Fälla För Fällande Svensk Dom

2024-01-04
Nu är det svårt att inte tänka på det Iranska Gendarmeriet...
Det iranska gendarmeriet , även kallat regeringsgendarmeriet ( persiska : ژاندارمری دولتی , romaniserat : Žāndārmirī-ye Daulatī ), var den första polisstyrkan i landet och efterföljande moderna motorvägspatruller, i Iran . Den var en paramilitär styrka och spelade också en betydande roll i politiken från dess etablering 1910 under Qajar-eran fram till tillkomsten av Pahlavi-eran 1925. Den fortsatte att tjäna till slutet av Pahlavi-eran och moderniserades till det kejserliga iranska gendarmeriet. Ursprungligen etablerad som en konstitutionell armé, anställde styrkan svenska officerare med befäl över iransk personal för att utföra både traditionella polisuppgifter och genomföra militära kampanjer mot stamstyrkor. 1991 slogs det iranska gendarmeriet samman med andra polisstyrkor för att bilda den islamiska republiken Irans lagupprätthållande kommando.
Ja, för BTW så hade ju Ericsson just etablerat sig i Iran....
Detta är alltså ingen liten skitfråga...
"Iraj Mesdaghi torterades i åratal. Han var hårsmånen från att bli avrättad. Ett öde som drabbade hundratals av hans medfångar på det iranska fängelset Gohardasht i slutet av 1980-talet.
30 år senare, frigiven från fängelset men landsflyktig i Sverige, fick han upp ett spår på en av fängelsets plågoandar – Hamid Noury. Iraj Mesdaghi gillrade en fälla. Noury lockades till Sverige och dömdes till livstids fängelse för krigsbrott och mord.
Nu försöker Hamid Noury få en friande dom i hovrätten.
– Jag är oskyldig och utsatt för en konspiration, säger han.
Den 11 januari 2023, tog Svea hovrätt upp målet mot Hamid Noury. Han är en 61-årig iransk medborgare som den 14 juli 2022 i Stockholms tingsrätt dömdes till livstids fängelse för grovt brott mot folkrätten och för mord. Domarna går tillbaka till de massavrättningar som genomfördes i iranska fängelser sensommaren 1988.
Ett anonymt brev satte i gång processen som lockade Noury till Sverige.
– Vi frestade med resor till Europas metropoler och med snygga tjejer, säger Iraj Mesdaghi, målsägare och nyckelvittne i fallet.
Rättegången mot Hamid Noury är historisk och leder rakt in i Irans maktcentra. Den nuvarande presidenten Ebrahim Raisi pekas nämligen ut som en av de ledande i den så kallade dödskommittén, det organ som fattade det slutgiltiga beslutet om vilka fångar som skulle leva och vilka som skulle dö.
Arlanda lördagen den 9 november 2019, klockan 12.35. Iran Airs Airbus 330 från Teheran dunsar i landningsbanan, en knapp timme försenad. Ett grått och småkyligt Stockholm tar emot passagerarna.
Men Hamid Noury bryr sig inte om vädret där han sitter i sin Business Class-fåtölj och väntar på att få lämna planet. Noury, en smärt man i övre femtioårsåldern med kortklippt gråsprängt skägg, har så mycket annat att tänka på.
I Sverige har han lovat att medla i en familjetvist: ett vårdnadsärende mellan en iransk kvinna som Noury stöttar, och hennes före detta man. Men resan handlar också om nöjen. Under de dryga två veckor Hamid Noury är borta från Iran ska han också göra en Finlandskryssning och besöka Barcelona och Milano.
Kvinnans ex-man, som vi kan kalla Farhid, ska vara Nourys resesällskap. Farhid har skickat bilder på kvinnor via den krypterade meddelandeappen WhatsApp.
Men i ett slag går drömresan i kras. Hamid Noury omringas av fyra uniformerade poliser när han stiger ur planet. Han förs ut via en av Arlandas sidoutgångar och transporteras till polishuset på Kungsholmen i Stockholm.
Under de drygt tre år som gått sedan gripandet har Hamid Noury suttit häktad. Han har åtalats för några av straffskalans grövsta brott, genomgått en maratonrättegång och slutligen blivit dömd till livstid.
Vad var det som hände Hamid Noury? Hur kunde det som skulle bli ett eggande Europaäventyr sluta med lagens strängaste straff?
Efter en arbetsdag med avrättningar kunde Hamid Noury komma fram till oss fångar i det som kallades ’dödskorridoren’ – han log och bjöd på godis
För att få större klarhet beger vi oss till Kista i nordvästra Stockholm. I en trerumslägenhet i ett slitet miljonprogramshus bor Iraj Mesdaghi. Han gillrade fällan för Hamid Noury.
Stockholms tingsrätt ansåg att det fanns övertygande bevisning för att Noury varit inblandad i utomrättsliga avrättningar av hundratals politiska fångar i Iran sommaren 1988.
– Efter en arbetsdag med avrättningar kunde Hamid Noury komma fram till oss fångar som satt i den del av fängelset som kallades ”dödskorridoren”. Han log och bjöd på godis och kakor. Som om han varit med om något festligt och ville dela glädjen med oss.
