Frågan blir ju rätt så enkel i sin nakenhet, om den ställer saken i ljuset av verkligheten, i form av den amerikanska inrikespolitiska situationens utveckling. Inte en enda människa inom etablissemanget uttrycker någonting om den Djupa Statens existens och om det visar sig att den Djupa Staten existerar i USA, så sitter alla som inte kan påvisa sin aktiva motverkan djupt i skiten..
https://www.svd.se/a/4oy3rV/magdalena-andersson-ar-inte-ensam-i-sin-trumpism "I en DN-intervju varnar Magdalena Andersson för utländska påverkansoperationer – och undrar strax därefter vem som finansierar en borgerlig opinionsbildare. Uttalandet blottar en obehaglig tendens. Andersson är inte ensam i sin trumpism Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Vem finansierar honom?” Den frågan ställde Magdalena Andersson i en intervju med DN (15/2), efter att ha nämnt influencern och opinionsbildaren Henrik Jönssons namn. Kontexten var det ständiga samtalet om utländsk påverkan, desinformation, lömsk propaganda som likt ett virus beblandar sig med och bryter ner den hederliga debatt som utgör en demokratis ryggrad. ”Han har ju en studio och sitter och har tid att göra det här. Var kommer pengarna ifrån?”, fortsatte Andersson i DN. Svaret finns, som så ofta, redan att hitta om man faktiskt är intresserad av det. Jönsson får sina pengar dels från sitt egna decenniegamla entreprenörskap – 2021 gjorde han enligt Dagens ETC en utdelning på 1,85 miljoner – och dels från sina 130 000 följare på Youtube. Han är Bert och Ian i en och samma kropp, utrustad med en smartphone och Swish. Det är inga konstigheter. Magdalena Anderssons kommentar, å sin sida, är skamlig. I Expressen har Jens Liljestrand redan hunnit kalla detta för dess riktiga namn: trumpism. Misstänkliggörande av en kritiker i stället för svaromål i debatt, om Henrik Jönsson nu är den av alla motståndare Magdalena Andersson väljer att tala om. Ingenting organiskt kan ligga bakom detta, tänker man. Jag har bara en sak att tillägga. Anderssons problem är att hon lockats av ett löfte själva samhällsdebatten utfäst. Jag gav ut en bok en gång, ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”. Den handlade om hur vi konsumerar information i dag, och de är många som berömt mig för just titeln, flinande dunkat mig i ryggen för den, sagt att så är det, så tänker folk. Om de själva faktiskt läst boken vet jag inte. Jag tror inte det. För på baksidan står det: ”... och det gör du också”, och det är det aldrig någon som kommenterar. De som berömmer min boktitel, men inte faktiskt läst själva boken, har liksom de flesta andra tagit till sig att det finns ett problem med vår tids oförmåga att orientera sig i flödet – utan att förstå att förklaringen delvis är den mänskliga naturen. Det vill säga, den de själva tillhör. Acceptansen av en osanning är med den synen något patologiskt: något som inte förekommer hos friska människor som de själva. Men ”politik är att vilja”, som Olof Palme sa. Att vilja, inte att veta. Världsbildskrockarna är inbyggda i själva systemet, ett system som undermineras när man misstänkliggör sin motpart. Som när en irriterande kritiker växer sig allt större, och man inte kan förstå hur han kan locka tittare. Trots att man går sida vid sida med rabulister minst lika irriterande för vem som helst utanför den egna åsiktsfåran framstår motståndaren som suspekt. Ingenting organiskt kan ligga bakom detta, tänker man. Ingen kan väl ha så fel utan mörka motiv? Så kan Ebba Busch, när en välkänd opinionsbildare på sociala medier kritiserar henne, börja prata om att ”konton som kan se harmlösa och skämtsamma ut kan ha en tydlig politisk agenda”. Så kan Johan Pehrson ta upp valfusk och skum opinionsbildning för att han tycker ett visst valresultat är misshagligt. Så kan Ulf Kristersson i ena stunden kräva Morgan Johanssons avgång för att han som statsråd far med osanning, och sedan själv säga så fel i regeringsförklaringen om fossilutsläpp att självaste KU känner sig tvunget att pricka honom. Poängen är inte att regeringen är lika goda kålsupare. Poängen är att alla är det när det passar, och struntar i följderna. Magdalena Andersson är bara den senaste. För varje gång det görs försvagas demokratin. Hederlighetens svärd höjs bara när motståndarens bröst är blottat..