Men vilken överraskning, det kunde väl ingen ha anat... Kan det vara så att minoritetsindelningarna har haft ett annat syfte än det uppgivna redan från start... https://www.svd.se/a/JQ0e0P/sametinget-ar-sveriges-mest-korrupta-myndighet "Läs det följande stycket noggrant, för där hittar du en skandal: ”Verksamheten brister i hur väl myndigheten lever upp till de rättsliga förutsättningar som gäller för en förvaltningsmyndighet under regeringen. (...) I vissa delar av myndigheten ser vi tecken på att man inte fullt ut accepterar de lagar och förordningar som gäller för verksamheten. Det är också så att den praktiska efterlevnaden av interna styrdokument varit svag. Ett sådant exempel är att det återkommande uppstår jävssituationer." Vad som här beskrivs är rättsröta och systematisk korruption, formulerad på kansliprosa. Och som skildrar situationen på en statlig myndighet. Inte i El Salvador eller Sierra Leone. I Sverige. Inte i El Salvador eller Sierra Leone. I Sverige. Stycket är hämtat från en så kallad myndighetsanalys som Statskontoret överlämnade till regeringen i slutet av november. Den finns att ladda ner på Statskontorets sajt. Få verkar ha gjort det. För då borde det ha blivit stora rubriker. Rapporten handlar om Sametinget. Namnet till trots är det en statlig myndighet, med kansli i Kiruna och tre lokalkontor i Jokkmokk, Tärnaby och Östersund. Den instiftades 1993, med uppgift att bland annat ”bevaka samiska intressen” och ”informera om samiska förhållanden”. Sedan dess har myndigheten successivt tilldelats allt fler uppgifter, bland annat att fatta beslut om bidrag till rennäringen och till samisk kultur. I och med den så kallade konsultationsordningen har Sametinget också fått allt större inflytande. När regeringen och andra myndigheter handlägger ärenden kring elnät, industrietableringar, gruvnäring, turism och annat som kan påverka exempelvis rennäringen, måste Sametinget konsulteras. 2024 utökas dessutom konsultationsordningen, så att den också omfattar regioner och kommuner. Sametinget är med andra ord en allt viktigare maktfaktor för Sveriges framtid och utveckling. Men även om Sametingets politiska ledning utses av den samiska delen av Sveriges befolkning, lyder myndigheten alltjämt under regeringen. Den finansieras med statliga medel – nästan 300 miljoner kronor per år – och ska följa svensk lag. Myndighetens arbete ska utgå från politiska mål som har fastslagits i Sveriges riksdag. Den ska följa samma regler som andra myndigheter för alltifrån jäv till ekonomisk redovisning. Men, visar Statskontorets granskning, så fungerar det inte i verkligheten. Till att börja med råder närmast administrativ anarki. Styrdokument och interna riktlinjer är antingen otydliga, inaktuella eller följs inte. Diariesystemet fungerar dåligt. Budget, bokföring och årsredovisningar har under många år varit så bristfälliga att det är omöjligt att bedöma vad myndigheten egentligen åstadkommer eller hur den använder sina pengar. Verksamhetsplaneringen framstår, enligt Statskontoret, snarare som ”ett dokument som ska bockas av än som något som bidrar till en ändamålsenlig ledning, styrning och uppföljning”. Det budgetunderlag Sametinget varje år lämnar till regeringen beskrivs som ”till stora delar orealistiskt” och ”önsketänkande”. Med mera. Dessutom, skriver Statskontoret, ”visar en ganska enkel analys att den bild som myndigheten redovisar inte stämmer överens med verkliga förhållanden”. Sametinget vilseleder alltså medvetet Sveriges regering. Men utöver oredan i styrning och ekonomi, finns tydliga tecken på korruption och parallella rättssystem. Utöver oredan i styrning och ekonomi, finns tydliga tecken på korruption och parallella rättssystem. I Statskontorets många intervjuer med kanslipersonal och samepolitiker framkommer det att politikerna återkommande lägger sig i personalens arbete och griper in i myndighetsärenden. Nämndledamöter beslutar om arvoden till sig själva och om utbetalningar till nära släktingar. Man deltar i ärenden som både direkt och indirekt berör den egna samebyn. Sanningshalten i ansökningar om rovdjursersättning och andra stöd kontrolleras dåligt eller inte alls. Pengar tas från förvaltningen av myndigheten till att inrätta nya politiska poster. Opolitiska tjänstemän får i praktiken jobba som politiska sekreterare. Problemen med intressekonflikter och jävssituationer är ständigt återkommande. Jobb går till ”folk man gillar”, berättar en medarbetare på Samtingets kansli. En annan medarbetare vittnar också om klyftan mellan vad samepolitikerna vill göra och vad myndigheten får göra: ”Vi måste hålla oss till vad som är lagligt och lämpligt. Där finns det emellanåt en annorlunda syn mellan oss. (...) Vi stiftar inte egna lagar och regler, det är svenska lagar och regler som gäller.” Enligt Statskontorets intervjuer med Sametingets politiska ledning anser ledamöterna att statens regelverk är en ”provocerande kontroll” som ”gör intrång i det samiska självbestämmandet” och ”går emot samiska traditioner och arbetssätt”. Ett förhållningssätt vars konsekvenser Statskontoret kärnfullt sammanfattar med följande mening: ”Det finns en risk att principerna i den statliga värdegrunden trängs undan”. I praktiken har det redan hänt. Staten har låtit det hända. För som framgår av Statskontorets analys har missförhållandena varit kända under lång tid. Sametinget har fått återkommande och kraftfull kritik från bland annat Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket för att inte leva upp till grundläggande krav på en statlig myndighet. Men tidigare regeringar har nöjt sig med att skärpa tonen i de årliga regleringsbreven. Som Sametinget ändå i hög grad låtit bli att följa. I Statskontorets intervjuer med Sametingets kanslipersonal skymtar en möjlig förklaring till det. ”När man säger att alla måste följa reglerna så ryker man. (...) Antingen får man rätta in sig i ledet eller så får man sluta”, vittnar en av medarbetarna. Antingen får man rätta in sig i ledet eller så får man sluta, vittnar en av medarbetarna. Det är dessutom precis vad som skett. I början av 2023 köpte Sametinget ut kansliets högste tjänsteman efter att denne bland annat hade protesterat mot en misstänkt muta och vägrat godkänna en felaktig anställning. En historia kanslichefen själv beskriver som ”en brutalt absurd upplevelse” som slutade med att han diagnostiserades med posttraumatiskt stressyndrom. Och som han menar ”hade blivit hur stor som helst i riksmedierna, uppslag efter uppslag, om det handlat om vilken annan myndighet som helst”. Men den dåliga lukten från Kiruna nådde inte hela vägen till Stockholm. Förrän nu."