Tänkvärt Om Ensamliv I SvD
2024-02-15
https://www.svd.se/a/LlKyBx/malin-lindroth-efter-35-ar-av-ofrivillig-ensamhet-forstar-jag?utm_medium=paid&utm_source=fb&utm_id=23853156651860742&utm_content=120204458501850743&utm_term=23853156684070742&utm_campaign=23853156651860742
"Mannen ger mig en tankfull blick.
”Brukar det inte bero på psykisk ohälsa, sånt där?” undrar han.
”Har du gjort en ordentlig utredning? Det finns mycket hjälp att få.”
Men jag behöver ingen doktor. Jag behöver ingen diagnos. Jag är en normalstörd 58-årig kvinna som av olika skäl har kommit att leva nästan hela mitt vuxna liv utanför gängse relationsnormer.
Den moderna ensamheten
Ensamhet beskrivs allt oftare som ett folkhälsoproblem – och är vanligast bland unga och äldre. Men hur tar sig den moderna ensamheten egentligen uttryck? I SvD:s artikelserie skildrar ett antal skribenter ensamhetens olika ansikten.
Mina ensamma timmar är fler än de flesta finner rimligt. Mitt hus ligger ödsligt i en skog. Ibland är jag ensam en vecka. Det är på många sätt ett mycket bra liv.
Jag är väldigt nöjd. Men jag är också ensam. Att kalla det ”självvalt” skulle vara en fet lögn.
Jag föredrar ”ofrivilligt” och insisterar på att kalla det så oavsett hur många andra namnförslag jag får. Med tiden har det skamliga begreppet släppt sin trollkraft. Ordet känns relativt neutralt. Jag blir inte upprörd när jag säger det.
De ensamma är ”de andra”
Jag vet att jag inte är den enda. Vid minst två tidpunkter i livet är vi alla ofrivilligt ensamma. Också den som lyckas leva ett helt liv inbäddad i nära relationer, de som alltid fick svar när de ropade, borde vara medvetna om detta.
Det var knappast mitt fria val att bli embryo och bebis. I den sekund man anlände till den här planeten var man ensam och en dag lär man lämna den på samma sätt.
Ändå – eller just därför? – är det förvånansvärt många som vägrar att gå med på att erfarenheten alls existerar och finns i närheten. Den snabbt växande grupp av ofrivlligt ensamma, som jag på senare år har räknat mig till, är och förblir de andra.
Malin Lindroth är dramatiker och författare, bland annat till böckerna ”Nuckan” (2018) och ”Nuckans hjärtespalt” (2022).
Vi är de som uttalar oss anonymt om folkhälsoproblemet i reportage som illustreras med bilder på ensamma vandrare som tankfullt blickar ut över solnedgångar i natursköna miljöer. Vi är den gamla klasskamraten som det lär ha slutat illa för.
Vi är en bekants bekants kusin som blev kvar hos sin gamla mamma och visade alla tecken på att tillhöra incelrörelsen. De som talar om oss har inte sällan sett oss i en annan del av stan, i en annan tid.
Jag ser stigmat och jag ser missförstånden. I en värld där ”ofrivilligt” inte sällan brukas som en synonym till ”stor olycka” och ”för evig tid fördömd” tar man en social risk när man presenterar sig som bärare av något ofrivilligt och ofrivillig ensamhet är värst av allt.
Till skillnad från annat ofrivilligt, säg en dålig rygg eller ett socialt arv, antas ofrivillig ensamhet ofta rymma hela sanningen om en person.
Att kalla sig ensam har ett högt pris
När orden väl har uttalats är risken överhängande att allt du hädanefter säger, skriver och gör kommer att tolkas i ensamhetens ljus.
