"Fredrik Österling har bara haft sitt nya jobb i åtta månader när han kontaktar polisen i Kiruna. Han anmäler sin egen arbetsgivare, Sametingets styrelse, för misstänkt korruption. – Jag borde tagit det vidare till Riksenheten mot korruption, men med hänsyn till min hälsa orkade jag inte, säger Österling när vi talas vid på telefon. När han går till polisen, våren 2022, är han högste tjänsteman på Sametingets kansli. Föregående sommar har han återvänt till sina barndomstrakter efter en lång karriär i offentlig tjänst. Han är en rutinerad chef. Därför är han väl medveten om vad man får och inte får göra på en myndighet. Han vet också att Sametinget, även om ledningen väljs av den samiska delen av Sveriges befolkning, omfattas av samma regler och föreskrifter som andra statliga myndigheter. Svensk lag gäller. Österling ser snart att Sametinget ofta följer sina egna regler. Men Österling ser snart, vilket Statskontoret senare bekräftar i den rapport som beskrevs i måndagens SvD, att Sametinget ofta följer sina egna regler. Och det händelseförlopp han beskriver för mig har stöd av bakgrundsintervjuer jag gör med andra personer med insyn, liksom av offentliga handlingar. Österling berättar att det börjar med att han misstänker att det förekommit vad som kan betraktas som en muta från ett skogsbolag. En tid senare deltar han på ett möte där Sametinget, utan beredning, fattar beslut om att höja de förtroendevaldas egna pensioner. Österling vill att det ska stå i mötesprotokollet att han som kanslichef motsätter sig pensionsbeslutet. I sina minnesanteckningar skriver han ner kommentaren han då får från en av Sametingets ledamöter: ”Den kanslichef som senast anmälde avvikande mening fick sparken.” Det är en föraning om vad som komma skall. I början av 2022, på ett möte med Sametingets styrelse, meddelar ordföranden att han anställt en politiskt sakkunnig. Återigen är ärendet inte berett. Någon tjänst har inte utlysts. Plenum (Sametingets parlament) har inte ens klubbat årets budget eller gett styrelsen rätt att tillsätta en politisk sekreterare. Dessutom måste den nya tjänsten finansieras ur budgeten för kansliets verksamhet. Där går personalen redan på knäna, eftersom det enligt såväl Österling som Statskontorets intervjuer inte är första gången som samepolitikerna omdisponerar pengar till sig själva. Kansliet är underbemannat och sjukskrivningstalen har länge varit alarmerande höga. När Österling protesterar mot anställningen får han beskedet att kontraktet redan är underskrivet. Tjänsten har dessutom gått till en person som själv är ledamot i Sametinget. Av offentlig mejltrafik framgår det att Österling då ber Sametingets verksjurist att göra en så kallad rättsprövning av anställningsbeslutet. Och att juristen kommer fram till att tillsättningen sannolikt saknar lagstöd. Österling bestämmer därför att löneutbetalningarna ska frysas tills rättsläget är ordentligt utrett. Då brakar helvetet löst. Sametingets styrelse sammankallas till ett digitalt möte. Enligt protokollet ges ordföranden fullmakt att häva Österlings beslut om frysta utbetalningar. Enligt privata anteckningar från en ledamot som anmäler avvikande mening – där sammanträdet beskrivs som ”ett väckelsemöte där tyckanden, antaganden och gissningar är allenarådande” – är stämningen ursinnig. En ledamot anser att Österling har ”ett politikerförakt”, ”jävlas med styrelsen” och att ”styrelsen har anställt och därför ska bestämma”. Enligt anteckningarna menar ordföranden att Österling ”bara vill glänsa” och meddelar att han bett en extern jurist om råd om hur de kan bli av med kanslichefen. Juristens första råd är att kalla Österling till ett ”korrigerande samtal”. Uteblir han kan det, enligt styrelseordföranden, betraktas som arbetsvägran. Men Österling kommer till ”samtalet”, som äger rum några dagar senare på ett hotell i Luleå. Där blir han utskälld. Efteråt skriver han ner sin upplevelse. ”Jag uppfattar det korrigerande mötet som oerhört obehagligt (...). Inriktningen på mötet handlade om upprepade försök att skuldbelägga mig samtidigt som ordföranden var uppenbart ointresserad av att ta till sig det jag betraktar som fakta i sammanhanget. (...) Frågan om lojalitet togs upp och jag påpekade att den måste vara dubbelriktad – jag som ansvarig tjänsteman kan inte förväntas ‘skära i kurvor’ i relation till lag och förordning.” Det är också i denna veva som Fredrik Österling gör en polisanmälan. Att redogöra för alla turer som sedan följer, och som Österling i en intervju med SVT Sapmi (5/10-22) beskrivit som ”ren mobbning”, skulle kräva en bok. Men bland annat beslutar Sametingets styrelse att Österling ”ska inlämna skriftlig rapport vid varje styrelsemöte och att i rapporten redovisa var denne befunnit sig varje dag. De dagar denne inte befunnit sig på någon av kansliorterna ska denne redovisa var denne varit, vilka denne träffat samt vad ärendet varit”. Han vägrar. Vilket Sametingets styrelse ser som skäl för uppsägning. I augusti 2022 skickar Sametingets styrelse därför en begäran till Statens ansvarsnämnd om att kanslichefen bör avskedas. I den skriver styrelsen att Österling ”i motsats till direktiv och riktlinjer väsentligt brutit mot [sina] uppgifter” och har ”en syn på hur en politisk organisation fungerar [som] ger tydliga signaler på att han inte har den kunskap, erfarenhet och inställning som krävs”. Begäran om avsked avslås så småningom av en enig ansvarsnämnd. I början av 2023 köper Sametingets styrelse i stället ut Fredrik Österling för 1,4 miljoner kronor. Vid det laget har även ekonomichefen och den tillförordnade kanslichefen sagt upp sig. Ungefär samtidigt lägger Åklagarkammaren i Luleå ned förundersökningen. Enligt Österling beror det på att polisen kategoriserat anmälan som misstänkt tjänstefel i stället för korruption. Men Österling, som varit sjukskriven i flera månader med diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, orkar inte gå vidare. Han är, som han säger när vi talas vid, vid det laget så mentalt utmattad att han bara vill komma ur konflikten med livet i behåll. I en intervju med tidningen Samefolket (3/23) beskriver Fredrik Österling vilka kvalifikationer som krävs av hans efterträdare: ”Ska man lyckas, det vill säga inte behöva sluta, ska man nog kunna slå dövörat till. Det hänger ihop med hur mycket man är beredd att titta bort.” Enligt källor har både konflikten och den misstänkta korruptionen varit välkänd på regeringskansliet. Och tittat bort, det har även andra gjort. Enligt källor har både konflikten och den misstänkta korruptionen varit välkänd på regeringskansliet. Så också de långvariga missförhållanden som Statskontoret beskriver i sin rapport. Men ingen har ingripit. Enligt dem jag talar med har det en given förklaring: inbillad respekt för den samiska befolkningens möjligheter till självbestämmande. Men som i stället gett fritt spelrum åt rättsröta och maktmissbruk."