Femtiopluskvinnan I SvD
2024-03-08
Om man efter ett halvt sekels levnad inte har förmått att ens börja analysen av de egna primitiva känslornas roll så har man förmodligen vaccinerat sig rejält mot sin egen utveckling...
Allt börjar som bekant med och inom individen själv.
https://www.svd.se/a/VPW2mJ/recension-haggor-om-foraktet-for-den-medelalders-kvinnan
”Jag skriver den här boken i stället för att koka kaninen”, deklarerar Victoria Smith i inledningen till ”Haggor – om föraktet för den medelålders kvinnan” med en blinkning till Alex, den galna kvinnan i 1980-talsrullen ”Farlig förbindelse”. Hon kokar ju i vredesmod just ett sådant husdjur på spisen efter att Dan, mannen hon haft ångande sex med en helg, dumpat henne. ”I’m not going to be ignored”, väser Glenn Close (som spelar Alex) mordiskt och vägrar släppa taget om mannen som helt uppenbart inte vill ha något med henne att göra.
Victoria Smith vill inte heller bli ignorerad. Hon identifierar sig med kaninkokerskans känsla av att ha blivit snuvad på konfekten, så att säga – ”den fångar så väl känslan av hur livet först jävlas med en och sen ghostar en. Feminismen svarar inte när vi ringer, den har bytt telefonnummer”. Hon vill undersöka varför samtiden i allmänhet och feminismen i synnerhet avskyr äldre kvinnor. Jag är inte helt övertygad om premissen, alltså att den medelålders kvinnan är allmänt hatad och föraktad. Är det inte snarare så, att den medelålders kvinnan helt enkelt bara räknas bort och blir osynlig?
Ta bara en sådan sak som det förrädiska begreppet ”kvinnosjukvård”: glid in på hemsidan till valfritt sjukhus och du kommer att upptäcka att ”kvinnosjukvård” är synonymt med kvinnans reproduktiva hälsa – menstruation, graviditet och förlossning. Om klimakteriet, med alla dess plågor, sägs i allmänhet inte ett ord. Efter menopaus finns det alltså ingen ”kvinnosjukvård”. När det görs politiska satsningar på ”kvinnohälsa” i form av riktade statsbidrag, så handlar det i hundra procent av fallen om mödrahälsovård och förlossningsvård. Det är som om man upphör att vara kvinna när man slutat blöda.
En förklaring till både sjukvårdens och politikens ointresse för kvinnor i haggåldern är sannolikt den tystnad som omger klimakteriet. Vem vill vara ansiktet utåt för något så osexigt som sjunkande östrogennivåer i en kultur som hyllar ungdom, rosig hy, glansigt hår och fuktiga slemhinnor, i Smiths terminologi ”fertilitet, femininitet och fuckability”, allt det som klimakteriet tar ifrån en. ”Tänk när man fortfarande förknippade la petite mort med ett postorgastiskt tillstånd”, sade en väninna nostalgiskt för ett tag sedan. ”I själva verket är det klimakteriet som är den lilla döden”, fortsatte hon och tömde sitt glas och jag nickade dystert.
Den kvinna man blev i puberteten och fortsatte att vara så länge man var fertil, dör där någonstans runt femtio och det är en ganska radikal förlust. Som Germaine Greer skriver i ”Förändringen: Kvinnor, åldrande och menopaus” (1991) uppfattas menopausen (av män) som ”slutet på de enda väsentliga kvinnliga funktionerna, nämligen att attrahera, stimulera, tillfredsställa och ta hand om män och/eller barn”. Det är, skulle jag vilja tillägga, inte bara män som resonerar så. Många kvinnor har internaliserat den uppfattningen, vilket inte minst är tydligt i unga kvinnors förakt inför äldre kvinnor.
Victoria Smith skriver om kvinnofrågor, föräldraskap och psykisk hälsa både i tidskrifter som The Critic och i hennes nyhetsbrev ”The OK Karen”.
Victoria Smith skriver om kvinnofrågor, föräldraskap och psykisk hälsa både i tidskrifter som The Critic och i hennes nyhetsbrev ”The OK Karen”. Foto: Laura Dodsworth
Jag har varit chef med personalansvar i olika organisationer under ett antal år. Under de åren har jag aldrig haft problem med manliga medarbetare. De har samtliga, oavsett ålder, accepterat mitt ledarskap och fogat sig i hierarkin. Kvinnor, däremot, har sämre känsla för traditionella hierarkier. I den kvinnliga hierarkin är det överordnade värdet varken kunskap eller erfarenhet. I stället värderar kvinnor sig själva och andra i relation till de tre F som Smith anger – fertilitet, femininitet och fuckability.
I den hierarkin står sig en femtiopluskvinna slätt i relation till en trettioårig dito, alldeles oavsett utbildning och kompetens. Den yngre kvinnan vet nämligen att hon kan runda den äldre, överordnade kvinnan, genom att vädja till män ännu högre upp i hierarkin med hjälp av sin knullbarhet.
Det gör mig rasande, eftersom den sexuella ekonomin som vi alla är en del av, vare sig vi vill det eller ej, är omöjlig att påverka. Insikten om att jag själv, mer eller mindre medvetet, har medverkat till den sexuella ekonomins fortlevnad, fogat mig i den, dragit nytta av den, skyddat den och ursäktat den, är inte heller helt lättsmält.
Det sexuella kapitalets betydelse är naturligtvis en stor del av förklaringen till alla de kirurgiska ingrepp och olika vätskor kvinnor utsätter sina åldrande kroppar för. Det är inte främst fåfänga som driver kvinnan till plastikkirurgen, utan ren och skär dödsångest, skräcken för att glömmas bort, rädslan för att ignoreras. Den synbart åldrande kvinnan är, skriver Smith, en gränsöverskridande varelse i en kultur med den unga kvinnan som norm. Kvinnan ska vara ung och attraktiv, och det är hennes plikt att se till att hon förblir ung och attraktiv. ”Nya chanser för kvinnor förvandlas snabbt till tvång”, som Naomi Wolf skrev i ”Skönhetsmyten” 1992.
Jag tänkte på just det citatet när jag för tre år sedan besökte en skönhetsklinik för att undersöka möjligheten att göra något åt de tunna rynkorna runt munnen som hotade mitt användande av läppstift. Den helt släta kvinna i obestämbar ålder som tog emot mig meddelade att hon ”såg betydligt större problem” med mitt ansikte än de där rynkorna runt munnen. ”Hur kan du ha låtit vecket mellan ögonen bli så djupt?”, frågade hon strängt. Sen räknade hon upp ett större antal fel som jag borde åtgärda omedelbart till en kostnad av runt 70 000 – som ett första steg.
Jag lämnade skönhetskliniken med känslan av att vara fulare och äldre än innan och bestämde mig för att aldrig utsätta mig för någon form av skönhetsingrepp. Det tycks vara ett Sisyfosarbete. Kampen mot åldrandet är förlorad redan innan den påbörjats, och därför ett meningslöst företag.
Victoria Smiths ”Haggor” är en underbart, oförblommerat bitter bok och jag tänker att rätt använd kan bitterhet också vara en förändrande kraft. En bra start är att kräva att kvinnor betraktas som kvinnor livet ut, också efter att de förlorat de tre F som reglerar den sexuella ekonomin: Att vägra bli ignorerad, som Smith uttrycker det."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.