Social Ingenjörskonst I Jordbro..

2024-01-20
Idag får man faktiskt ställa sig frågan om den där sociala ingenjörskonsten blev så där väldigt bra med avseende på det valutafinansiella systemets inneboende natur och karaktär....

https://www.svd.se/a/O8V8Oq/skulle-bli-nya-sverige-i-dag-star-jordbro-centrum-ode

"När Ulric Jansson växte upp i Stockholmsförorten Jordbro rymde området ett löfte om framtiden. Nu har högstadiet stängt, butikslokaler står tomma och Jordbro har blivit känt för gängkriminalitet. Men bland de boende finns det fortfarande hopp.
Skulle bli det ”nya Sverige” – i dag står centrum öde
Ett fullpackat pendeltåg rör sig i mörkret. Ner mot Södertörn, genom skogar, förbi sjöar. Ulric Jansson har just avslutat ännu en dag på takfirman i Sundbyberg. Nu återvänder han till Jordbro med blandade känslor.
Ulric Jansson är ett jordbrobarn, ett av de barn från miljonprogramsförorten som filmaren Rainer Hartleb följde från lågstadiet och upp i vuxen ålder.
På 1970-talet var han en kille med ljusa lockar och långa skjortsnibbar. Jordbro hamnade i filmhistorien. Rainer Hartleb fick priser. Men Hartlebs filmkamera försvann. Ulric Jansson flyttade härifrån.
Och vad hände med Jordbro?
Jordbro blev platsen som Gud glömde, en förort i skogen med luggsliten centrumanläggning, nedlagd högstadieskola och svikna löften. En plats där rekordårens optimism, och visioner om höjd levnadsstandard för alla, förbytts i en känsla av att samhället dragit sig tillbaka.
– Men här finns ju ändå ens rötter, säger Ulric Jansson när han klivit av på den fuktiga perrongen.
Jordbro erbjöd ”sanatorieluft”
Coca-Colas röda logga lyser starkt intill spårområdet. Det ökända Zeronätverket har sin bas här; nätverket har fått sitt namn av Coca-Colas läskfabrik i Jordbro fabriksområde.
Vi går Moränvägen ner genom samhället. På Salong Ali Paris klipper frisören dagens sista kund. En busschaufför tar en kort paus på pizzerian. Visst finns här en småstadskänsla, precis som planerarna drömde om när Jordbro skapades.
Coca-Colas läskfabrik ligger i Jordbro.
På 1960-talet rasade tallarna i den täta skogen ett par mil från centrala Stockholm. Här, på en grusås utanför Handen, skulle människor få moderna bostäder, småstadsliv och hälsosam luft. Kommunen skröt om rena rama sanatorieluften.
Ulric Janssons mamma såg en annons om lägenheter mellan stad och hav. Tillsammans med sin lille son flyttade hon ut från innerstaden.
– Det blev inte riktigt som hon tänkt sig. Men hon trivdes bra här, säger han.
”Jag glömmer aldrig att jag kommer från Jordbro”, står det på en kärleksfull väggmålning. ”Jag älskar Jordbro”, skriver någon i den lokala Facebook-gruppen. ”Helt sjukt hur mkt Jordbro fått gå igenom”, skriver en annan.
Lokalpatriotismen är stark. Men hos många finns också en besvikelse över hur saker och ting blivit. En känsla av att något tagits ifrån dem, och en sorg över att gängkriminella dragit Jordbros namn i smutsen.
Jordbro byggdes för 12 000 invånare. Visionen var att det skulle bli som en småstad, med en blandning av lägenhetshus, villor och radhus.
Allt planerades och beräknades noga, enligt tidens melodi. Vid den här tiden fanns det en urstark tro på samhällets möjligheter att bygga en bättre tillvaro för människor.
Mitt i Jordbro placerades centrum med kommersiell och offentlig service. Här lades högstadieskolan, tänkt som en integrationsmaskin där barn från höghus och villor skulle mötas.
Tomma lokaler och stängd skola
Men sommaren 2021 förvandlades Jordbromalmsskolan till en grushög. Centrumanläggningen har många igenbommade butiker.
– Det är rätt tragiskt att det blivit som det blivit. Man borde ha fått skolan att överleva, en skola ska vara lokal, med vuxna och vänner som känner en, säger Ulric Jansson.
Många lokaler står tomma i Jordbro centrum.
Många lokaler står tomma i Jordbro centrum. Foto: Anna Tärnhuvud
Efter några minuters promenad från pendeln är vi framme vid den låga och prångiga centrumanläggningen, som polisen ofta beskrivit som problematisk.
