Gruppdynamik & Individuell Självförståelse
2024-05-15
https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-ingen-ska-tvingas-att-tafsa-pa-sina-kollegor-bara-for-att-det-kallas-teambuilding/
"Jag har aldrig träffat någon som uppskattar teambuilding. Alla tycker att det är vansinne och ett slöseri med pengar.
Ändå tvingas vuxna människor fortfarande att leka bondgård, sorteras efter vikt och klämma på sina kollegor.
När de bara vill göra sitt jobb.
Hur hamnade vi här?
I en fantastisk artikel på DN Kultur skriver Carl Cederström om den ”högskolepedagogiska kurs” som han tvingats genomgå för att kunna utnämnas till professor. Jag vet inte hur romantisk bild ni har av högskolor och pedagogik, men ett inslag i just denna kurs var att deltagarna skulle leka bondgård. Cederström skriver:
”Såga!” ropade någon och vi började rycka med armarna fram och tillbaka genom luften. ”Tvätta kläder!” ropade någon annan och vi böjde oss ner och klämde med händerna mot golvet. ”Hugga ved!” ropade en tredje och vi svingade med armarna.
Texten fascinerar mig. Någonstans har en vuxen människa, förmodligen med helt anständig lön, beslutat att de där akademikerna, de skulle allt må bra av att leka bondgård, de. Det ska jag allt ta och lägga lite skattepengar på!
Den personen vill jag se en intervju med, den förklaringen vill man gärna höra.
Jag har aldrig träffat en människa som uppskattar teambuilding. Ingen som sagt att den där helgen på konferensanläggningen när jag och Lotta på ekonomiavdelningen klättrade på en vägg och sedan lekte att vi var piloter, den gav mig en fin upplevelse och fick mig att jobba bättre.
Alla – alla – man pratar med tycker att det är vansinne.
Jag vet inte hur romantisk bild ni har av högskolor och pedagogik, men ett inslag i just denna kurs var att deltagarna skulle leka bondgård.
För några år sedan frågade författaren Ida Kjellin sina Twitterföljare om deras värsta erfarenheter av teambuilding eller lära-känna-lekar på konferens. Svaren varierade: de anställda hade fått namn efter olika kondomsorter, de fick ”krypa genom en jävla tunnel och låtsas att man blev återfödd och renad”, de gjorde ”skrattyoga”, sorterades efter vikt och tvingades att ta på varandra på de flesta tänkbara sätt.
Hur hamnade vi här?
Det är knappast för att kondomlekar ökar produktiviteten. Jag skulle vilja se den forskning som visar att intäkterna blir bättre, medarbetarna lyckligare, att det har någon positiv effekt över huvud taget – förutom i instiftarnas plånböcker.
Förmodligen är det tvärtom: ”Den mesta teambuildingverksamheten i företag är slöseri med tid och pengar”, konstaterade Harvard Business Review 2018. ”Teambuilding är meningslöst och till och med förolämpande för dina medarbetare”, skrev Forbes två år tidigare.
Men den här typen av aktiviteter planeras av en särskild sorts människa, vad ska vi kalla henne, homo konferensus? Hon tillhör den arbetsfria klassen, den som cashar in på att leka Per Olssons bonnagård, på plattitydfyllda föreläsningar om värdegrund och antimobbning och mångfald, den klass som inte bidrar till något produktivt utan enbart irriterar dem som utför själva jobbet.
Det som stör mig allra mest är när det, som i Cederströms exempel, handlar om skattepengar. Det rör mig mindre i ryggen vad Joakim von Wallenberg gör med sina miljarder, han kan väl lika gärna lägga dem hos en skrattyogacoach som ge dem till sina aktieägare. Men när det är pengar som skulle kunna gå till min mammas pension, mina barns utbildning eller min frus lön – det gör mig rasande. Och vanmäktig.
Ofta lever de i symbios med staben: en stabschef lägger ut ett uppdrag på en illusionist som ordnar ett bondgårdslajv och alla är nöjda.
