Hmmm.. för det kan väl aldrig vara på så vis att syftet redan från start var att det skulle bli just en sådan korrumperad stat i staten som skulle användas för polarisering... Det är fan ta mig dummare än SKMA med sitt behov av antisemiter... Kan de inte gå ihop kring "Antisaemetism"... https://www.svd.se/a/76ej3W/ta-tillbaka-makten-fran-sametinget "Regeringen behöver frånta Sametinget inflytande och befogenheter. Annars riskerar Sverige att få skattefinansierad separatism. Och att begå nya oförrätter mot den samiska minoriteten. Sverige kan inte ha en stat i staten Det är två månader sedan Statskontoret publicerade sin rapport som avslöjade rättsröta och en häpnadsväckande korrupt kultur på Sametinget. Hur kommer det sig att ingen reagerat? Varför blev det inte svarta skandalrubriker av så grava oegentligheter på en svensk statlig myndighet? Det mest sannolika svaret är att också staten låtit sig korrumperas, både i sitt tänkande och handlande. En inbillad och överdriven respekt för en minoritets särart, har lett att regering efter regering låtit missförhållanden fortgå. Det mest sannolika svaret är att också staten låtit sig korrumperas En hållning som kan illustreras av reaktionen från en statssekreterare i en tidigare regering, när vi hamnar i samspråk om Sametinget. När jag tar upp ämnet tar denne ett steg bakåt och gör en avvärjande rörelse med utsträckta armar: ”De samiska frågorna var de som alla departement ville ha så lite som möjligt att göra med.” Eller av att Kulturdepartementet, som ansvarar för styrningen av Sametinget, på våren 2022 hade full kännedom om att Sametingets styrelse var polisanmäld av sin egen kanslichef för misstänkt korruption. Men inga åtgärder vidtogs. Det menar i alla fall en person med mycket god insyn, men som inte vill framträda med namn. Denne berättar i samtal med mig att Sametingets kansli ”larmade väldigt tydligt till departementet”, men utan att få gensvar. Och att den dåvarande kulturministern Jeanette Gustafsdotter (S), vid en så kallad myndighetsdialog med Sametingets ledning, menade att missförhållandena var en fråga som Sametinget fick hantera internt. Min källa uppger också att flera medarbetare på kansliet anonymt slog larm till Arbetsmiljöverket om de allvarliga problemen – men utan att myndigheten vare sig reagerade eller agerade. När jag kontaktar Arbetsmiljöverket kan uppgiften dock varken bekräftas eller tillbakavisas, eftersom inkomna anmälningar omfattas av sekretess. – Jag är otroligt besviken på både departementet och Arbetsmiljöverket. Min tilltro till staten har fått sig en ordentlig törn, när den låter myndigheter missköta sig utan att något händer, säger min källa. Faktum är att Statskontorets granskning av Sametinget i sig är ett exempel på statens beröringsskräck. Statskontorets granskning av Sametinget i sig är ett exempel på statens beröringsskräck. Statskontoret, som också är en statlig myndighet, fick 2020 ett treårigt uppdrag från regeringen att främja arbetet mot korruption i den offentliga förvaltningen. Uppdraget har bestått i att kartlägga hur myndigheterna i dag arbetar mot korruption, och att hjälpa dem att göra arbetet mer strukturerat och effektivt. Statskontoret lämnade sin slutrapport för uppdraget till regeringen samma vecka som man publicerade genomlysningen av Sametinget. En av slutrapportens viktigaste slutsatser är att myndigheter behöver mer handfast styrning och tydligare förväntningar från regeringskansliet. Ändå drar Statskontoret märkligt nog den motsatta slutsatsen i sin granskning av just Sametinget. I den heter det till exempel att regeringen ”inte har tagit tillräcklig hänsyn till syftet med Sametinget” och statens styrning ”begränsar Sametingets självbestämmande och handlingsutrymme”. Statskontoret förordar därför bland annat att regeringen minskar sina återrapporteringskrav på Sametinget, och ger myndigheten större ekonomisk frihet. Att Sametinget lämnar missvisande redovisningar av sin verksamhet, och medvetet bortser från lagar och förordningar, kallar Statskontoret en ”förtroendeklyfta” mellan myndigheten och regeringen. För att minska den klyftan föreslår Statskontoret att regeringens styrning ska bygga ”mer på tillit än på kontroll”. ”Vi bedömer”, skriver Statskontoret, ”att det är särskilt viktigt i Sametingets fall, eftersom myndigheten ska skapa förutsättningar för självbestämmande och det samiska folkets engagemang.” En formulering som onekligen kan läsas som att den samiska minoriteten inte ska omfattas av samma rättssäkerhet och skydd mot korruption som resten av Sveriges befolkning. Och Statskontorets tassande på tå är sannolikt också förklaringen till att granskningen gått under den mediala radarn. För trots det explosiva innehållet gavs rapporten den undfallande titeln ”Självbestämmande på pappret, men inte i praktiken?”. I pressmeddelandet som skickades ut i samband med publiceringen benämnde Statskontoret de grava oegentligheterna med, minst sagt, försiktiga formuleringar som att Sametinget ”inte helt fullgör sitt uppdrag” och ”inte kan sägas leva upp till verksamhetskraven”. Regeringstjänstemannen som tog emot granskningsrapporten använder helt andra ord för att beskriva missförhållandena, när jag talar med denne: ”Jag har aldrig stött på något liknande”. Den utbredda och långvariga beröringsskräcken gentemot Sametinget och samiska frågor går att begripa. Relationen mellan svenska staten och Sveriges samiska minoritet har en komplicerad och infekterad historia. Att ha synpunkter på skyddet för rennäringen eller samernas urfolksrättigheter är, hur välgrundade de än är, ofta detsamma som att be om att bli anklagad för okunnighet, historielöshet och rasism. Marken är minerad. Men även om beröringsångesten går att förstå är den oförlåtlig. För offentlig maktutövning måste bygga på en gemensam och opartisk rättsordning. Land byggs med lag. Att upprätthålla denna ordning är en av statens kärnuppgifter. Inte minst gentemot en myndighet som Sametinget, som tilldelats nya befogenheter och är en allt större maktfaktor i Sveriges energiomställning. Offentlig maktutövning måste bygga på en gemensam och opartisk rättsordning. En maktställning som Sametinget uppenbart saknar förmåga att hantera. För Statskontorets granskning visar inte bara på oreda och korrupt agerande. I Statskontorets intervjuer med företrädare för andra myndigheter, vittnar de bland annat om att remissvar och yttranden från Sametinget har karaktären av ”generella synpunkter gällande samerna som urfolk”. Ofta liknar de mer politiska debattinlägg än skrivelser från en myndighet. ”Vi får samma svar oavsett frågan”, som en medarbetare på en länsstyrelse uttrycker det. Regeringen behöver därför snarare frånta Sametinget inflytande och befogenheter. Arbetsuppgifter måste flyttas till myndigheter som faktiskt klarar av att tillämpa svensk lagstiftning. Och som inte ser som sin uppgift att skaffa sig mer makt och blockera nationella utvecklingsintressen. Annars riskerar Sverige att få skattefinansierad separatism. En stat i staten. Och att begå nya oförrätter mot den samiska minoritet som har samma rätt som alla andra att bli betraktade och behandlade som svenska medborgare.