– Det här var ju ett fint centrum en gång i tiden.
Många lokaler står övergivna med neddragna jalusier. Bank, matbutiker, apotek och BVC är borta. Lokalpolisstationen är stängd.
Sedan 2016 är fastighetsbolaget SBB centrumägare. Men den upprustning som det talats om i åratal verkar aldrig bli av.
Kerstin Kennegård går med rullator numer. Svarta hårspännen håller ordning på hennes lite lockiga hår.
Hon skymtar förbi i Rainer Hartlebs första film, när hon följer med dottern Maria på hennes första skoldag. Nu är Kerstin Kennegård pensionär efter att bland annat ha kört buss i 30 år.
Händerna åker upp i luften när hon pratar om Jordbro centrum. Hon gör tydliga citattecken kring det sista ordet.
– Det är falsk varudeklaration att kalla det för centrum, förklarar hon och tillägger att hon inte längre känner igen sig i Jordbro.
Så mycket är borta. Samtidigt har befolkningssammansättningen förändrats.
– Det är mycket utlänningar, och det är inget fel på det. Men de pratar ju bara sitt eget språk.
Ja, vad har hänt med Jordbro?
Sveriges förändring syns i Jordbro
Det går inte att förklara förortens utveckling i ett par meningar. Det är mycket som lett fram till dagens samhälle. Jordbro är en berättelse om Sverige under de senaste 50 åren.
På ett plan handlar det om en segregation som fördjupats och fått en mer etnisk karaktär. Det handlar om hur miljonprogrammets snabbyggda förorter allt mer blivit hem för utrikesfödda.
När Jordbro var nytt flyttade människor hit från svensk landsbygd och omoderna innerstadslägenheter. Andra kom som arbetskraftsinvandrare. Jordbro liknade ett brukssamhälle med Gränges rörverk som den stora arbetsgivaren.
Alla hade jobb. Alla pilar pekade uppåt. Alla blickade framåt – och självklart ville människor bo i en ny förort i stället för i en nedgången gammal innerstad.
På 1960-talet började en helt ny förort byggas upp i skogen söder om Handen.
Men när de nya satellitförorterna stod klara, med sina löften om modernitet, ljus och luft, dröjde det inte länge innan idealen förändrades. Innerstäderna rustades upp. Den klassiska staden – snarare än en välplanerad förort i skogen – blev modellen.
Men det handlar inte bara om stadsbyggnadsideal som skiftat. Hela samhället har förändrats radikalt sedan människor började flytta in i Jordbro.
De senaste decenniernas samhällsutveckling har satt tydliga avtryck här, med allt från det fria skolvalet till projektsjukan i förorten, SBB:s framfart i S-ledda kommuner och handelns omstrukturering. Jordbro är inte längre ett välplanerat brukssamhälle.
I dag klassas förorten som ett utsatt område.
Upprörd över hur platsen behandlas
Ett grönt parkstråk sträcker sig genom Jordbro. Vi sätter oss på den lilla serveringen vid Höglundabadet, som ligger så vackert placerad i parken. Ulric Jansson beställer en chicken mango.
Vad var det bästa med att växa upp här?
– Kamratskapen. Vännerna och lojaliteten man kände gentemot varandra. Det var liksom vi mot världen på något sätt.
Som liten drömde Ulric Jansson om att bli zoolog och skaffa hembiträde.
”Här finns ju ändå ens rötter”, säger Ulric Jansson.
I en filmscen ligger han med huvudet i mammas knä. Hon stryker honom ömt över håret, förklarar att han inte är en buse även om han försöker leva upp till den rollen:
– Du har ovanligt kort stubin, det har du. Men det är inget fel annars på dig, säger hon med tysk brytning.
Ulric Jansson var en av dem som växte upp här på 1970-talet som tidvis hamnade snett.
– Vi snodde grejer, sprang runt. Vi slogs och hade oss, säger han och förklarar att flera av hans vänner från uppväxten är döda i dag.
De nya förorterna var ett svar på bostadsbrist och usel bostadsstandard. Detta var den starka välfärdsstatens tid. Framtiden var ljus, förorterna fylldes av unga familjer.
De senaste decenniernas samhällsutveckling har satt tydliga avtryck i Jordbro.
Men miljonprogrammet kom också att förknippas med rotlöshet och sociala problem.
Ove Schramm flyttade till Jordbro i samma veva som Ulric Jansson. Han minns chocken när han kom hit ”från trygga Halmstad”. I Jordbro var alla nya, ingen var förankrad på platsen.
Och plötsligt var han inte den enda som bodde med en ensamstående mamma.
