Folkbildning Med Korstabulerande Kongo-Tarzan
2024-05-28
https://sv.wikipedia.org/wiki/Legenden_om_Tarzan_(film)
Kan det ha pågått annat parallellt....
"På 1800-talet tog två herrar av betydenhet hövdingasäte i Sverige. Den ene var en borgarkung, införskaffad från Frankrike, som tog sig namnet Karl XIV Johan, den andre var en biskopsson som först var sjökapten och redare: A.O. Wallenberg. 1856 startade han en bank som döptes till Stockholms Enskilda Bank. Det var en bra tid att öppna bank, just i den vevan beslöts att ''fruntimmer'' skulle få bli myndiga vid 25 års ålder och därmed själva få råda över sina besparingar. Dessa insatte många av dem på Enskilda Banken. Dessutom upptäckte A.O. det som den engelska ekonomitidskriften Economist skulle upptäcka först under andra världskriget: anställde man kvinnor i rörelsen fick man dubbel begåvning till halva priset.
A.O. Wallenberg grundade snart en dynasti. Han skaffade sig tretton barn med tre olika kvinnor, två fruar och en hushållerska. Sönerna gick till det militära och sjön, till affärsverksamhet och bankverksamhet. Genom maktkamp och konkurrens utkorades snart två av sönerna till kronprinsar: Knut och Marcus. Ett förhållande som sedan upprepades med Jacob och Marcus i nästa generation, fick ett avbräck när Marcus Wallenberg tog sitt liv 1972, men är nu återigen etablerat genom de senaste kronprinsarna, som också heter Jacob och Marcus. Wallenbergarna ska enligt traditionen inte bara konkurrera utåt, utan också sinsemellan, på två man hand i varje generation, påhejade av släktens åldermän.
Knut och Marcus hade olika mödrar och Marcus skulle på sin ålderdom ondgöra sig över Knuts märkliga affärsmetoder, som Marcus påstod berodde på att Knut sades ha ''zigenarblod'' i ådrorna.
Kommande generationer har emellertid Knut att tacka för mycket. Knut och Alice Wallenberg fick inga barn. Istället donerade de hela sin ansenliga förmögenhet till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som kommande generationer fick makten över. Staten har ingen insyn i stiftelsen och den betalar ingen skatt. Istället delar den ut pengar till olika ändamål, som Wallenbergsfären vill stödja. Men det allra bästa med stiftelsen är att den köpte och köper aktier i olika företag. Den har därmed givit Wallenbergarna makten över mängder av företag och industrier, ja över en ansenlig del av det svenska näringslivet. När det ska göras upp topplistor på förmögenheter i Sverige hamnar Wallenbergarna - trots mångmiljonförmögenheter - inte i topp. Deras personliga ägande har inte någon motsvarighet i deras makt över företagsamheten. Det beror på att de inte äger, men ändå har makten över den skattebefriade och insynsfria stiftelsen.
A.O. Wallenberg spekulerade vilt med pengarna i Enskilda Banken, så vilt att åtta ledamöter ur styrelsen 1871 lämnade Enskilda Banken och startade en egen bank: Handelsbanken. Med det lade inte sordin på A.O. En man med det osannolika namnet Holdo G. Stråle, fabrikör och ledamot av Enskilda Bankens styrelse, sa om A.O. Wallenberg: ''Rikedom, se där hans banér. Vinsten, se där hans fältrop. Han har icke för ett uns fosterlandskärlek. För honom är den egna fördelen allt!''
A.O. Wallenberg lade upp strategier. Han insåg att man inte alls behövde äga de flesta aktierna i ett företag för att skaffa sig makten och den dominerande ställningen över företaget. Man delar upp aktierna i röststarka och röstsvaga aktier. Massan får köpa de röstsvaga, familjen tar de röststarka. ''Jag skrattar åt packet och voterar'' skröt A.O för sin bror Agathon redan 1857. Strategin har levt vidare i kommande generationer. I dag har Wallenberg och Incentive-sfären 6,4 procent av aktiekapitalet i Electrolux, men 94,1 procent av röstvärdet. Ju fler småsparare som köper aktier, desto mindre kapital behöver de stora kapitalägarna satsa för att kontrollera företag och hela branscher.
Mot slutet av 1870 - talet ledde A.O:s vilda spekulationer i järnvägar till katastrof. Banken var på väg mot konkurs. Borgarkungens sonson Oscar II, beslöt sig för att rädda banken. Enskilda Banken var - och är fortvarande - kungahusets bank; tjänster och gentjänster gagnar båda parterna. Med majestätiskt språkbruk berättade Oscar II hur det gick till: ''Det fanns tecken till stormlöpning på Enskilda Bankens lucka, vadan jag föranleddes att med en viss ostentation där insätta penningar i mitt eget namn, en åtgärd som kom just i rättan tid och genast hade åsyftad verkan.''