Ibland har jag känt att priset är för högt. Men jag ser också hur mycket jag verkligen behöver och har nytta av detta fula epitet. Att det hjälper mig med något som jag först nu efter 35 år av ensamliv har förstått att jag behöver. I den stund jag presenterar mig som ofrivilligt ensam känns det som att nu, äntligen, har jag hittat två ord med vilka det går att närma sig ensamheten som en genomlevd mänsklig erfarenhet.
För att begreppet ska bli meningsfullt får man försöka frigöra sig från idén om att mitt liv är summan av mina fria och medvetna val. En bättre utgångspunkt när man talar om ensamheten är att betrakta hela livet som en stor ganska sölig kollision av motstridigheter – triumfer och slump, resurser och brister – som i slutänden gör oss alla rätt ärrade och tilltufsade.
Bilden av isolering: undergång i smutsig lägenhet
Snälla människor vill gärna ge råd och föreslå praktiska lösningar som kan vara till hjälp i den vardag de tänker sig att en ensam människa har (ofta föreslås dejtingappar, språkkurser eller körsång). Detta är bra och användbart för den som uttryckligen har sagt att dejter och körsång är vad de önskar.
För oss andra kan tipsandet bli mer av ett trollerinummer, som snabbt vill skaffa undan en erfarenhet som är för skavig och ful för att skrivas in i nutidens stora strävan mot fullkomnande och förbättring.
Det finns samtal om ensamhet som behöver föras. Man kan prata om den som en reaktion på strukturella orättvisor, men också som en djupt personlig process, som under ett liv kan komma att ändra form och betydelse många gånger.
I brist på sådana samtal kommer beröringsskräcken med de ensamma att bestå.
Många mår ohyggligt dåligt av ensamhet. Det är uppenbarligen ett samhällsproblem. Men jag tror att en del av problemet skulle kunna lätta något om vi inte begränsade oss till en enda bild av de ofrivilligt ensamma.
Det finns ofrivilligt ensamma som lever isolerade och har ett helvete. Självklart är det så. Men ingen gagnas av att den enda bild som ständigt reproduceras är en av undergång i en smutsig lägenhet bakom fördragna gardiner. Det finns ofrivillig ensamhet som inte alls ser ut så där. Man kan också vara ensam med en erfarenhet. Den historien om ensamhet letar jag alltid efter.
Ibland tänker jag på Nigel. Stackars Nigel. Han var en havssula som lockades till en öde ö utanför Nya Zeeland. Lockropen i högtalarna och betongfåglarna som placerades ut i syfte att locka till sig sulor och starta en koloni gjorde inte precis succé.
Faktum var att den enda som brydde sig var Nigel.
Den lättflirtade fågeln var den enda som lät sig lockas och stannade på ön. Snart fick han en bästa vän, en betongfågel som han kärleksfullt putsade och byggde bo åt. När han flera år senare hittades död bredvid sin vän av betong gjorde Nigel skäl för smeknamnet. Världens ensammaste fågel.
Bilden är svåruthärdlig. Frågan är bara vari Nigels olycka består. Det mest uppenbara svaret är att den vars omsorger förblir obesvarade, den som aldrig får svar när hen ropar, är ensammast av alla.
Men Nigels brist på gensvar var kanske inte det värsta.
Om jag ser på hans liv med en mänsklig blick, om jag tillåter mig fantisera om havsfåglars känsloliv, kan jag tänka att den mest förödande aspekten av Nigels ensamhet var att den var dold för honom själv. Livet måste ha tett sig konstig för den som försökte älska en betongklump. Något var skevt. Visst kände han det? Han visste bara inte att han var världens ensammaste fågel.
Det är så lätt att bli en Nigel, blind för sin egen erfarenhet och för den himmel, den utväg som låg där hela tiden.
Att tala om mig själv som ofrivilligt ensam har varit mitt sätt att inte vara Nigel. Jag ville sätta ett namn på en erfarenhet, kalla fram den.
Jag vet inte hur jag annars skulle fått syn på den."
Malin Lindroth
Författare och dramatiker.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.