Ove Schramm insåg att Jordbro var en helt annan värld än Halmstad. Det var stökigare här. Men det fanns också en liberalism i nybyggarsamhället.
– Man tvingades inte att äta upp maten i skolbespisningen. Och lärarna var mycket mer öppna mot eleverna.
Ove Schramm rotade sig i Jordbro. Nu är han en drygt 60-årig fastighetsjurist med villa i naturnära läge. Han känner starkt för Jordbro. Men under åren har han flera gånger blivit upprörd över hur platsen behandlats.
Kommunen sålde till privat aktör
Miljonprogrammet byggde på överdrivna befolkningsprognoser. Snart fanns det tomma lägenheter i Jordbro och liknande förorter.
Samtidigt hände det saker ute i världen – under 1970-talet tog flyktinginvandringen fart. Det var chilenare som flydde undan Pinochet, vietnamesiska båtflyktingar, människor som lämnade ett oroligt Turkiet. Många flyktingar hamnade i förorter som Jordbro, där det fanns lediga lägenheter.
Där placerades också människor med problem.
På 1990-talet skrev DN att Haninge kommun anklagade Stockholm och norrortskommuner för att under många år ha ägnat sig åt att ”dumpa socialfall i Jordbro”.
– Jag tror inte det var någon medveten politik, men socialt sett blev det redan från början många utsatta människor som hamnade här, säger Ove Schramm.
1990-talet kom med nedskärningar. Haninge kommun, som var i kris efter misskötta ombyggnadsprojekt i det kommunala bostadsbolaget, sålde centrumanläggningen i Jordbro till en privat aktör. Jordbroborna tyckte att centrum började misskötas.
En gång fanns det polisstation, BVC, post, apotek, Coop och ICA i Jordbro centrum.
Den etniska segregationen ökade i samhället. De tidsbegränsade satsningarna, med namn som Blommanpengarna och Storstadssatsningen, började rulla in i svenska förorter med budskapet att segregationen skulle brytas. Pengarna användes till allt från ommålning av husfasader till läsprojekt.
Avlönade projektledare drog in bland miljonprogramshusen. Men de konkurrerade samtidigt med det lokala föreningslivet, menar Ove Schramm. Och många jordbrobor hade hellre sett att den lokala samhällsstrukturen upprätthölls än att staten öste pengar på tidsbegränsade ”lyft”.
Tidsbegränsade satsningar kan också sluta i en känsla av besvikelse. Människor upplever att det händer något positivt, som sedan dras undan.
Jonas Lindström, lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola, var med och utvärderade Storstadssatsningen som sjösattes 1999. Han menar att nedmonteringar i välfärdssamhället drabbat platser som Jordbro – som i decennier varit socialt utsatta – extra hårt.
Storstadssatsningen vände inte Jordbros utveckling, konstaterar han.
– Det vi betonade generellt i utvärderingen var att det behövs långsiktiga satsningar som inte är projekt. Det behövs långsiktiga satsningar i ordinarie kommunal verksamhet, och man måste ha tålamod.
Men kommuner har begränsade resurser, och tvingas såklart att prioritera.
Nedåtgående spiral de senaste åren
”Släng inte ut oss från vår skola. Det är som ni slänger ut oss från vårt hem”.
Så stod det på en handskriven protestskylt i Jordbro 2011. Haninge kommun hade kommit fram till att en högstadieskola i kommunen behövde läggas ned. Valet föll på Jordbro.
David Nzinga, känd från ”Måste gitt”, arbetar med en ny långfilm som ska spelas in i Jordbro.
David Nzinga har svårt att gå förbi platsen där hans högstadieskola en gång låg. Det gör ont i honom.
– Varför ska kidsen här behöva åka till en skola någon annanstans? Det är bara märkligt, säger han.
Precis som Ulric Jansson har David Nzinga varit med om att sätta Jordbro på filmkartan. Han är skådespelare och filmskapare, känd genom dramakomedin ”Måste gitt” som till stor del spelades in här.
Jordbromalmsskolan var en skola med många utmaningar. Men det var samtidigt en skola som fick höga betyg av jordbroborna, och rankades som kommunens bästa i elev- och föräldraenkäter. Skolchefen och skol­debattören Johan Kant, som undervisade här i nio år, har beskrivit att det fanns en särskild värme på Jordbromalmsskolan.
2008 sa chefen för Jordbro vårdcentral upp sig i protest, eftersom hon ansåg att Vårdval Stockholm missgynnade resurssvaga områden som Jordbro.
