Extremt Svensk Ensamhetssyn I SvD Igen
2024-02-28
Varför kör SvD denna om och om igen i flödet...
https://www.svd.se/a/dw32xJ/ali-alonzo-sverige-har-en-extrem-syn-pa-ensamhet?utm_medium=paid&utm_source=fb&utm_id=23853156651860742&utm_content=120205026777990743&utm_term=23853156684070742&utm_campaign=23853156651860742
"Sverige är världens ensammaste land. Eller såhär, den som vill spinna det till något positivt säger nog snarare så här: Sverige är ett av de länder där flest människor lever själva, vilket inte är samma sak som att vara ensam.
Den moderna ensamheten
Ensamhet beskrivs allt oftare som ett folkhälsoproblem – och är vanligast bland unga och äldre. Men hur tar sig den moderna ensamheten egentligen uttryck? I SvD:s artikelserie skildrar ett antal skribenter ensamhetens olika ansikten.
Svensken bemöter det till synes obehagliga i den statistiken med det främsta verktyget svensken har, exceptionalism. En exceptionalism som försöker vända Sveriges radikala säregenhet från imageproblem och folkhälsohot till något bra. Ja, vår plats på den globala värdemässiga utkanten kan till och med vara ett tecken på att svenskar helt enkelt som vanligt är världsbäst.
Vi behöver inte bo med en partner för känna oss lyckade, vi kan ”slå oss fria” från våra familjer i tidigare åldrar.
Det är inte så att skandinaver sitter ensamma i nedsläckta hem med sina huvuden lutade över köksbordet med en långdragen finsk vals utspänd mellan öra och radio som vår enda vän. Nej! Snarare är självheten ett tecken på att vi som folk är mer självständiga än resten av världen. Vi behöver inte bo med en partner för att känna oss lyckade, vi kan ”slå oss fria” från våra familjer i tidigare åldrar.
Man kan till exempel säga att vi endast ”värnar om vårt oberoende och respekterar andras integritet” – ah, såklart, det gör ju som bekant inte resten av smetiga, klängiga kärleks-världen. Där är visserligen ensamheten inte ens i närheten av så utbredd som vår, men vi har ju ett högre syfte!
Becksvart i ”Vänner sökes”
I den svenska dokumentären ”Vänner sökes” från 2023 får vi följa tre personer som befinner sig i en becksvart total ensamhet. Antingen överlag, eller endast bestående av en avsaknad av sociala interaktioner utanför den egna familjen. En av de medverkande är gift, men saknar vänner, de andra bor helt själva.
Och vad exakt ska dessa människor förväntas göra? Skjuts man ut ur sin gymnasietid utan bestående vänskapskrets så finns det få tillgängliga rum i vårt samhälle för att försöka att skaffa vänner, eller ens vara social.
Går man ut på stan är man inte omringad av människor som sociala varelser utan endast av kroppsliga fordon vars enda funktion är att ta sig från en inplanerad destination till en annan, och ska man träffa kompisar är även det planerat. Exakt, kallt, efter plats och klockslag. Ingen hänger kvar efter sista tunnelbanan.
Ensamhet är, förvånande nog, även en hälsofara. Det kan enligt Vårdguiden jämföras med att ha dåliga levnadsvanor, alltså innebära en ökad risk för att utveckla hjärt- kärlsjukdomar, stroke och psykiska problem.
Ensamheten som naturlag
Det verkar som att vi av bekvämlighetsskäl valt att rationalisera fram ensamheten. Ett tydligt exempel är att vi i Sverige betraktar viljan att flytta hemifrån, in i den livsfarliga självständigheten, som ett val som enbart handlar om pengar. Folk bor hemma för att de inte har råd att flytta hemifrån.
Därigenom låter man ensamheten bli en naturlag. Som om det inte bara vore så att ekonomisk frihet inte bara innebär att man får friheten att flytta ifrån ett tillstånd man absolut inte vill vara i, något som smärtar en, utan att man faktiskt ges möjligheten att vara själv! Helt ensam! Att bo ensam är såklart alltid bättre än att bo med sin familj, hur mycket vår familj än älskar oss.
Ett giftermål är väl mer värt att fira än en skilsmässa.
Och tyvärr, ni får verkligen kalla mig för konservativ galning om ni vill (även om jag själv drömmer om en framtid så progressiv att jag skulle avrättas som reaktionär), men jag tycker att kärlek, relationer, giftermål, vänskap och familj är vackrare än den ensamt starke. Ett giftermål är väl mer värt att fira än en skilsmässa? Ändå lever vi i en kultur där steget från gift till skild, från i relation till singel, glorifieras – som ett steg in i de kravlösa förbindelsernas frihet, friheten från kärlekens onda grepp, den hemska tanken att någonsin behöva offra sig själv för någon annan.
Förödande konsekvenser
Kapitalismens villkor för mellanmänskliga interaktioner och känsla för gemenskap lyckades Timbroiten Fredrik Kopsch sammanfatta rätt väl när han, under den några dagar långa livesändningen då han lajvade foodorabud, utbrast ”det vore trevligt att få utbyta några ord med någon kund någon gång”.
Vi är alienerade på helt nya sätt, inte bara från våra arbeten, våra kollegor, vårt skapande, oss själva, utan från varandra – socialt, bortslitna från alla sociala varelser i hela samhället. Ensamheten är en statussymbol. Européer och amerikaner dreglar av avund genom skärmarna när de får se att man i Japan kan äta på restaurang helt inlåst i ett personligt bås, utan att ens behöva interagera med någon servicepersonal.
Jag tror att både den allmänindividualistiska kultur vi lever i och den svenska, extrema synen på ensamhet som något eftersträvansvärt i sig har fått förödande konsekvenser.
”Alla fester och middagar, det missade jag”, säger Björn i SVT-dokumentären.
Baren och krogen borta som socialt rum
Dyra städer gör det omöjligt för folk att flytta nära sina vänner. De allmänna sociala ytorna är borta. Det spontana umgänget finns inte längre. Till och med ”baren” eller ”krogen” som socialt rum har krympt från en bred arena, där ett flertal av de närvarande i rummet deltog i det sociala spelet och utbytet, till en samling instängda, fragmenterade sällskap vars sociala spelrum och umgänge endast är bordet de sitter vid. Sociologen Marie Bergström beskriver i boken ”Kärlekens nya lagar” hur den personliga sfären utvidgats, och att umgänge i offentliga miljöer stegvis förflyttats till en mer skyddad social miljö. Unga väljer också i allt högre utsträckning att socialisera inomhus, i hemmet, än på allmänna platser.
När Björn i SVT-dokumentären går på diverse större folkfyllda tillställningar såsom Allsång på Skansen helt ensam så gör han det, just helt ensam. Helt utan någon socialt acceptabel chans till meningsfull interaktion, eftersom han inte redan har vänner att ta med. Varje social enhet är förutbestämd från början, går man på något själv så förblir man det.
Vad är vi för folk? Vi skiter ner oss av obehag så fort en busschaufför ens lyfter en hand för att hälsa på oss. Vi har fått för oss att det skulle vara ett problem ifall man var beroende av familj och vänner för att klara sig. Sverige är kallt. Mycket kallt. Alieneringen skördar offer efter offer. Vi behöver varandra mer än vad vi någonsin trott. "
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.