativa partiet, och kunde agera bakom kulisserna. Köpeavtalet innehöll således en betalningsform som skulle göra det möjligt för Linndmans partikamrater att godkänna ett köp som i realiteten skulle ge Televerket monopol på svensk telefoni, samtidigt som det tillförde det sammanslagna bolaget ett betydande eget kapitaltillskott.
Förslaget antogs av riksdagen i juni, trots skarp kritik. Dessutom godkändes den föreslagna fusionen mellan Ericsson och SAT av de två bolagens bolagsstämmor.
Vägen var nu fri för en sammanslagning av SAT och Ericsson, som skedde i juli 1918.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.