Vägen till Israel via den Norska motståndsrörelsen och Hauge, får nog ses som tämligen väl beskriven i myssammanhang...

"Massakern på Utøya fick Marte Michelet att intressera sig för den norska extremhögerns historia. I sin senaste bok ”Hva visste Hjemmefronten?” gräver hon vidare och avslöjar att den norska motståndsrörelsen kände till rikets judedeportationer. Det har lett till århundradets ordkrig.

”Breiviks plan var att hugga huvudet av mig”

Den 4 december 1970 samtalar den norska krigshistorikern Ragnar Ulstein med den berömde motståndsmannen Gunnar Sønsteby.

Ulstein: Vi hade 1942 den här våldsamma judeaktionen.

Sønsteby: Ja.

Ulstein: Eh, var du... Eh, visste du om den?

Sønsteby: (Svarar utan att tveka.) Ja, vi visste om detta tre månader innan det blev verkställt, och då var det vår hundraprocentiga uppfattning att judarna skulle bli tagna i Norge.

Det korta replikskiftet är en del av den insamling av motståndsmännens berättelser som Ragnar Ulstein gjorde på uppdrag av det norska Hjemmefrontsmuseet. Med ”den våldsamma judeaktionen” syftar han på de norska judedeportationerna som började 1942, där sammanlagt 772 judar arresterades och skickades mot Auschwitz och, för de flesta av dem, en säker död. Motståndsmannen Gunnar Sønstebys svar har länge utelämnats i norsk historieskrivning. Men sedan ett par månader ligger det till grund för en norsk debatt av sällan skådat slag. Vad visste egentligen den glorifierade så kallade ”Hemmafronten” om planerna på att utrota de norska judarna?"

Marte Michelet

Född: 1975, Oslo

Bor: Stockholm

Familj: En dotter. Både hennes mor Toril Brekke, och en av hennes tre systrar Tania Michelet är författare, precis som hennes nyligen avlidne far Jon Michelet också var.

Bakgrund: Ledare för Rød Ungdom 1996 till 1998. Arbetade på den feministiska närradiokanalen Radi Orakel innan hon övergick till NRK (Norges public service-radio). Arbetade på Dagbladet mellan 2006 och 2014. 2014 gav hon ut ”Det största brottet” på Gyldendal förlag (på svenska av Jan Stolpe 2016), vilken belönades med Bragepriset.

Aktuell: Med boken ”Hva visste Hjemmefronten?” och den stormiga debatten som följt på den, om vad motståndsrörelsen egentligen kände till om deportationen av norska judar under andra världskriget.

49 år senare, efter en knackning och två påringningar, nästan sliter Marte Michelet upp dörren till sin lägenhet i Gröndal söder om Stockholm.

− Förlåt jag hörde inte, jag satt i telefon! Men jag hade inte glömt att vi skulle ses idag!

Hon drar en hand genom det mörka håret och börjar städa undan klädhögar och kaffekoppar, men sätter sig sedan ner vid bordet i vardagsrummet och tar ett djupt andetag. ”Så, nu har du min fulla uppmärksamhet.”

Att hon har tankarna på annat än hushållsarbete är förståeligt. De senaste månaderna har varit surrealistiska för den norska journalisten och författaren, som sedan drygt fem år bor i Stockholm. I början av november förra året släpptes hennes bok ”Hva visste Hjemmefronten?” i Norge. Sedan dess har hon stått i skottgluggen i en intensiv debatt med ny inlägg i princip dagligen.

− Det har varit en storm. Den häftigaste debatten i Norge på flera år. Vänta, du ska få se...

Jag satt på scenen för att träffa mina kritiker och en mängd olika professorer. Det är det mest intensiva jag har gjort i hela mitt liv.

Hon kommer tillbaka med tidningen Aftenposten, i vilken diskussionen varit störst. Räcker mig en bilaga med en bild av sig själv på framsidan och rubriken ”Seks uker i ordkrigen”. Sex veckor av ordkrig. Bilagan är 32 sidor lång.

