https://www.svd.se/a/O8GOkq/edward-lucas-har-last-peter-pomerantsevs-nya-bok-om-informationskrig "Nazisterna hade propagandamakare av högsta klass, men deras motparter i Storbritannien var snäppet bättre. Den sedan länge bortglömda svartkonst de utövade under kriget kan nu hjälpa oss att stuka Kremls imperialism. Det är tesen i Peter Pomerantsevs nya bok ”How to win an information war: The propagandist who outwitted Hitler”. Huvudpersonen är Sefton Delmer, brittisk utrikeskorrespondent i mellankrigstidens Tyskland, som senare kom att leda en ambitiös påverkansinsats. Delmer menade att manande tal om frihet och demokrati kanske skulle uppmuntra motståndsrörelsen, men lämna dem som faktiskt stödde Hitler oberörda. Därför producerade han material som lät autentiskt, sådant som vanliga tyskar tilltalades och roades av, och kryddade det hela med desinformation för att sprida oenighet och förvirring. Delmers första insats bestod av syrliga och mustiga radiokommentarer som påstods komma från en missnöjd, högt uppsatt militär med smeknamnet ”Der Chef”. I dessa beskrevs nazistledarnas glupska och sliskiga leverne: orgierna och de sybaritiska festerna var påhittade, men för hårt prövade tyskar lät de trovärdiga. En senare, mer utbyggd radiostation bjöd på livesändningar av naziledarnas tal, blandat med förbjudna (men populära) jazzlåtar, och aktuella nyheter, noga utvalda för att undergräva moralen. Denna hisnande historia om stort tekniskt och kreativt kunnande är märkligt okänd i dag. Ett exemplar av Delmers krigstida memoarer ”Black Boomerang” finns till salu för 8 400 kronor; den tidigare delen av hans självbiografi, ”Trail Sinister”, går för dubbla priset. Mitt råd: Behåll slantarna. Jag äger dessa och andra av Delmers verk. Pomerantsevs berättelse är betydligt bättre. Han tecknar en bild av Delmers kontrastrika bakgrund, i yrket och privat, från barndomen i Berlin under första världskriget, hans förmåga att ställa sig in hos ledande nazister, hans komplicerade förhållande till de brittiska makthavarna, och hans besvikelse över avnazifieringen efter kriget. Pomerantsev föddes i Sovjet, hans föräldrar var dissidenter, och han växte upp i Tyskland och Storbritannien. Han har tidigare gett ut två hyllade böcker om rysk desinformation: ”Ingenting är sant och allting är möjligt” samt ”Det här är inte propaganda: kriget om sanningen”). Sitt liv beskriver han ödmjukt som ett ”svagt eko” av Delmers karriär. Men Delmer var praktiker, inte teoretiker. Pomerantsevs djupa och nydanande genomlysning av likheter och skillnader mellan nazisternas, Sovjets och det samtida Kremls propaganda, är nödvändig läsning för alla som vill förstå och stå emot Kremls lögnmaskineri. Den viktigaste lärdomen kan vara att propaganda i grunden är ett socialt fenomen, ett ”botemedel mot ensamhet”. De troende får en känsla av makt och tillhörighet, vilket mildrar utanförskap och förödmjukelse. Att tillrättavisa och hacka hål på propagandan hjälper föga. Det rinner av. Att däremot bygga förtroende genom att komma med till synes användbar information fungerar bättre. Många av Delmers lyssnare visste innerst inne att det de hörde var fiendepropaganda. De mentala krumbukter som krävdes för att överhuvudtaget börja lyssna, och halvt lita på vad som sades, erbjöd en ”psykologisk flyktväg” ur propagandisternas grepp. Delmer kämpade med rivaler och chefer. En sak han dock inte behövde oroa sig för, var hisnande kostsamma förtalsstämningar från dem han angrep i sina sändningar. I ”Cuckooland”, en ytterst läsvärd ny bok av journalisten Tom Burgis (för transparensens skull ska sägas att båda författarna är mina vänner), beskrivs hur Mohammed Amersi, kontroversiell brittisk affärsman och politiker med kopplingar till Ryssland, försöker tysta sina kritiker. Han må ha misslyckats med att tysta Burgis, men Amersi är – som boken visar – inte bara rik, utan också ytterst glad i att dra folk inför rätta. Därför klargör jag gladeligen att han förnekar alla oegentligheter, och att jag inte på något sätt liknar honom vid en nazist. Men jag kan tryggt säga att de juridiska tillhyggen som erbjuds de rika och inflytelserika, och nyttjas av dem för att, som Burgis säger, ”äga sanningen”, är en skam för samhället och ett hot mot dess säkerhet."