Iraj Mesdaghi lutar sig bakåt i soffan i det kombinerade vardags- och arbetsrummet. Han har hunnit bli 62 år, men ser ut som en liten pojke där han sitter i soffhörnet med benen uppdragna under sig.
I förhandlingarna i Stockholms tingsrätt har han varit ett av huvudvittnena mot Hamid Noury. Över 30 år tidigare, i Teheran sommaren 1988, var rollerna ombytta. Iraj Mesdaghi satt på de anklagades bänk. Hamid Noury var domarnas hantlangare.
Mesdaghi var en av tiotusentals iranier som regimen anklagade för omstörtande verksamhet och därför hamnat i fängelse.
År 1988 närmade sig den iranska revolutionen sin tioårsdag. Det var i början av 1979 som en brokig samling av iranska folkgrupper gick samman för att störta shahen (kungen): radikala studenter, basarernas försäljare och hantverkare, religiösa landsortsbor.
Den persiska monarkin har en flertusenårig historia. Shahens upphöjelse symboliserades av den praktfulla påfågelstronen. Men redan innan revolutionen hade marken börjat gunga under shah Mohammed Reza Pahlavi.
Shahen, som utbildats i Schweiz, ville snabbt modernisera Iran. Men framstegsivern gick snett. Stora samhällsgrupper kände sig försummade. Och shahen slog ned missnöjesyttringar med hjälp av sin fruktade hemliga polis, Savak, och med militärt stöd från USA.
Kort efter shahens fall i januari 1979 utbröt en maktkamp mellan revolutionärerna. Kretsen kring ayatolla Ruhollah Khomeini, shiamuslimernas allerhögste ledare, tog kontrollen. De förvandlade Iran till en teokrati, en Gudsstat där religionen står ovanför politiken.
Många iranier tyckte att deras land blivit en religiös diktatur med närmast fascistiskt förtryck. Medan Khomeinis anhängare betraktade Iran som ett shiaislamskt mönsterland som måste försvaras mot ”otrogna”.
Hamid Noury kan utan vidare räknas till Khomeinis anhängare. Av förundersökningen framgår att han assisterade en biträdande åklagare som var placerad på det stora Gohardashtfängelset, beläget i Karaj strax nordväst om huvudstaden Teheran.
Noury har ingen juridisk utbildning, men fick likväl stora befogenheter, enligt utredningen: han skulle välja ut vilka fångar som skulle ställas inför den så kallade ”dödskommittén”, en domstolsliknande kommission. Kommitténs ledamöter bestämde om fångarna skulle få leva eller dö.
Det var också Noury som enligt domen beordrade fångarna ut från cellerna till ”dödskorridoren”. Där fick de sitta i väntan på att ställas inför kommittén.
”Jag har inte kunnat glömma – jag lever, men mina kamrater mördades”
Hamid Noury försåg dessutom kommitténs medlemmar med information om fångarna, och läste upp namnen på dem som skulle föras till avrättning.
– Åren har gått men jag har inte kunnat glömma. Jag har inte velat glömma. Jag lever, men mina kamrater mördades. De som tog deras liv måste ställas till svars, säger Iraj Mesdaghi.
Iraj Mesdaghi är själv ett barn av den iranska revolutionen. Men vägen till att bli samhällsomstörtare var inte spikrak. Mesdaghi föddes i en välbärgad familj, faktiskt samma år och dag som den iranske kronprinsen Reza Pahlavi: den 31 oktober 1960.
– Min far ägde flera fastigheter, en av mina farbröder umgicks i samma cirklar som shahen, en annan av pappas bröder satt i parlamentet, säger Iraj Mesdaghi.
– När jag var 15 år hände något som blev ett slags politiskt uppvaknande för mig. Jag såg ett tv-inslag från en skolmatch i fotboll där kronprisen deltog. Prinsens lag fick straff, och han klev fram för att lägga den – men missade. Då bestämde domaren att straffen skulle gå om. Nu stod målvakten helt stilla och släppte bollen förbi sig.
– Jag tyckte det var helt fel. Varför skulle prinsen få fördelar som andra inte hade? Jag började tänka på alla andra orättvisor som fanns i det iranska samhället.
Iraj Mesdaghi sökte sig till de radikala studentkretsar som ville störta shahen. Den tongivande oppositionsgruppen var Mujahedin-i Khalq (MEK), i dagligt tal Mujahedin.
– Mina föräldrar gillade det inte alls. 1978, samma år som jag skulle fylla 18, skickades jag av min far till Kalifornien. Det var meningen att jag skulle börja plugga på ett tekniskt universitet i San Diego och bli civilingenjör.
Iraj Mesdaghi ler lite vemodigt åt minnet:
– Men det var för starka krafter i gång. Shahens regim vacklade och jag stod helt och hållet på revolutionärernas sida. De pengar min far skickade gav jag bort till fattigare kamrater, till kampen. I början av 1979 återvände jag till Teheran.
