Gamla Nordiska Landslagar
2024-04-11
https://www.svd.se/a/5BAWMO/det-er-upassande-at-folk-biter-hverandre
"På midsommardagen 1274 kom den norske kung Magnus Håkonsson till landstinget i Gulen, 65 kilometer norr om Norges dåvarande huvudstad Bergen. Han hade med sig en bok, en ny lagbok som skulle vara giltig för hela Norge, till skillnad från tidigare landskapslagar. Tingsmenigheten på Gulatinget godkände kungens initiativ och Norge fick därmed, som blott tredje land i Europa, en landslag. Kungen blev för eftervärden känd som Magnus Lagaböter, lag-förbättraren. I Sverige skulle det dröja mer än 75 år tills svensk-norske kung Magnus Eriksson imiterade sin morfars far genom att införa en svensk landslag.
Under året 2024 går Norge i landslagsjubileets tecken. Reklamskyltar på Oslos spårvagnar och tunnelbana, på Karl Johans gate och på andra håll lockar till besök av jubileets högkvarter på Nasjonalbiblioteket. Där visas en förnämlig utställning om landslagen: ”Med lova i hand”.
Den berättar en historia som börjar med hur bokskriftstekniken kom till Norge med de tidigaste missionärernas liturgiska handböcker (bara fragment är bevarade och visas i en av montrarna). Inhemska och europeiska impulser blandades kreativt i 1200-talets litterära renässans, med de berömda kungasagorna, romanser om kärlek och hjältemod. Biblioteket visar bland annat en handskrift av ”Barlaam och Josaphats saga” i fornnorsk översättning från latinet (en fornsvensk översättning existerar också). Denna berättelse omtolkar Buddhas liv för 2 500 år sedan som ett slags kristet exempel, vittnande om kulturförbindelser mellan Indien och Norge via europeisk kristenhet.
Och så det stora lagarbetet, som här alltså kontextualiseras på flera sätt. Den gamla landskapslagen från Gulating i sin enda handskrift från 1200-talets mitt har lånats in från Köpenhamn och ackompanjeras av några ännu äldre små fragment från norska riksarkivet. Handskriftens lilla format förvånar. Den skulle lätt passa in i en stor ficka på en rock. Boken var en viktig källa för landslagen.
Och så kommer vi till utställningens kärna och mittpunkt: tre utvalda medeltida handskrifter av landslagen, inklusive den berömt praktfulla Hardenbergianus, med sina stora guldprydda och färggranna bokmålerier. Detta är en prakthandskrift från 1300-talet som måste ha varit avsedd för en kung eller en biskop, vackert präntad med bläck på pergament. Själva handskriften är förstås inlåst i en monter, men bredvid ligger en modern reproduktion, som den nyfikne är välkommen att bläddra i. Handskriften har fått sitt namn från Helvig Hardenberg, en dansk adelsdam som på 1500-talet bodde i Bergen och ägde boken. Hon tog med sig den hem till Danmark när hennes man slutförde sitt arbete som norsk administratör.
Boken finns vanligen i Köpenhamn, där de flesta bevarade norska medeltidshandskrifter residerar som en förlegad kvarleva av dansk imperialism. Detta gäller också nästa handskrift, Codex Tunsbergensis, alltså den handskrift som under århundraden tillhörde lagmannen i Tønsberg. Den tredje handskriften kommer från Lunds universitetsbibliotek. Det är också en praktful handskrift, säkerligen ett beställningsverk för en biskop eller någon annan med stora materiella resurser.
Efter att ha besökt utställningen kan den hågade införskaffa så kallad merch. Här finns något för alla. En del föredrar kanske T-shirts eller tygpåsar med jubileets logga och citat från landslagen (”Det er upassande at folk biter hverandre som hester eller hunder.”). Ett pussel med 1 000 bitar avbildar den vackraste sidan ur Hardenbergianus. På nätet finns podcaster och det riktigt underhållande ”Middelalderspillet”. Spelaren får välja om hen vill vara bonden Havr från Hardanger, den aristokratiska hemmadottern Agnes, eller stadspojken Olav från Oslo. Idén är att man ska överleva ett år i medeltidens Norge utan att bryta mot någon av Magnus Lagaböters regler. Spelaren kan förvänta sig frågor om hur man ska uppföra sig på besök i Bergen, eller vad man ska göra med en ko dödad av blixten.
Andra tar kanske hellre del av det flertal böcker som erbjuds. Många norska medeltidsforskare har entusiasmerats att medverka. Man kan köpa nygjorda översättningar av landslagen till modern norska och till engelska. Den nynorska översättningen innehåller också den fornnorska originaltexten i en vacker praktutgåva för 4 000 kronor, men man kan få översättningen till bokmål i en enklare ”folkutgåva” för en tiondel av det priset (Norge har som bekant två konkurrerande skriftspråk). Den som hellre läser fornnorska kan skaffa nya vetenskapliga utgåvor av alla de nya lagböckerna från 1270-talet.
I bibliotekets butik finns också en ny biografi om Magnus Lagaböter, nya handböcker i norsk rättshistoria, och flera antologier med vetenskapliga artiklar om olika aspekter av medeltida norsk rätt (för full transparens bör jag avslöja att jag själv har skrivit två av dessa artiklar). Överallt i Norge firas landslagen med folkbildande föredrag, skolundervisning, vetenskapliga konferenser, och specialnummer av tidskrifter.
