Isdubbar & Eget Ansvar

2024-01-09

Ja kravet på de mentala isdubbarna växer snabbt nu..

"Den naturälskande människan är så övertygad om sina egna förmågor och världsbild att hon glatt hänger dubbarna om halsen, traskar rakt ut på isen och ned i djupet. Ja, människor som går genom isen får faktiskt skylla sig själva.
Det är den tiden på året då nyheterna präglas av människor som gått genom isen och varje gång slås jag av samma tanke: var det där verkligen nödvändigt? Det hela speglar den samtida och direkt felaktiga uppfattningen om naturen som god, moderlig och helande, alltså motsatsen till dess sanna väsen: en ogästvänlig, på sin höjd likgiltig plats varifrån människan gjort klokt i att tillryggalägga så mycket distans som möjligt när hon skapade civilisationen.
Här blottläggs också något annat: uppfattningen om den naturälskande människan som en förnuftig och upphöjd varelse. Inte bara har hennes värdegrund gjort henne moraliskt överlägsen – hon är förfinad till den grad att hon om helgerna överger storstadens stimulans till förmån för något renare och djupare: naturen.
Sådan kontroll har hon över sina inre drifter att vanliga distraktioner – stadens larm, människor och nöjen, barer och restauranger – inte längre biter. Detta är ett sinne så förädlat att det bara kan finna njutning i det fullständigt enkla: betrakta granbarrens skott på en gren, smältvattnets bana nedför en frusen ås.
Så övertygad är hon om sina egna förmågor och sin egen världsbild att hon glatt hänger dubbarna om halsen, fyller termosen och raskar rakt ut på isen och ned i djupet.
Ja, människor som går genom isen får faktiskt skylla sig själva.
Självbilden och idealen verkar inte riktigt hänga samman med verkligheten och antagligen är det detta – en hemlig omognad, en vägran att betrakta världen så som den är – som gör mig skogstokig.
Jag lyssnar på Obs i P1 där författaren och biologen Fredrik Sjöberg försöker hitta svar på samtidsmänniskans naturvurm i avsnittet Norrmännen förstår att havet ger blanka fan i oss. Boken ”Det svenska folklynnet” från 1911 av Gustav Sundbärg lyfts fram. Här undersöks skandinaviska nationaliteters olika relationer till naturen: svensken beskrivs som oskyldigt naturälskande och dansken, som är ”komplett ointresserad av sin trista omgivning”, menas därmed visa tecken på större mognad och djupare psykologiskt sinne.
Än mer klarsynta är norrmännen som förstår att naturen inte är en sårbar – utan en direkt brutal – plats. Havsboken av Morten Strøksnes citeras: ”Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte om våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar. Havets mörka tyngd är en överlägsen kraft.”
Mina tankar går till Alfred Tennysons dikt In Memoriam A.H.H. där han – med avstamp i en nära väns död – undersöker naturens slumpmässiga grymhet och i förlängningen de mänskliga villkoren. Med den bevingade raden ”Nature, red in tooth and claw” möts vi av en text som i sin naturfientlighet målar upp en rörande humanism. Ja, kanske är det detta man saknar, någon som för en gångs skull tar människans parti mot världen."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram