DEBATT. Med orden: ”de gör vad som helst för rikedom”, går Dag Hammarskjöld till storms mot belgiska kolonisatörer, amerikanska imperialister och all världens hycklare och månglare.
Det är en stark scen. Det är en bra film och en fantastisk rolltolkning av Mikael Persbrandt, som lär få en välförtjänt Guldbagge nu på måndag.
Men när jag hörde att Persbrandt skulle göra rollen som Hammarskjöld var min första tanke att bojkotta filmen. Varför ska en spelreklamsmiljonär skildra ett så viktigt historiskt skeende? Varför måste den som gör vad som helst för rikedom få huvudrollen i en film med budskap om fred och rättvisa?
Jag är fortfarande kluven. Persbrandts trovärdighet hyllas av flera recensenter, men som sportnörd har jag väldigt svårt att frigöra mig från hans mångåriga samarbete med Bet365. Där, med Hammarskjöldskt darr på stämman, i reklamvideos som ska föra tankarna till globala skeenden av största vikt, levererar han ödesmättade fraser som ”Vi finns överallt” och ”Ni hittar oss i världens alla hörn”.
Hur rikedomen än förtjänas har den blivit allt större statusmarkör i toppskikten även inom grupper där det brukade räcka långt med den ära som yrket och kändisskapet i sig gav.
Allt flyter numera ihop och förtingligas på ett sätt som gör det svårt att ta något på allvar. På ytan är Persbrandt trovärdig i rollen som Hammarskjöld. Men hur ska vi kunna lita på honom som FN:s generalsekreterare när han dagligen gör gällande att det absolut viktigaste i livet är spel och dobbel?
Ett lika belysande exempel som Persbrandt är Alex Schulman. Han är samhällsengagerad kolumnist på Dagens Nyheter samtidigt som han, i podden med Sigge Eklund, hyllar Foodora och andra tvivelaktiga företag i devota reklaminslag. Som mest tragikomiskt blev det när han gick till angrepp mot Ica-handlarna i en av sina kolumner.
Problemet var att han hade råkat glömma sitt feta sponsoravtal med Willys, vilket företrädare för Ica inte var sena att påtala. Att detta inte blev en större nyhet och skandal säger mycket om hur toleranta vi har blivit mot kändisarnas utförsäljning av sig själva och sin trovärdighet.
En farlig utveckling
Men det handlar inte bara om reklam. Hur rikedomen än förtjänas har den blivit allt större statusmarkör i toppskikten även inom grupper där det brukade räcka långt med den ära som yrket och kändisskapet i sig gav.
En föga förvånande utveckling i det samhälle vi nu skapar. Samtidigt en farlig utveckling, som sänder signaler om att det viktiga inte är vad man gör utan hur mycket man tjänar.
Särskilt problematiskt blir det när högprofilerade tv-journalister, vars budskap sprids till stora delar av befolkningen, blir mångmiljonärer eller rentav miljardärer. Där är vi kanske inte ännu i Sverige. Men när jag kollar på CNN eller Fox News tänker jag alltid på Hunger Games och de samhällsbevarande journalister som skildras i den filmen.
Visst är CNN:s Anderson Cooper en duktig reporter. Men det blir groteskt när någon med hundratals miljoner i årslön gör inkännande reportage om hemlöshet och utslagning.
Minst lika problematisk är den journalistik som frossar i lyx och rikedom. Här bör kvällstidningarnas sportreportrar ta sig en ordentlig funderare. De skriver oavbrutet om hisnande övergångssummor och om Zlatans senaste Ferrari eller Messis nya miljardvilla. Det är artiklar som, inte minst bland ungdomen, bidrar till höjd status för dyra klockor och jackor och sänkt status för att spela fotboll och ha kul.
Jag var ganska säker på att jag skulle få bioupplevelsen med Hammarskjöld förstörd av tankar på hyckleri och Bet365. Mikael Persbrandt lyckades motbevisa mig på den punkten, så låt mig redan nu gratulera till den välförtjänta Guldbaggen. Men i tacktalet får du gärna avsäga dig huvudrollen för spelbolagen.
Av John Lapidus
forskare i ekonomisk historia