Så är då Magnus Lagaböters landslag värd att läsa? Ja, definitivt. Här finns både sådant som roar och sådant som stämmer till eftertanke. Att läsa landslagen ger oss därtill ett intryck av medeltidens samhälle i Norge. Folk skulle ha respekt för överheten, och kristendomen var den enda tillåtna religionen. Redan i början av lagboken fastslogs att alla ”ska tro på Gud fader allmäktig”, som har satt kung och biskop att styra över folket, ”till skydd och rättighet för goda människor, och till straff och förbättring för onda”.
Landslagen är delad i tio tematiska delar som (liksom i svenska lagar) kallas balkar. Regler om krigföring återfinns i lantvärnsbalken, arvsgång regleras i arvetalet, och regler mot dråp, misshandel och förtal finns i mannhelgebalken. Vad som behandlas i tjuvbalken och köpebalken säger sig självt. Det kan synas märkligt att det inte finns någon äktenskapsbalk, men detta beror på att äktenskap, liksom flera andra ämnesområden, behandlas i särskilda lagböcker, så kallade kristenrätter.
Vad som kanske slår en modern läsare som märkligast är de straff som landslagen föreskrev, eller snarast de som saknas. Här förekommer inga fängelsestraff, och dödsstraff är mycket sällsynt. Det vanligaste straffet är böter. Även så svåra brott som mord och dråp straffas inte med avrättning utan med förlust av all egendom (utom släktjord). Förövare av grova mord (”nidingsverk”) förlorade även släktjorden och de blev fredlösa, vilket kunde innebära ett slags privat dödstraff. Lagen har särskilda bestämmelser för olycksfall med dödlig utgång. Den som kastar spjut eller skjuter pil över ett hus agerar ”kortsynt och med grov oaktsamhet”. Om någon dödas därav straffas förövaren, men med rabatt på böternas storlek eftersom avsikten inte var att döda.
En del bötespengar gick till brottsoffret – vi skulle väl säga skadestånd. Den som till exempel stjäl gödsel måste betala ett öre till ägaren och dessutom sprida motsvarande mängd gödsel över den förfördelades jord. Den som ger en annan en örfil ska betala ”efter värdering av sex förståndiga män”.
Vad som var en nyhet i landslagen jämfört med äldre lag är alla böter som nu gick till kungen. Den som ger örfilen ska till exempel inte bara betala till sitt offer, utan dessutom ge två öre (ungefär värdet av en ko) till kungen. När en brottsling blev av med alla sina ägodelar så var det kungen som tog dem. Det är lätt att förstå att det nya bötessystemet syftade till att skapa en stark kungamakt, för vilken böter var en viktigare intäktsform än skatter.
Andra regler fastslår att ”ingen ska hålla bröllop längre än i två dagar”. Alltså ingen fest i dagarna tre i Norge efter 1274. ”Vem som helst kan jaga björn och varg, även den som inte äger skogen, utom när björnen ligger i ide.” Jag småskrattar lite över den smått surrealistiska regeln att ”den som lägger sig under folks kor och dricker är rättslös”. Men sedan inser jag att det måste handla om mycket fattiga människor som utan att tänka på sin värdighet stal näringsrik mjölk direkt från spenen. De får alltså det stränga straffet fredlöshet.
Utsnitt av miniatyrmåleri i ”Codex Hardenbergianus”.
Utsnitt av miniatyrmåleri i ”Codex Hardenbergianus”.
Men lagboken visar också omsorg om fattiga: ”Det är förståeligt att den som inte kan få arbete måste stjäla mat för att rädda sig från svält. Denna skall inte straffas för stöld.” Landslagen stödjer fattigt folk, för de ”behöver Guds barmhärtighet lika mycket som bättre bemedlade”. De bofasta ska ta hand om de hemlösa och ge dem en plats inomhus att sova. ”De får inte kastas ut efter solnedgången.” Jag betvivlar att hemlösa i dag har lika gott skydd i lagen? Hur reglerna tillämpades är en annan fråga som lagboken inte svarar på.
Varifrån kommer dessa till synes ganska moderna idéer om att samhället är skyldigt att hjälpa fattiga och utsatta? Magnus Lagaböter utbildades hos franciskanerna i Bergen, en orden som satte fattigdom i centrum för sitt budskap. Utställningen på Nasjonalbiblioteket argumenterar för att kungens personliga erfarenhet förklarar varför landslagen var så positiv till de fattigas behov, men den förklaringen förbiser att just den här typen av regler redan utvecklats bland juristerna vid Europas kyrkorättsliga högskolor i Bologna, Paris och annorstädes långt före 1274. Kungen författade knappast själv den lag som bär hans namn, utan det var förmodligen universitetsutbildade jurister som gjorde själva grovarbetet och introducerade allsköns europeiskt material.
Norge satsar verkligen stort på att fira landslagen 750 år under hela 2024. Det som särskilt imponerar är att den strikt vetenskapliga sidan betonas lika starkt som den folkbildande och kommunicerande. Vetenskapliga utgåvor av originaltexterna på fornnorska trängs med T-shirts och vackra pussel. Här finns verkligen något för alla; landslagsjubileet är ett föredöme."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.