− Detta var precis innan jul. Dagen efter publiceringen arrangerade universitetet i Oslo tillsammans med Holocaust-centret, som har lite samma roll som Forum för levande historia, ett seminarium med mig – i sex timmar! Jag satt på scenen för att träffa mina kritiker och en mängd olika professorer. Det är det mest intensiva jag har gjort i hela mitt liv. När det hade gått tre timmar var jag så kissnödig. Alla andra gick ju ner från scenen men jag bara satt kvar där. Sedan var det lunch som tur var.

Marte Michelet är van vid att det stormar kring henne. I Norge är hon en känd journalist och författare, med en bakgrund inom partiet Rødts ungdomsförbund. Nu har hon inte varit politiskt aktiv på tjugo år, men är en profilerad debattör och oberoende intellektuell som under sina åtta år som skribent för Dagbladet skrivit om ämnen som feminism, invandring och asylpolitik.

I svenska tidningar var hon senast omskriven 2016 då hennes Bragebelönade (Norges motsvarighet till Augustpriset) bok ”Det största brottet” kom ut, vilken handlar om judedeportationerna från Norge under tyska ockupationen 1940–45. Men kanske är hon i Sverige än mer känd för att av massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik ha pekats ut som fienden förkroppsligad.

− Han ansåg att jag tillhörde en grupp särskilt förrädiska människor, att jag var en rasförrädare eftersom jag inte bara var en profilerad feminist utan också fått barn med en icke-vit man, säger hon.

Breiviks plan var att hugga huvudet av mig på stranden och lägga ut avrättningen på Youtube.

Det var en höggravid Marte Michelet som 2011 besökte Utøya för att hålla föredrag under Arbeidernes ungdomsfylkings sommarläger. När hon två dagar senare lämnat ön blev hon uppringd av sin dåvarande sambo och pappan till hennes barn, den svenske vänsterpolitikern och riksdagsledamoten Ali Esbati. Han befann sig fortfarande på Utøya och berättade panikslaget om attentatet där 69 personer mördats. Senare, i det allra första förhöret, nämner Anders Behring Breivik Marte Michelets deltagande i programmet som ett bevis på att ungdomarna på ön var ”extrema marxister” och ”inga oskyldiga människor”.

− Breiviks plan var att hugga huvudet av mig på stranden och lägga ut avrättningen på Youtube. Men av olika anledningar fick han skjuta upp attentatet i två dagar, vilket gjorde att jag överlevde.

Marte Michelet hade bevakat den antimuslimska counterjihad-rörelsen där Anders Behring Breivik hämtade inspiration.

− Men jag hade aldrig tänkt tanken att det skulle kunna innebära en fara för mig. Det var en stor chock och jag blev otroligt skrämd, inte minst eftersom man först trodde att han inte var ensam. I många år kände jag ett starkt obehag så fort jag såg en skåpbil.

Det var bland annat dessa händelser som ledde fram till att hon skrev ”Det största brottet” (2014) – hon ville undersöka den norska extremhögerns historia och tradition som lagt grunden för en sådan som Behring Breivik. Där berättar hon om norrmännens egen del i förintelsen av de norska judarna. Hon gör upp med föreställningen, något tillspetsad, att nazismen kom till Norge med ockupationen 1940 och lämnade landet vid krigsslutet 1945.

− Nazismen hade låg uppslutning i Norge, och väldigt få tidningar stödde öppet Hitler. Men efter kristallnatten skriver exempelvis Aftenposten att det måste ju ändå vara något med judarna som gör att saker hela tiden händer dem. En idé om att judarna var anledningen till sin egen förföljelse levde väldigt starkt även om man tog avstånd från våldet.

Slutet av 1942 är ett mörkt kapitel i norsk i historia. Det är den tredje hösten efter naziockupationen och motståndsrörelsen har blivit allt bättre organiserad. Missnöjet med den nazistiska regeringschefen Vidkun Quisling och rikskommissarie Josef Terboven är stort. Präster, lärare och föräldrar till elever gör uppror mot ockupanterna. För Norges drygt 2 100 judar har ockupationen ännu inte fått de dramatiska konsekvenser man befarat. Deras radioapparater har beslagtagits, vilket gör att de har svårt att få information från yttervärlden. Det har också skett en registrering av alla judar som lever i Norge. Ändå lever man fortfarande i tron att är man bara är laglydig och gör som man blir tillsagd så fortsätter livet som vanligt.