2011 blev Jordbro av med sin högstadieskola. Kommunens revisorer konstaterade i efterhand att skolan lades ned utan att Haninge kommun gjort någon riskbedömning när det gällde effekterna för förortens unga.
2014 spelade Rainer Hartleb in sin sista Jordbrofilm.
2015 klassades Jordbro som ett utsatt område av polisen, alltså ett område med låg socioekonomisk status där de kriminella har inverkan på lokalsamhället.
2023 blev Jordbro känt som en plats med springisar, det vill säga tonårspojkar som rekryteras för att utföra grova våldsdåd.
På många sätt har 2000-talet inneburit en dyster utveckling för jordbroborna.
– Nu när det springer omkring 15-åringar och skjuter så undrar man ju om det hade kunnat förebyggas av en lokal, aktiv skola. Det vet vi inte. Det finns ingen utvärdering. Men det var så typiskt att det var just i Jordbro som man lade ner, säger Ove Schramm.
”Ungdomarna är jättegulliga”
Men 2000-talet har inte enbart varit en dyster utveckling. Under några år fanns här också ”ett av Sveriges största och mest levande kulturhus”, enligt en rapport från Statens kulturråd.
När Jordbromalmsskolan stängde kunde byggnaden återfödas som kulturhus. Det lokala kultur- och föreningslivet fick ta över det stora huset med rivningskontrakt. Skolbyggnaden blev en pulserande mötesplats med replokaler, verkstäder, danssalar, konsertlokaler och residensverksamhet. Här uppträdde både jordbrobor och artister utifrån.
Det var ett hus där det inte bara visades, utan också producerades, kultur.
Kommunens kultur- och fritidsförvaltning konstaterade att huset bidrog till ”öppenhet, delaktighet och inkludering i stadsdelen”.
– Det var dit vi alla gick och softade med varandra. Men nu har vi ingenstans att gå, säger 18-årige Jereh Saidy som sitter på serveringen i Höglundaparken tillsammans med några kompisar.
Det luktar gott av pakistanska kryddor. Rahila Qazi, som driver restaurangen med sin man, tittar på killarna med moderlig blick. Sedan i våras serverar hon pizza, burgare och rätter från Lahore till jordbroborna.
Rahila Qazi har aldrig ångrat att hon satsade på en restaurang i Jordbro.
Hennes son gick i taket när hon berättade att hon skulle ta över en restaurang i Jordbro. Men Rahila Qazi tycker att hans oro var obefogad.
– Vi har aldrig upplevt något negativt här. Ungdomarna här är jättegulliga. Ungdomarna kommer och äter sina favorithamburgare och sitter tysta. De är inte ens högljudda!
Rahila Qazi har bara gott att säga om Jordbro. Hon uppskattar allt från det välskötta parkstråket till de vänliga människorna. Men, tillägger hon, ungdomarna skulle behöva en plats där de kan få vägledning och aktivitet.
– De ska inte misstänkliggöras. Men de skulle behöva en plats att gå till, en plats där de kan känna sig trygga, så att de inte är ute och blir värvade till dåliga saker.
Lämnade sitt parti i ren besvikelse
Jordbro kulturhus var en sådan plats. Och det finns en besvikelse hos många över att kulturhuset i den gamla skolbyggnaden inte fick vara kvar, trots att det utvecklades till en så värdefull mötesplats.
– Någon har inte tänkt igenom det här. Hur kan man ta bort platsen som förenar Jordbros kultur under ett och samma tak. Jag har svårt att se att man skulle göra så här på något annat ställe, säger David Nzinga som fortfarande har svårt att smälta att huset som huserade så många konserter, föreställningar, filmvisningar och poesiuppläsningar är borta.
Ett tag såg det faktiskt ut som att Jordbro skulle få behålla sitt kulturhus. 2014 la den dåvarande S-ledda koalitionen i Haninge en budget som innebar en satsning på huset, med renoveringar istället för rivning.
Men läget förändrades. 2016 kom den tidigare S-politikern Ilija Batljan in på scenen. Hans bolag SBB köpte centrumanläggningen i Jordbro och ingick en överenskommelse med kommunen.
Överenskommelsen innebar att SBB skulle utveckla Jordbro centrum och bygga bostäder på just den kommunala mark där kulturhuset låg.
Nu står bostadshusen där, som röda och vita utropstecken med sadeltak. Visst är det bra med bostäder, säger David Nzinga.
– Men om det blir på bekostnad av något viktigare så är det inte värt det, säger han med ett torrt skratt.
Ove Schramm, som under några år engagerat sig i lokalpolitiken i Jordbro, säger att han blivit dubbelt besviken.
