Neutralitetssaltande Tricky Dick I SvD
2024-03-05
https://www.svd.se/a/eJAjvK/dick-harrison-bryter-vi-en-svensk-tradition-genom-nato
"Med Natointrädet inställer sig en fråga som vi historiker ofta satts att besvara under de senaste åren, men som blivit särskilt aktuell på sistone: stämmer det att vi ger upp vår neutralitet? Har vi verkligen varit neutrala?
Är det inte snarare så, att Sverige i allt väsentligt tillhörde ”västgänget” under hela kalla kriget och bara låtsades vara ett neutralt land? Eller är det korrekt uppfattat att vi har varit neutrala hela tiden från Karl XIV Johan och framåt, det vill säga till Natointrädet?
Svaret är beroende av hur man definierar neutralitet.
Under första hälften av 1800-talet, när Karl XIV Johan stakade ut den utrikespolitiska kursen, var Sverige aldrig internationellt erkänt som en neutral stat, något som däremot var fallet med Belgien och Schweiz.
Vi kommer verkligheten närmare om vi uppfattar den svenska linjen såsom hoppande mellan temporära neutraliteter. Regeringen och kungen anpassade sig efter omständigheterna och eftersträvade neutralitet när det var utrikespolitiskt opportunt. Det väsentliga var att undvika konflikt med Ryssland och Storbritannien, Nordeuropas främsta land- respektive sjökrigsmakter.
Om ryssar och britter stod på samma sida, som i fallet med den ”andra orientaliska krisen” i slutet av 1830-talet (då båda oroades över Frankrikes ambitioner i Medelhavsvärlden), hade Karl XIV Johan inget emot att visa upp ett militärt ansikte utåt.
År 1840 sändes följaktligen amiral Nordenskiöld med en eskader till östra Medelhavet för att beskydda våra handelsintressen. Men de svenska och norska rikenas säkerhet fick inte äventyras till följd av konflikter med regimerna i London och Sankt Petersburg. Därför blev den temporära neutraliteten en lämplig utrikespolitisk metod, som i fallet med 1834 års svensk-norska neutralitetsdeklaration.
Saknades en klar linje
Överhuvudtaget präglades de svenska 1800- och 1900-talsregeringarnas inställning till neutralitet och alliansfrihet av pragmatism. Det saknades en klar, bestämd ideologisk linje. Utrikespolitiken skiftade från strikt neutralitet till raka motsatsen. Således var Sverige inte neutralt i de dansk-tyska konflikterna i Slesvig 1848 och 1864 (vi gjorde klart för alla att vi höll på Danmark, i synnerhet 1848), än mindre i finska inbördeskriget/frihetskriget 1918 eller i finska vinterkriget 1939–1940, då stödet till Finland var stort.
Guldåldern för den svenska neutraliteten, officiellt sett, var efterkrigstiden, men modern forskning har med skärpa åskådliggjort hur attityden även då snarare präglades av kall realpolitik än av en övergripande neutralitetsideologi.
”Det övergripande syftet för utrikespolitiken har hela tiden varit att undvika att Sverige drabbats av krig”, skriver Dick Harrison.
”Det övergripande syftet för utrikespolitiken har hela tiden varit att undvika att Sverige drabbats av krig”, skriver Dick Harrison. Foto: Alamy
Vad handelspolitiken beträffar var Sverige en trogen västallierad, och något annat hade varit omöjligt. Bristen på hårdvaluta gjorde att vi inte hade mycket att sätta emot när USA 1947 krävde att vi rättade in oss i ledet. För att få till stånd det nödvändiga handelsavtalet måste Sverige lova att importera fastställda mängder produkter – allt från frukt till tekniska komponenter i bilindustrin – från amerikanerna. Den svenska exportlicensgivningen tvingades följa USA:s instruktioner.
Vad allianspolitiken beträffar var Sverige formellt sett neutralt. Genom att hänvisa till att Sovjetunionen med största sannolikhet skulle stärka greppet om Finland och förvandla Sveriges östra grannland till en kommunistisk satellitstat om Sverige gick med i en västlig försvarsallians lyckades man få USA att inse att formell svensk neutralitet var att föredra framför öppet medlemskap i Nato.
Sverige blev en västallierad stat
Ytterst berodde detta scenario på att Stalin inte agerade mot Finland på samma sätt som mot övriga Östeuropa. Om kommunisterna tagit makten i Finland 1948, på samma sätt som de gjorde i Tjeckoslovakien, är det mycket troligt att Sverige drivits in i Nato och accepterat USA som öppen allierad, detta av ren självbevarelsedrift.
På försvarsmaterielpolitikens område uppnåddes en kompromiss. På våren 1950 gav regeringen i Washington D.C. Sverige status av välvilligt inställd nation med tillgång till amerikansk teknologi. Utan att allmänheten informerades inleddes därefter ett nära samarbete inom försvarsindustrin och underrättelseverksamheten: med amerikansk hjälp skaffade sig Sverige nya radarstationer, robotsystem och avancerad kommunikationsteknik.
I och med det kom Sverige i praktiken – men inte i teorin – att vara en västallierad stat. Det i efterhand mest uppmärksammade exemplet på detta är signalspaningen mot Sovjetunionen på Östersjön, med Catalinaaffären 1952 som kändaste fiasko. Väl att märka var detta samarbete hemligt. Allmänheten visste inget.
På en väsentlig punkt råder stark kontinuitet från Karl XIV Johans dagar till i dag: det övergripande syftet för utrikespolitiken har hela tiden varit att undvika att Sverige drabbats av krig.
Det man grälat om har varit metoden för att nå dit, inte målet i sig."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.