Men efter nazikonferensen i Wannsee i januari 1942 har Förintelsen gått in i en ny och industriell fas. Nazisternas planer på att mörda alla judar blir alltmer omfattande och man börjar systematiskt använda sig av gaskamrar. I oktober fängslas manliga norska judar över 15 år. En månad senare är det dags för kvinnor och barn. Den 26 november lämnar fartyget s/s Donau Amerikakajen i Oslos hamn. Ombord finns 532 judar. Samtliga kvinnor, barn och äldre gasas ihjäl direkt efter ankomst till Auschwitz-Birkenau.

Sammanlagt deporterades 772 norska judar. Av dessa överlevde endast 34. Det var först vid Amerikakajen som tyska nazister blandades in i deporteringen. Innan dess hade den skötts helt av norsk polis.

Hittills har den officiella berättelsen om deportationerna gjort gällande att ordern kom plötsligt och mycket nära inpå utförandet. I boken ”Holocaust i Norge” från 2017 skriver historikern Bjarte Bruland: ”Tittar man på de särskilda förutsättningarna i Norge, nämligen att aktionen kom så plötsligt och var över relativt snabbt, kan man konstatera att motståndet mot den var betydande, med tanke på att det mesta behövde organiseras på kort tid.”

Men 2014 fick Marte Michelet tillgång till transkriberingen av samtalet mellan Ragnar Ulstein och Gunnar Sønsteby, och den avslöjade något anmärkningsvärt: att flera motståndsmän vetat om den stora judedeportationen månader i förväg. Detta låg till grund för det som skulle bli boken ”Hva visste Hjemmefronten?”.

Med ett stort och gediget källmaterial visar Marte Michelet att information om vad som väntade de norska judarna fanns tillgänglig för såväl motståndsrörelsen som den norska exilregeringen och den illegala pressen.

− Bilden som framträder är att alla dessa: exilregeringen, kyrkan, pressen – makten i Norge med andra ord – hade den här informationen. I stort sett alla valde att inte skicka den vidare. Det var en icke-fråga.

Att det som hände hände, det måste man ju kunna ha distans till och skriva om nyktert.

Inte minst, menar Marte Michelet, skedde ett stort svek i den norska rättsprocessen efter kriget. Några händelser sticker ut som särskilt komprometterande. En sådan är rättegången mot polisinspektör Knut Rød, mannen som organiserade arresteringen av de norska judarna. Efter stöd från självaste Jens Christian Hauge (motståndsman och senare statsråd) frikändes han för medverkan till deportationen och morden på flera hundra judar. Detta med förklaringen att han gjort det han måste för att hjälpa motståndsrörelsen. Han fick senare återuppta sitt arbete vid polisen. Medan 50 000 norrmän dömdes för att ha samarbetat med ockupanterna straffades inte en enda av de runt 300 som deltagit i judeaktionen.

Marte Michelets bok har kritiserats, bland annat för att vara efterklok och att överdriva den pressade motståndsrörelsen handlingsutrymme. Som Gunnar Sønsteby sade: ”Vi skulle slåss. Vi skulle ikke hjelpe folk.” Hon menar dock att boken inte främst syftar till att moralisera över varför man inte hjälpte judarna, utan vill ifrågasätta varför eftervärlden mytologiserat motståndsrörelsen och skapat en historia om dess roll kring deportationerna som inte stämmer.

− I berättelsen om deportationerna har detta upprepats: motståndsrörelsen gjorde allt den kunde. Norrmännen hjälpte judarna med livet som insats. Men att det som hände hände, det måste man ju kunna ha distans till och skriva om nyktert. Hårdheten i dagens debatt visar att det fortfarande finns ett aggressivt och koordinerat försvar för att hålla myten vid liv.