Hur hamnade vi här? Den bästa svenska texten om företagskultur skrevs i Expressen av Peter Svantesson. Han drog en gräns mellan ”staben” och ”linjen” i en organisation: linjen är de som gör jobbet, staben de som ska underlätta med löneadministration, it och så vidare.
Svantesson konstaterar att staben vinner terräng. Allt fler arbetsuppgifter – lokalbokning, fakturahantering, resebeställningar – läggs på dem i linjen, som får allt mindre tid att faktiskt jobba.
Med homo konferensus inträder en ny grupp, vi kan kalla dem illusionisterna. Ofta lever de i symbios med staben: en stabschef lägger ut ett uppdrag på en illusionist som ordnar ett bondgårdslajv och alla är nöjda. Alla utom linjen, som dels förlorar värdefull arbetstid, dels måste skämma ut sig genom att låtsas hugga ved.
Det går att få till vettig teambuilding, konstaterar viss forskning. Hemligheten är att undvika situationer som känns ”inkräktande, besvärande eller påtvingade”.
Jo tack. Eller så får folk bara göra sitt jobb."
"Skoldagar utan vare sig lektioner eller läroplan. ”Oskolning” utmanar invanda föreställningar om lärande. Men risken finns att barn förlorar något på vägen, menar forskare.
I dag är hemundervisning inte tillåtet i Sverige, vilket har lett till att svenska familjer flyttat utomlands för att kunna hemundervisa sina barn.
Men det finns ytterligare en undervisningsform som sker utanför skolan – så kallad oskolning eller unschooling som det heter på engelska, där lärandet sker utan någon läroplan.
I sin bok Unschooling: Exploring learning beyond the classroom beskriver utbildningsforskaren Gina Riley oskolning som en variant av hemundervisning, där barn inte följer en läroplan utan lär sig genom att uppleva saker i vardagen. Här väljer barn själva vad de vill lära sig utifrån sina styrkor och intressen, medan föräldrarnas roll är att skapa sammanhang som stödjer barnens inlärning och utveckling. Oskolning är inte en stor rörelse, men växande och utgör minst tio procent av de 2,5 miljonerna hemskolade barnen i USA, uppskattar Gina Riley.
Undervisning på distans är tillåten i Sverige – inte hemskolning eller oskolning, lärande utan läroplan.
”Vår naturliga lärometod är lek”
Det finns en felaktig uppfattning om att vi behöver kontrollera barns lärande, menar Rebecka Koritz som är utbildad lärare och jobbar för så kallat självstyrt lärande. Hon bor sedan länge i Mexiko, där hon tidigare startat och drivit två Waldorfinspirerade skolor och ett lärocenter. I dag ”oskolar” Rebecka Koritz sin tonårsson, samtidigt som hon har en podcast på temat. Hon har tidigare arbetat som lärare i den svenska skolan, ett arbete hon lämnade efter att ha blivit utbränd.
– När man försöker få en grupp barn att lära sig samma sak samtidigt blir det automatiskt att man måste kontrollera dem, be dem vara tysta och sitta ner. Den typen av lärande är inte det naturliga lärandet för människor, utan vår naturliga lärometod är lek, säger Rebecka Koritz.
Oskolar sin son i Mexiko
För åtta år sedan började hon att oskola sin son, som i dag är 18 år och som upp till tio års ålder gick i en av de skolor Rebecka startat.
– När jag började prata om det här på sociala medier för sju år sedan var det ingen som förstod någonting.
Gemensamt för dessa föräldrar är att de är väldigt engagerade i sina barn, menar Rebecka Koritz.
– Föräldrarna ser i sina barn ett frö till någonting som de upplever borde kunna utvecklas på ett annorlunda sätt än i den vanliga skolan. De vill ge barnen makten att vara fria människor.
Rebecka Koritz började hemskola sin son när han var tio år gammal. I dag är han 18.
En vanlig ”skoldag” kan för Rebecka Koritz och hennes son se ut lite hur som helst. Just nu har han en läsperiod, berättar hon. Men hans stora passion är lingvistik.
