Wold & Könsdysforin
2024-01-25
https://www.expressen.se/kronikorer/agnes-wold/detta-ar-var-nya-medicinska-skandal/
Detta är vår nya medicinska skandal
Journalisterna Karin Mattisson och Carolina Jemsby har i ”Uppdrag granskning” skärskådat vården av unga personer med könsdysfori, alltså lidande orsakat av känslan att ha fötts med fel kön.
Nu följer de upp med boken ”Ånger – ett reportage inifrån transvården”.
Det saknas evidens för hur de unga patienterna ska behandlas.
Vård ska bygga på evidens, alltså solid vetenskaplig bevisning. Läkemedel måste genomgå randomiserade kontrollerade studier där patienterna lottas till att få läkemedel eller sockerpiller och läkemedlet bevisas vara överlägset sockerpillret. Vi har också en myndighet – Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, för att värdera evidensen för vårdens behandlingar.
Men boken ”Ånger” beskriver en könsdysforivård som försöker navigera i okänd terräng. Det saknas evidens för hur de unga patienterna ska behandlas. Det konstaterar SBU som gått igenom alla vetenskapliga studier i ämnet. Fullt begripligt – före år 2000 ansökte en handfull svenskar per år om att få byta kön, företrädesvis vuxna män. De var så få att man inte kunde göra vettiga studier.
Nu köar hundratals barn, främst flickor, för att slippa bli kvinnor. De har oftast andra diagnoser såsom autism, anorexi och självskadebeteende. En ny kategori pati
Trots att behandlingarna inte vilar på solid evidens har man resolut kört över tveksamma eller kritiska föräldrar.
En mottagning för unga med könsdysfori, KID, startade 2001 i Stockholm. Tonåringar behandlades med stopphormoner för att stänga av puberteten. Följt av könskonträra hormoner, alltså testosteron för flickor och östrogen för pojkar. Vården har varit experimentell – läkemedlen har testats mot andra sjukdomar hos andra patientgrupper, men ingen evidens finns för deras användning vid könsdysfori.
Alla läkemedel har biverkningar, inte minst hormoner vars funktion är att styra kroppens olika organ. Att stänga av pubertetens normala hormonproduktion påverkar förstås också könsorgan, skelett, muskler och hjärna. Men inom vården av unga med könsdysfori tycks man ha hållit tyst om sådana risker. Under ett informationsmöte på Karolinska frågar en förälder hur man hanterar biverkningar och får svaret: ”Det finns inga biverkningar” (av testosteron!).
Journalisterna Karin Mattisson och Carolina Jemsby är aktuella med boken ”Ånger”.
De grävande journalisterna fann emellertid flera fall av vårdskador som aldrig anmälts. Ett barn som fått stopphormoner i fem år fick urkalkat skelett, kollapsade ryggkotor och lever nu med ständiga smärtor.
Trots att behandlingarna inte vilar på solid evidens har man resolut kört över tveksamma eller kritiska föräldrar. I ett fall skickade barnets skolsköterska på eget bevåg remiss till en mottagning för könsdysfori. Där blir de omtumlade föräldrarna uppläxade – de har nämligen inte vant sig vid att använda det flicknamn deras son nyligen valt åt sig.
Hur kan sjukvård och socialtjänst ha fått hunsa föräldrar på detta sätt?
En pappa med delad vårdnad orosanmäls till socialtjänsten. Hans lämplighet som vårdnadshavare ska utredas eftersom han motsatt sig ”en livsavgörande behandling” (stopphormoner). Ett föräldrapar anmäls till socialtjänsten för att de, helt korrekt, påpekar att det finns studier som visar att 80 procent av barnen med könsdysfori tillfrisknar spontant om de får genomgå en normal pubertet. Inför hotet om socialutredning väljer de att flytta till en annan kommun.
Och föräldrar till en 14-årig flicka med anorexi blir orosanmälda av skolsköterskan då de motsatt sig KID-mottagningens råd till dottern: testa penisattrapp och platta ut brösten med hjälp av en så kallad ”breast binder”.
Dottern omhändertas av socialen och placeras i fosterhem. Efter två månader returneras hon dock efter en livshotande viktnedgång eftersom fosterhemmet inte haft kompetens att hantera hennes anorexi.
Vad förklarar denna skur av orosanmälningar? Jo, KID-kliniken håller sig med ett lager av i förväg ifyllda orosanmälan-blanketter. Man kompletterar bara med barnets namn och skickar blanketten till socialtjänsten. Om föräldrarna trilskas.
Hur kan sjukvård och socialtjänst ha fått hunsa föräldrar på detta sätt? Föräldrar har ju enligt lagen huvudansvaret för sina barn, inklusive deras medicinska vård. Om de skulle fatta beslut som är till skada för barnet kan de visserligen fråntas vårdnaden genom beslut i Socialnämnden. Som när föräldrar av religiösa skäl vägrat barnet livräddande blodtransfusioner.
De hade aldrig kommit till allmänhetens kännedom utan idogt journalistiskt arbete.
Men föräldrarna som beskrivs i ”Ånger” är normalt oroliga föräldrar som ifrågasatt att deras kroppsligen friska barn ska få livslång hormonbehandling. Som ofta leder till sterilitet och har andra kända biverkningar. Och aldrig har testats i vetenskapliga studier av hög kvalitet.
De medicinska skandalerna har duggat tätt i Sverige under 2000-talet. Gemensamt för dem är att de aldrig kommit till allmänhetens kännedom utan idogt journalistiskt arbete.
Utan Ola Sandstigs grävande hade de apatiska barnen inte försvunnit utan legat kvar i sina sängar och utan Bosse Lindquist hade Paolo Macchiarini fortsatt operera in plaststrupar i stället för att krypa in i fängelset.
Den här skandalen anar vi bara konturerna av, den kan komma att växa om och när de sena biverkningarna dyker upp. Och den involverar inte bara vården utan hela samhället som lät detta ske med tonårstjejerna.
Agnes Wold är läkare och professor i klinisk bakteriologi samt kolumnist i Expressen."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.