I själva verket var det staten - skattebetalarna - som räddade Enskilda Banken från konkurs med ett lån på 30 miljoner kronor till en järnvägshypoteksfond.
Men släkten Wallenberg vet vad den gör. I alla år sedan dess har den lovsjungit och prisat kungahuset för att det räddade banken. Det är ett smicker som gått hem och knutit vänskapsbanden mellan de två dynastierna allt fastare. Den ''offentliga sektor'' som egentligen räddade banken har däremot aldrig hyllats."
https://sv.wikipedia.org/wiki/Min_son_p%C3%A5_galejan
Vid slutet av århundradet hade européer kartlagt Nilen från dess källa; loppet hos Niger-, Kongo- och Zambezifloden hade också kartlagts och omvärlden insåg nu vilka resurser som fanns i Afrika.
Upptakten till konferensen började med Internationella Kongosällskapets expeditioner till Kongobäckenet 1879-1884 för att å den belgiske kungen Leopold II:s vägnar göra detta område, stort som hela Västeuropa, redo för ekonomisk exploatering.
Teknologiska framsteg underlättade fortsatt kolonisering. Industrialiseringen gav snabb utveckling inom transport och kommunikation, speciellt i form av ångfartyg, järnvägar och telegrafer. Medicinska framsteg var också viktiga, särskilt medicin mot tropiska sjukdomar. Framtagandet av kinin, ett läkemedel mot malaria, möjliggjorde stora erövringar i tropikerna.
Syftet med konferensen var att komma överens om regler för framtida kolonisering av kontinenten samt handelsbestämmelser för de huvudsakliga floderna; genom formella överenskommelser skulle man undvika konflikter mellan kolonialmakter med konkurrerande anspråk. De europeiska makterna erkände varandras intressesfärer utan någon som helst hänsyn till redan existerande afrikanska samhällen och befolkningar.
Huvudsakligen diskuterades frihandel i Kongobäckenet och vid Kongoflodens mynning samt rätten till sjöfart på floderna Kongo, Niger och Zambezi. Därutöver diskuterades även regler för hur man skulle gå till väga för att göra anspråk på territorium längs kusterna. Leopold II av Belgien försökte övertyga de andra förhandlingsparterna om idén om frihandel i Kongo, eftersom ingen kunde acceptera att någon av de andra etablerade kolonialmakterna tilldelades detta enorma landområde föreslogs att en "neutral" part skulle erhålla rätten att förvalta Kongobäckenet. Parallellt med konferensen slöts en rad bilaterala fördrag mellan förhandlingsparterna. Som slutdokument för konferensen antogs den så kallade Berlingeneralakten vilken signerades av de deltagande parterna och slog fast överenskomna punkter.
Ett område inkluderande Kongobäckenet och angränsande territorier i Östafrika ända fram till Indiska oceanen vid 5° s. br. i norr och floden Zambesis mynning i söder avgränsades. Inom detta område förbjöds slavhandel och alla nationer skulle kunna handla fritt. Endast avgifter av karaktären "billig ersättning för utgifter i handelns intresse" fick tas ut, till exempel hamn-, lots-, fyr- och båtavgifter. Någon försäljning av handelsrättigheter skulle inte med åberopande av suveränitetsrättigheter kunna ske inom området och handelsmonopol förbjöds. Kongofloden med bifloder och övriga vattenvägar inom området skulle vara öppna för alla nationers trafik. Skeppsfarten på floden Niger reglerades likadant.
Den politiska kontrollen över Kongobäckenet inkluderades inte formellt i generalakten men fick ändå sin lösning inom ramarna för Berlinkonferensen genom de parallellförhandlingar som hölls. Det bestämdes att Kongobäckenet skulle vara "ständigt neutralt" territorium förvaltat av Association internationale du Congo, Internationella Kongosällskapet, en kommersiell sammanslutning som leddes av Belgiens kung Leopold II och i själva verket var en dimridå för att han skulle kunna få Kongo som personlig koloni. Under konferensen erkände alla deltagande stater, förutom Osmanska riket, den så kallade Kongofristatens suveränitet. Association internationale du Congo fick sedan biträda Berlingeneralakten. Erkännandet och den formella gränsdragningen av Kongofristaten blev den viktigaste följden av Kongokonferensen. Portugals historiska anspråk på Kongoflodens mynning avfärdades. Området blev efter kort tid allt annat än ett frihandelsområde. Höga tullar lades på alla varor och tvångsarbetare användes i hög utsträckning. Så stora grymheter mot urbefolkningen bedrevs att världsopinionens vrede tvingade Kongo ur Leopolds händer 1908.
https://en.wikipedia.org/wiki/Dag_Hammarskj%C3%B6ld
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.