Lagercrantz Har Underlivsporslinspanik I Expressen
2024-02-17
För allt vad himlen är värd, släng fram en annan presidentkandidat än Joe Biden?
Jag börjar få panik.
”En sympatisk, välmenande, äldre herre med dåligt minne”, för att använda den speciella åklagaren Robert Hurs ord, ville jag ju egentligen inte säga ett ont ord om, särskilt inte när personen i fråga haft en lång, respektingivande karriär, kämpat mot svår stamning och upplevt stor sorg. Två barn och en hustru har han förlorat under sin livstid, och ändå alltid rest sig och kommit tillbaka. Men vad hjälper det nu: Han är USA:s president i en tid när Europa befinner sig i det värsta säkerhetsläget sedan andra världskriget.
Hans ålderdomskrämpor gör världen till en farligare plats, och ibland när han går stelt, glömmer, faller, gör misstag, ser egendomlig ut med sitt lyfta ansikte, blir jag rädd att hela det demokratiska statsskicket är lika skört som han.
Jag sorterade böcker när nyhetsflasharna kom den 6 januari 2021. Efter 26 år skulle vi byta kvarter, och jag satt på golvet bland alla kartonger och följde paralyserat stormningen av Kapitolium, hela det sanslösa försöket till statskupp i Washington. Ändå är det lättnaden efteråt jag minns bäst, hela känslan av förlösning: Donald Trump hade till sist visat vem han var.
Efter 30 000 lögner under sin ämbetstid, hade han nu en gång för alla avslöjat vilken fara han var för nationen. Det fanns ingen återvändo, trodde jag. Det var slut, och ett förnuftigare styre skulle ta vid. America was back. Amerika var tillbaka, och jag kommer ihåg att jag flyttade ut med en känsla av att något nytt stod för dörren, både i mitt liv och i världen.
Biden tappar det alltmer. Det känns som Zimbabwe på 2010-talet.
Lögnen som statsform var på väg bort, trodde jag, och varje morgon satt jag i mitt nya kök och läste New York Times, på jakt efter spår av tillnyktringen i det republikanska partiet. Jag såg aldrig något, bara nya tecken på moralisk ynkedom, och långsamt, steg för steg, trots rättsprocesserna som pågick och ännu pågår, fattade jag det ofattbara: Trump var inte bara kvar som politisk kraft.
Han som försökt krossa den demokratiska processen och som ständigt gjorde sig liten inför Putin, var på nytt favorit till att bli president i USA. Och inget tyder på att han blivit bättre, tvärtom.
Snarare verkar han inställd på att få bort det som hindrade honom sist; vuxna i rummet och restriktiva krafter i den inre kretsen. Det är så obehagligt att det vore rimligt att hela det demokratiska partiet i USA, där det inte precis saknas begåvning och vitalitet, skulle göra allt för att hindra det.
Men vad händer? Inget! Inte mer än att Biden tappar det alltmer. Det känns som Zimbabwe på 2010-talet. Alla tycks tassa kring en åldrad ledare, och bereda vägen för ett scenario där folk ska tvingas välja mellan en demokrat som kan misstänkas vara senil, och en patologisk lögnare och mobbare som svassar för despoter och föraktar folkvalda, men som i sina bästa stunder, i all sin vulgaritet, kan gå för en kraftkarl, en strong man som vilken populistisk diktatorwannabe som helst.
Det är ett mardrömsval, inget annat, så för helsike, hedra Biden för vad han gjort och vad han stått för. Men byt ut honom snabbt som ögat.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.