Det Bittra Slutet I DN
2024-02-23
https://www.dn.se/varlden/anna-lena-lauren-i-kiev-hor-man-ofta-att-de-ska-strida-till-det-bittra-slutet-vid-fronten-later-det/
"Ju närmare ukrainska fronten man kommer, desto starkare är diskbänksrealismen hos befolkningen. Ju längre bort från fronten, desto större de högstämda känslorna.
I höstas gjorde jag ett jobb i Kiev ihop med en ukrainsk så kallad fixare. En yrkesgrupp som formligen exploderade i Ukraina efter det ryska anfallet 2022. Många av dem saknar journalistisk bakgrund. Behovet var så stort att nästan vem som helst som talade behjälplig engelska kunde få jobb i början av kriget.
Nu har behovet minskat, eftersom antalet utländska journalister i Ukraina inte längre är lika stort. Men fixarna finns kvar. Det är en yrkesgrupp som måste svara mot två oförenliga krav: Att jobba journalistiskt och att tänka på ukrainska statens intressen.
Ukraina är en demokrati, men en demokrati som befinner sig i krig. Det påverkar allt. Att fixarna därför kan känna sig tvungna till att upprätthålla en patriotisk fasad för utländska journalister får man räkna med.
Jag är den sista att kritisera fixare för att de ibland försöker sälja en överdrivet optimistisk bild av hur det går i kriget. Jag förstår dem, deras land är i krig. Det betyder inte att jag tror på allt de säger.
Den som vet vad krig är uttrycker sig sällan med stora ord
Den här fixaren i Kiev var övertygad om att Ukraina måste segra i kriget, kosta vad det kosta ville. Vi är beredda att göra vad som helst, sade hon.
Jag undrade varför hon själv inte var vid fronten ifall hon ansåg att kriget måste vinnas till varje pris. (Ukrainska armén rekryterar både kvinnor och män.) På det svarade hon:
”Jag skulle gärna skriva in mig i armén, men min mamma vill inte”.
I Kiev hör man ofta den här övertygelsen uttalas om att Ukraina ska strida till det bittra slutet. Framför allt av personer som själva bor i uppvärmda lägenheter och går till jobbet om morgonen. Däremot hör jag sällan samma ord uttalas vid fronten. Det betyder inte att personer i frontområden eller soldaterna vill ge upp – de bara inte formulerar sig på det sättet. Allt som luktar patos eller agitation skyr de instinktivt. Den som vet vad krig är uttrycker sig sällan med stora ord.
I Dnipro träffade jag nyligen Jurij Bereza, som år 2014 grundade frivilligbataljonen Dnipro 1. Sex år senare när Ryssland anföll Ukraina på bred front var det kö till hans kontor för att skriva in sig. Nu finns Dnipro 1 inte mer som en bataljon, den har blivit en del av ukrainska armén. Bereza själv har – efter sju hjärnskakningar – lämnat armén och fördriver tiden på sitt mestadels tomma kontor.
”Fyrtio procent av ukrainarna är vid fronten eller kämpar i kriget på andra sätt. Sextio procent skriker ”Var är motoffensiven?” De utkämpar kriget i sina telefoner och förstår inte vad som händer vid fronten, säger han.
Enligt Bereza är en stor del av ukrainarna fortfarande inte medvetna om realiteterna.
Zelenskyj verkar vilja göra allt för att slippa påminna stadsbefolkningen om att ett krig pågår
Det är i själva verket ingen dålig sak att Ukraina fortfarande har städer där man kan leva någorlunda normala liv. Tvärtom är det bra för ekonomin. Men klyftan mellan de delar av Ukraina som lever nära kriget och de regioner som inte berörs på samma sätt är ett faktum.
Nu föreslår president Zelenskyj att de som inte deltar i kriget istället kan betala en slags särskild skatt. Arbetsgivarna ska betala motsvarande 520 dollar per anställd i månaden för dem som inte kommer att skickas till fronten.
Zelenskyj verkar vilja göra allt för att slippa påminna stadsbefolkningen om att ett krig pågår. Exakt varför är gåtfullt, framför allt med tanke på att Zelenskyj själv gång på gång visat prov på personligt mod. Han verkar tro att det går att skydda en del av befolkningen från frontverkligheten.
Det kommer inte att lyckas."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.