– Intresset började när han var 13 år och såg runstenar för första gången. Det utvecklade sig till olika skrivsystem och vidare till medeltiden, religioner, kristendomen, till och med feminismen, säger Rebecka Koritz och fortsätter:
– Min roll är att vara nyfiken på hans nyfikenhet och att försöka hänga med i svängarna. Jag kan inte hälften så mycket som han kan i dag.
Men att oskola innebär inte att föräldern bara kan luta sig tillbaka och titta på, betonar Rebecka Koritz.
Rötter i Rousseaus 1700-tal
Att fler är nyfikna på oskolning kan antagligen förstås i relation till av hur vi länge pratat om utbildning främst i termer av lärande, menar Peter Lilja som är pedagogikforskare vid Malmö universitet.
– Begreppet utbildning behöver innefatta något mer än bara det individuella lärandet. Det behöver finnas större ambitioner än att varje individ ska maximera sin egen kunskap, säger Peter Lilja.
Idén om att rädda barn från ett korrupt samhällssystem, och få dem att förstå sitt eget värde genom att erfara världen, stammar ända från Rosseaus progressiva 1700-talspedagogik menar Peter Lilja. Han ser också hur flera av oskolningens grundidéer, som att verksamheten ska utgå från barns intressen och att lära genom lek, finns med i den svenska läroplanen.
– Sedan är det klart att ett skolsystem som hela tiden dras med nedskärningar och andra problem inte alltid kan uppfylla de här ambitionerna, säger Peter Lilja.
Skolans uppgift är inte bara att lära ut, betonar han. Det handlar också om att öppna dörrar till sådant som barn kanske inte hade fått tillgång till annars.
– Om jag bara går på det jag själv blir intresserad av kan jag missa otroligt mycket som hade kunnat ge mitt liv stor mening. Det är också en viktig del av den här gemensamma utbildningstanken. Ett barn kan säkert lära sig saker med hjälp av sina föräldrar, särskilt om de är högutbildade och välfungerande. Men jag tror att de som gör så förlorar något på vägen, säger Peter Lilja.
Lite forskning om oskolning
Barn som oskolas skrivs ibland in på online-skolor för att kunna få betyg i det de lärt sig. I Mexiko, där Rebecka Koritz och hennes son bor, finns också möjligheten att validera sina studier för den som inte gått i vanlig skola.
– Min son är till exempel fullkomligt ointresserad av att läsa vidare på universitet, han upplever att det är för snävt. Men jag har vuxna kompisar som har oskolats där några valt att läsa vidare på universitet och tyckt att det var jätteroligt.
I dag finns sparsamt med forskning om oskolning. Men enligt en ny forskningsöversikt lär sig barn bäst genom en blandning av eget efterforskande och direkt undervisning, samtidigt som en omtalad finsk doktorsavhandling pekat på hur både självstyrt lärande och digitala lärmiljöer gav sämre läranderesultat jämfört med traditionell undervisning.
”Hade det inte tryggare i skolan”
En amerikansk enkätbaserad studie utförd av forskaren Gina Riley och utvecklingspsykologen Peter Gray, där 75 vuxna som oskolats som barn fick svara på frågor, visade hur 83 procent av dessa gått vidare till någon form av högre utbildning.
Samtidigt utryckte tre deltagare hur dåligt oskolningen fungerat för deras del, med en uppväxt i dysfunktionella och isolerade familjer.
En återkommande kritik som riktats mot att skola utanför skolan har varit just risken för att barn ska fara illa i hemmet. Men Rebecka Koritz anser att skolan inte är någon garanti för att upptäcka missförhållanden.
– Jag har blivit kontaktad av oerhört många personer som har farit illa hemma, men som inte alls hade en tryggare tillvaro i skolan. Har du en lärare som ser och som har möjlighet att fånga upp räcker ju det, men det är inte där som alla lärare befinner sig idag, säger Rebecka Koritz.
Rebecka Koritz skulle själv önska ett utbildningssystem med mer flexibilitet, ”så att alla barns behov får plats”.
– En skola för alla funkar inte, det är som om alla skulle ha skor i samma storlek."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.