Shamanskt I SvD
2024-04-11
https://www.svd.se/a/xgx71G/recension-richard-turpins-alter-ego-oraklet-jan-schaman-ar-tillbaka
"När världen framstår som mest osäker, när tillvaron knakar och brakar inför möjliga paradigmskiften, vem dyker då upp som ett orakel från en hinsides världssjäl?
Jo, Jan Schaman förstås: doktorn, forskaren samt rådgivaren kring parapsykologiska frågor med politisk inriktning. Han träder åter fram ur skuggorna på Teater Tribunalen för att tala om historisk lagbundenhet. Med otaliga exempel pekar han på rimligt och orimligt vad gäller den mänskliga kulturen. Han anar framtiden.
Richard Turpin, aktör och före detta konstnärligt ansvarig på just Tribunalen, låter Jan Schaman drabba världen med jämna mellanrum. Det har han gjort ända sedan 2008 men iscensättningar som ”Jan Schaman på stan” och ”Jan Schaman – Färdigflabbat”. Med seansen som lätt absurd form, domedagsröst och en vetenskaplig självsäkerhet som hämtad från Strindberg siar han hur världen ska förändras. En sak är säker: Nu vänder det.
Det börjar optimistiskt. Herr Schaman läser dikter, under parollen ”poesin till makten” varefter han demonstrerar – med ivrig assistenthjälp av Hugo Bernhardt Hjelm - en lång rad olika maskiner som hjälper honom att få kontakt med framtiden. Den här gången liknar vår vän Jan doktorskollegan Faust där han ivrigt, iförd en kostym med en mängd bläckfläckar, beskriver dessa närmast konstruktivistiska manicker som skapar möten med en mefistofelisk kunskap. Jan har ju alltid varit en aning rysk och scenografin ekar tidigt 1920-tal.
Obligatorisk historielektion kommer därefter. Jan Schaman går igenom faser där människan levt gemensamt, kollektivt – tagit ansvar för gruppen och dess välstånd i stället för att hylla och hjälpa individen och en marknad. Han börjar från stenåldern och samlarna, och slutar med ett slags hyllning till svenska folkrörelser under 1900-talet.
Han är ju en aning opålitlig, schamanen. Det är ju inte alla som håller med om detta urval av historiska höjdpunkter, men Jan är ju som han är och håller till exempel upp Platon som ett exempel på istadig historierevisionist.
Till sist blir det besök på en plantskola för framtida ungdomar där optimism ska inympas på nya släkten. Det går dåligt. Trots att nuet hoppas på nya tider – som väl bara kan bli mer jämlika och goda – verkar det omöjligt att få dessa unga att måla upp visioner. Tiden rör sig framåt, men är framåtskridandet verkligen alltid gott?
Jan Schaman pejlar in världen. Plötsligt ser han nya oroshärdar och hur sammanslutningen Brics rustar för en ny ordning. Dessa länder – främst Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – har ett uttalat syfte att utgöra en motpol till västländernas ekonomiska dominans. Är det dessa länder som till slut ska krossa den för Jan så förhatliga kapitalismen? Till vilket pris?
Nej, fan ska vara schaman. Och gammal marxist-leninist också som det verkar. Richard Turpin som förr låtit Jan Schaman var fylld av raseri och indignation över marknadsliberalismen verkar släppa på gasen. Visst är han en aning uppgiven? Han låter teatern göra det den är bäst på: ställa frågor, medan han försöker titta framåt, genom krutröken. Det vänder, men åt vilket håll?
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.