Först blev han besviken på den borgerliga majoritet som lade ned Jordbromalmsskolan, och engagerade sig för Socialdemokraterna.
”Socialt sett blev det redan från början många utsatta människor som hamnade här”, säger Ove Schramm.
Då blev han besviken på sina partikamrater som skrev avtal med SBB som innebar att Ilija Batljan fick köpa skolområdet och riva kulturhuset.
– Jag lämnade alla politiska uppdrag samma dag som de skrev på avtalet. Jag insåg att det här kommer inte att bli bra, säger Ove Schramm.
Nu är frågan vad som händer med Jordbros utveckling.
Jordbro har blivit en surdeg
Något nytt allaktivitetshus, som jordbroborna blev lovade i samband med rivningen av kulturhuset, har det inte blivit. Den gamla centrumanläggningen har fortfarande inte rustats upp.
När SBB kom in i bilden började kommunen och fastighetsbolaget i stället att smida planer på ett helt nytt centrum, vid pendeltågsstationen. I stället för att rusta upp befintlig centrumanläggning var ambitionen att börja på helt ny kula några hundra meter bort.
Men efter valet 2022 valde det nya styret att inte förnya avtalet med SBB. Planerna för ett nytt centrum hamnade i limbo.
Moderata kommunalrådet Linus Björkman förklarar att den nya majoriteten klippte banden med SBB mot bakgrund av att Jordbro är ett segregerat område.
– Vi kände oss från kommunledningens sida inte trygga med att det här projektet, med just den aktören, hade den sociala hållbarheten i fokus.
Frågan om hur Jordbro centrum ska hanteras – om det ska rustas upp eller ersättas av ett helt nytt på ny adress – har blivit en riktig surdeg i Haninge kommun.
Politikerna har länge haft svårt att nå en blocköverskridande samsyn. Och många jordbrobor får känslan att framtiden för deras förort inte är särskilt prioriterad när de ser sin centrumanläggning.
– Den är inte i tip top-skick, konstaterar Linus Björkman.
Han räknar med att centrumanläggningen kommer att stå kvar ytterligare några år, tills kommunen kommer igång med att bygga ett helt nytt centrum vid pendeltågsstationen med en annan aktör än SBB.
Att hitta en ny aktör i rådande konjunktur är inte helt lätt. Men Linus Björkman tror att ett nytt centrum kan börja byggas i slutet av mandatperioden. Luttrade jordbrobor, som hört om planer på ett nytt centrum i åratal, vet inte vad de ska tro.
Utsatta förorter präglas ofta av bristande tillit och lågt valdeltagande. Jordbroborna har dessutom låg representation i kommunfullmäktige, nämnder och kommunala bolagsstyrelser.
Det finns helt enkelt inte så många som driver Jordbros frågor i beslutande församlingar. Det är en förklaring till att förortens utveckling inte hamnar högt på agendan, menar Ove Schramm.
– Jordbroborna är inte med där besluten fattas. Och där är jag framför allt kritisk mot mitt eget parti. S har en jättestor andel av rösterna i Jordbro, och det bör väl återspeglas i de demokratiska processerna.
Nyinflyttade familjen trivs
På en gångväg mellan skog och miljonprogramshus går ett ungt par med svart barnvagn. Det är en kall vinterdag och magiskt stilla.
I vagnen snusar ett helt nytt jordbrobarn: lilla Hawa är bara 12 dagar gammal.
Hennes föräldrar, Elsa och Alioune Fall, flyttade hit i våras. De är nya i Jordbro, de är inte färgade av besvikelser över det som försvunnit och det som inte blivit.
Tidigare har de bland annat bott i Vallentuna och på Lidingö. Det speciella med Jordbro är att det är en så vänlig stämning och lätt att få kontakt med grannar, förklarar de.
Samhället har förändrats enormt sedan Rainer Hartleb inledde sin Jordbrosvit. Men annat är sig likt.
Elsa och Alioune Fall verkar lika glada som de unga föräldrarna i Rainer Hartlebs filmer.
– Vi trivs jättebra. Det är nära till naturen och trevliga människor, många hejar. Det är bra här, säger hon.
Jordbrosviten
1972 klev filmaren Rainer Hartleb in i ett klassrum i den nya förorten Jordbro, när barnen i klass 1D började skolan.
Totalt blev det sju filmer om barnen, som han följde upp i vuxen ålder.
Jordbrosviten, som spänner mellan 1972 och 2014, brukar kallas för ett av Sveriges mäktigaste dokumentärfilmsprojekt. Rainer Hartleb belönades med Guldbaggen för filmen ”En pizza i Jordbro”.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram