Rekylerande Historia I SvD
2024-03-07
Det handlar om hur den Djupa Staten skall fungera sade Hultqvist en gång.
https://www.svd.se/a/bgy6Ag/torbjorn-nilsson-natohotet-fran-hogerkanten-mot-ulf-kristersson
"Låt oss tänka en liten stund på Peter Hultqvist. En gång sa han:
– Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt inte så länge jag är försvarsminister medverka till en sådan process. Det kan jag garantera alla!
Det minns många.
Särskilt en sådan här vecka.
Färre minns kontexten.
När det socialdemokratiska partiet samlades till kongress i Göteborg i november 2021 för att välja Magdalena Andersson till ny ordförande ville partistyrelsen också få in en mening om säkerhetspolitiken i de politiska riktlinjer som ombuden skulle anta. Den meningen löd: ”Samarbetet inom EU och med Nato ska fördjupas.”
Den borde inte mött motstånd. Den rådande linjen – Hultqvistdoktrinen – innebar ju att Sverige skulle förbli militärt alliansfritt men samarbeta med Nato-länder genom bilaterala avtal. Partistyrelsen bad bara om mer av samma.
Den folkliga förankringen är stabil när Sverige nu går med i Nato. Men det finns alltid en minoritet.
Men en högljudd grupp ombud skruvade på sig. De ville inte smyga in landet i någon försvarsallians, de ville ha bort den där meningen. De här ombuden ifrågasatte inte bara Nato, de ifrågasatte Hultqvists egen doktrin, partiets alternativ till Natomedlemskap. Vad som blottades där på kongressen var risken att regeringen skulle sakna stöd för sin egen politik.
Partiledningen var oförberedd.
Ombud efter ombud gick upp i talarstolen och ifrågasatte försvarsministern.
Så för att få med kongressen på det som regeringen redan drev fann sig Peter Hultqvist till slut nödgad att säga som han sa.
Och ett halvår senare fick då dessa ombud uppleva hur den där garantin stod sig slätt när Ryssland fick Finland att efterfråga en transatlantisk allians, de socialdemokratiska kritikerna kördes över en gång till.
Allt det där är historia, säger du.
Historia kommer tillbaka, säger jag.
Människor i Sverige – vänster som höger – ändrade sig om Nato. Det är en betydande förändring, den största i en enskild sakfråga som SOM-institutet någonsin mätt upp. I dag mäter flera opinionsföretag andelen positiva till strax över 60 procent.
Den folkliga förankringen är stabil när Sverige nu går med i Nato.
Men det finns alltid en minoritet.
Och från och med nu kommer den bli politiskt intressant igen; de röster som tystnade eller ändrade sig i sorg kommer också att vara med och forma den svenska politiken i militäralliansen.
En rekyl från vänster är att vänta.
Den kan ta form i en strid om finansieringen.
Hur mycket pengar ska staten lägga på försvaret och hur mycket ska den lägga på välfärden? Frågar man socialdemokrater kan man höra det resonemanget, och då inte bara längst till vänster i partiet. Bör staten snarast låna pengar för en stor upprustning? Den linjen driver Aftonbladets ledarsida, inte utan glada miner också från försvarsivrare till höger om det egna partiet.
Den här veckan kom nyheten att statsministern och utrikesministern satt sig på ett flygplan med ett dokument att deponera i Washington, men också nyheten om hur många miljarder i strukturella investeringar staten skulle behöva göra i vägar och försvar och avlopp och elförsörjning och annat, enligt tankesmedjan Arena Idé.
Rekylen kan ta andra former.
En rekyl från vänster har nog regeringen räknat med. Men har den räknat med en från höger?
Den kan komma som en mer kritisk diskussion om Sveriges politik i Israel-Palestina.
I helgen krävde Margot Wallström och Jan Eliasson att regeringen omedelbart skulle häva frysningen av biståndsmedel till FN:s organ för palestinska flyktingar, Unrwa.
Eller som ett häpet vrål över DCA-avtalet, det som reglerar amerikanska soldaters rättigheter på svenskt territorium.
Det tycks Jan Guillou önska.
Eller som en intensifierad diskussion om kärnvapen. Sverige hamnar nu för första gången officiellt i en allians med nukleär strategi och arsenal. Är det den riktiga arenan för att driva global nedrustning av stridsspetsar?
En rekyl från vänster har nog regeringen räknat med.
Men har den räknat med en från höger?
I den brittiska tidningen UnHerd beskrev häromveckan statsvetaren och debattören Johan Wennström att Sveriges väg till Nato lämnat landet ”med blodig näsa och förlorat anseende”. I förhandlingarna med Turkiet, visade Sverige ”att man var beredd att byta yttrandefrihet mot ett Natomedlemskap”.
Wennström kan knappast kallas vänster. Han är en konservativ tänkare som brukar skriva om dygder och varför Foodora-liberalismen är usel. I den förra borgerliga regeringen var han rådgivare åt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.
Wennström är höger, men det han skrev om artikel 5 är inte vad man brukar höra från höger i Sverige.
Faktum är att Sverige redan har en profilerad Nato-skeptiker till höger i riksdagen.
Föreställningen att medlemstater skulle ställa upp på en samordnad militär aktion om en av dem blev angripen fnös Wennström helt enkelt åt:
”En attack mot Sverige, eller något annat europeiskt medlemsland i Nato, skulle sannolikt mötas av en ’koalition av de villiga’, snarare än alliansens fulla styrka”, skrev han.
Sverige, fördjupade han sig senare i radions Studio Ett, riskerar nu att gå bort sig i entusiasm över den nya alliansen och lägga för mycket av landets resurser på försvar i Baltikum och för lite på försvar av det egna territoriet:
– Vi går in i det här lite stjärnögt, sa han.
En svala gör ingen sommar, men faktum är att Sverige redan har en profilerad Nato-skeptiker till höger i riksdagen. Hon heter Elsa Widding och var i förra valet en medialt populär sverigedemokrat. Nu är hon politisk vilde, medlem i ett litet parti där kritik av WHO och Nato står högt på agendan.
Nu ska kanske inte Widdings tankar om militäralliansen klumpas ihop med Wennströms, det föreligger nog en artskillnad. Men inte desto mindre väcker utspelen en fråga:
Vad vill egentligen högern till höger om Moderaterna att Sverige ska göra i Nato?
Svensk politik består numer av tre stora partier. Två av dem var mot en anslutning till Nato fram till för två år sedan.
Sverigedemokraterna ändrade sig lika mycket som Socialdemokraterna.
Kommer EU-motståndarna i regeringsunderlaget vackert acceptera det som statsministern beskriver som en ”hemkomst”? Är, som Jan Guillou formulerade det, ”nationalister i SD verkligen överens om att sälja ut Sverige självständighet”?
Kanske nu.
Men för hur länge?
Den här veckan har Ulf Kristersson skäl att le i mjugg om han tänker en liten stund på Peter Hultqvist. I framtiden kan han få skäl att tänka en lite längre stund på Jimmie Åkesson."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.