Kanske har svenskar svårt att förstå hur enormt viktig motståndsrörelsen varit för den norska identiteten efter kriget. Den belgiske historikern Pieter Lagrou har i ”The legacy of nazi occupation: Patriotic memory and national recovery in Western Europe, 1945–1965” analyserat hur berättelsen om kriget konstruerades i Belgien, Nederländerna och Frankrike samt hur Förintelsen behandlades i denna historieskrivning. Resultatet visar att alla tre länderna hade ett behov av att förmedla en historia som stärkte dem som nation och som gjorde en tydlig uppdelning mellan onda och goda.

I Norge hette de goda Gunnar Sønsteby, Max Manus, Tore Gjelsvik och Jens Christian Hauge. Alla blev de hjältar och förgrundsfigurer för de olika grenar av motståndsrörelsen som gick under samlingsnamnet ”Hjemmefronten”, symboler för det norska motståndet mot nazismen. I dag finns ett Hjemmefrontsmuseum som enligt hemsidan är ”landets ledande institution för ockupationshistoria”.

− Realiteten för alla tyskockuperade länder var att de hade förlorat kriget. Deras arméer hade blivit besegrade och de hade blivit ockuperade. Bara där ligger det en förödmjukelse. Och de befriade inte sig själva, utan blev befriade. Man är egentligen ett offer, och det är svårt att bygga en nationell identitet kring det. Därför blev motståndsrörelsen kärnan i svaret på frågan: ”vilka är vi?”.

I en sådan hjälteberättelse finns det, enligt Marte Michelet, en grupp som inte passar in. Judarna. Deras historia bjuder inte på någon pompa och ståt, de är bara offer. Hur ska man förhålla sig till dem? Liksom i många andra länder dröjde det i Norge lång tid innan Förintelsen fick sin i dag så centrala del i historieskrivningen om andra världskriget.

− Det var förstås fruktansvärt hemskt det som hänt judarna, det väckte absolut starka reaktioner när man rullade in i lägren och den fulla skalan blev uppenbar för världen. Men sedan sjunker det ner igen, och i Norge försvann det totalt från radarn. Det var inget tema i historieskrivningen, det var ett litet avsnitt här och där.

Sverige är inget undantag. Exempelvis skriver den svenske historikern Klas Åmark i sin bok ”Att bo granne med ondskan” (2011) att den svenska forskningen länge var helt ointresserad av Förintelsen. Marte Michelet menar ändå att svenskar haft en annan öppenhet kring sin egen roll. Vi skäms över vår neutrala inställning som i praktiken ledde till att vi tysta stod vid sidan av när våra grannländer ockuperades, och lät så kallade permittenttåg med tyska soldater passera genom landet. Även om åsikterna gått isär om vilket ansvar Sverige bar har debatten tagits, både en och flera gånger. När Jan Guillou så sent som 2014 i SVT:s ”Gomorron” menade att svenskar inte vetat om Förintelsen medan den pågick fick han snabbt motangrepp av bland andra historikerna Helene Lööw och Karin Kvist-Geverts. Den öppenheten saknar Marte Michelet ännu i den norska forskarvärlden.

− Det var en researcher knuten till Holocaust-centret som grävde fram den här informationen. Som upplevde att det inte fanns något intresse för att den skulle fram, utan snarare att man försökte tysta honom.

Inget historieverk i Norge någonsin har blivit så nitiskt granskat av den fulla kompetensen på området.

Marte Michelet har fått massiv kritik från såväl historiker som ättlingar till motståndsmännen. Hon har anklagats för citatfusk och källmanipulation i direktsänd tv, för moralism och efterklokhet. Jag har själv läst ett trettiotal av den stora mängd inlägg som finns i debatten. Det går inte att komma undan känslan av att delar av denna kritik, och inte minst den hätskhet med vilken kritiken levereras, handlar om oviljan att låta hemmafrontens namn svärtas ner. Hjemmefrontsmuseets tidigare chef Arnfinn Moland har gått hårt åt boken och kallat den för ”ett professionellt och etiskt misslyckat projekt”.

Ligger det något i kritiken som riktats mot boken?

− Självklart finns vissa fel, det är oundvikligt. Och om jag har gjort några fel så vill jag rätta till dem. Men inget som har kommit fram har attackerat bokens huvudpoänger. Det som är positivt är att inget historieverk i Norge någonsin har blivit så nitiskt granskat av den fulla kompetensen på området, så slutresultatet kommer att vara väldigt korrekt.

Motståndsmännen som riskerade sina liv – förtjänar de inte att hyllas som hjältar?

− Absolut. Min respekt för motståndsrörelsen har vuxit i och med arbetet med den här boken. Det finns en berättelse om kriget som har gått lite förlorad. I den patriotiska versionen kunde norrmän inte bli nazister. Motståndet kom av sig självt eftersom frihetssökande och kampanda ligger för oss norrmän. Vi är ett modigt folk. Men här fanns massor av kollaboratörer, det var en politisk strid. Först när man börjar se det komplexa kan berättelsen bli något annat än en saga. Om alla står upp så kostar det ingenting, men just för att inte alla gjorde det fanns det hjältar. Det var väldigt få unga män som likt Gunnar Sønsteby eller Max Manus bestämde sig för att göra allt de kunde och ge sina liv för kampen.

När jag träffar Marte Michelet pågår ännu debatten kring ”Hva visste Hjemmefronten?”, om än inte lika intensivt som i höstas. Än har boken inte översatts till svenska men hon berättar att flera förlag är intresserade. Själv befinner hon sig i något av ett vakuum utan planer på vad hon ska ta sig för härnäst. Resorna fram och tillbaka mellan Norge och Sverige har varit många de senaste månaderna, och hon drar en lättnadens suck varje gång hon kommer tillbaka till Stockholm, där få känner till ordstriden i grannlandet.

− Intresset har fullständigt tagit mig på sängen. Jag visste att boken var kontroversiell, och att några historiker skulle känna sig trampade på tårna, men jag kunde inte föreställa mig detta.

Hon har också fått mycket uppbackning. På seminariet hon medverkade i gick flera tunga röster ut och försvarade henne. De menade att det var märkligt att fackvärlden inte själv granskat denna information. I Aftenposten summerar författaren och populärhistorikern Gunnar Kagge debatten och skriver: ”Det är bra att en ny generation författare och historiker ser över bilden vi skapat av Norge under krigen, och sparkar bort piedestalen för att se om hjältebilden står fast. Michelets bok är ett bidrag till en sådan prövning av vår historiesyn.”

Mellan raderna kan läsas att det till viss del var judarnas eget fel att de arresterats och deporterats.

− Jag är väldigt säker på att historien om deportationerna aldrig kan skrivas på samma sätt igen. Det går inte, det är över. Det kommer att vara en fundamental skillnad i hur man ser på motståndskällorna, som förut varit ansedda som sanningskällor till vilka man inte behövde ha någon kritisk distans. Sedan förändrar det förstås hur den judiska minoriteten ser på sig själv och sin flykt, säger Marte Michelet.

I flera av motståndsmännens utsagor hette det att judarna varnats men sedan inte flytt. De ville inte förstå allvaret – mellan raderna kan läsas att det till viss del var judarnas eget fel att de arresterats och deporterats. 1979 skrev historikern Edvard Bull i ”Cappelens Norgeshistorie”: ”När vi vet hur det gick, är det förbluffande att så många personer lät sig arresteras. De hade vare sig gömt sig eller försökt fly.” 1985 skrev Tim Greve i den stora bokserien ”Norge i krig” att det är ”karaktäristiskt att judarna som arresterades för att föras bort inte protesterade, inte gjorde motvärn”.

Det är en föreställning som hos vissa lever kvar än i dag. Marte Michelet berättar att hon nyligen besökte synagogan i Oslo och då pratade med en judisk man som rest från Trondheim för att träffa henne.

− Han berättade att han inte velat tänka på sig själv som judisk, för att skammen över att judarna var så veka under kriget varit så stor.

När dåvarande statsminister Jens Stoltenberg bad det judiska samhället om ursäkt för Norges medverkan till Förintelsen, 2012, tyckte den judiska mannen bara att det hela var pinsamt och jobbigt.

− Han hade alltid tänkt att varför flydde de bara inte i tid? Vad är det för korkat och dåligt gäng? Passiva, dumma, naiva… veka. Men så var det alltså inte. De fick helt enkelt inte varningarna."