– Det var inte så att jag ville se Khomeini vid makten i stället för shahen. Jag hatade mullorna (de skriftlärda islamiska ledarna). Men jag trodde på en sann revolution.
Som den ”riktiga” revolutionens företrädare såg Iraj Mesdaghi de tidigare nämnda Mujahedin. De samlade studenter och intellektuella av olika schatteringar. Enligt den brittiske Irankännaren Geoffrey Robertson bestod Mujahedins program av ”Karl Marx politik, islams teologi och Che Guevaras gerillataktik”.
– I dag har jag tagit avstånd från Mujahedin. Men på den tiden hade de en bred folklig förankring, säger Iraj Mesdaghi.
Mujahedins sympatisörer hamnade i politisk opposition. Samtidigt började det islamiska prästerskapet, de nya herrarna i Teheran, en skoningslös jakt på oliktänkande.
Företrädare för Mujahedin och andra fraktioner på vänsterkanten greps, fängslades, anklagades och dömdes för allehanda brott mot sharia, lagtexten som utgår från Koranen. De stämplades som monafegh, ”hycklare”, eller i värsta fall icke-muslimer.
”När min fängelsedom kom tänkte jag: Det här är min lyckodag, jag får leva”
Iraj Mesdaghi visste att ayatollans män var ute efter honom. Han greps vid två tillfällen under sommaren 1981 men klarade sig undan domstolen. Den tredje gången hamnade han i det ökända Evinfängelset i Teheran. Han dömdes till tio års fängelse för samröre med Mujahedin och ”vägran att samarbeta”.
– Jag satt inspärrad med kamrater som fick dödsstraff för samma ”brott”. När min fängelsedom kom tänkte jag: ”Det här är min lyckodag, jag får leva”. Jag tror att domaren var trött och okoncentrerad när han förkunnade min dom.
Eftermiddagsstillheten i förortslägenheten i Kista bryts av arbetare som tuktar träden i parken utanför med sina motorsågar. Det envisa skärande ljudet blir en obehaglig förstärkning av Iraj Mesdaghis minnesbilder från fängelset.
Han placerades tidvis i ett utrymme som var två meter gånger åttio centimeter. Inte mycket större än en likkista. Och han blev torterad. Ofta handlade det om så kallad falanga: upprepade slag mot fotsulorna.
”Torterarna skröt om att jag skulle behöva tio nummer högre skostorlek när de var färdiga med mig”
För en oinvigd låter det kanske harmlöst. Men Iraj Mesdaghi säger att falanga är en av de mest djävulska tortyrmetoderna som finns.
– Det finns inget mer smärtsamt och skrämmande än att piskas under fotsulorna. Fötternas nerver står i direkt förbindelse med hjärnan. Varje nytt slag är mer plågsamt än det föregående. Fötterna sväller upp och börjar blöda. Smärtan gör att du inte kan stå upp, utan tvingas krypa på knä tillbaka till cellen.
– Torterarna använde elkablar av olika grovlek. Innan de började slå brukade de fråga mig vilken kabel jag föredrog – ”vi är demokratiska”. Och de skröt om att jag skulle behöva tio nummer högre skostorlek när de var färdiga med mig.
Sommaren 1988, när Iraj Mesdaghi tillbringat närmare sju år i fängelse, inträffade något som i princip förde alla politiska fångar i Irans fängelser till galgen, oavsett vilket straff de tilldömts.
Iran och grannlandet Irak hade sedan september 1980 utkämpat ett oförsonligt krig. Det var Iraks diktator Saddam Hussein som anföll Iran. Han var rädd för att den iranska revolutionen skulle sprida sig till hans eget land. Samtidigt hoppades Saddam kunna dra fördel av splittringen som omvälvningarna fört med sig.
Men strategin slog fel. Iran-Irakkriget fastnade snabbt i ett lika hopplöst som blodigt limbo. Dödsoffren räknades i flera hundra tusen på bägge sidor.
Saddam Hussein och iranska Mujahedin fann ett gemensamt intresse i att bekämpa regimen i Teheran. Därför gav Irak beskydd åt Mujahedin som upprättat ett läger vid gränsen.
Efter nästan åtta år av FN-medling, där bland annat Olof Palme medverkade, skrev Iran under en överenskommelse om vapenvila. Det var den 20 juli 1988. Men bara några dagar senare började Mujahedin en militär offensiv. Cirka 7 000 gerillakrigare satte sig i rörelse från basen i Irak mot Teheran.
”Islams fiender ska utplånas omedelbart” slog ayatolla Khomeini fast
Deras tanke var att det iranska folket skulle ansluta sig till dem i kampen mot mullornas regim. Men gerillaoffensiven misslyckades. Tusentals Mujahedinkrigare dödades av Irans regeringstrupper. De sympatisörer till Mujahedin som satt i Irans fängelser blev föremål för ayatollans vrede.
Han utfärdade en fatwa (ett rättsutlåtande) med innebörden att alla anhängare till Mujahedin skulle betraktas som mohareb, fiender till Gud. ”Islams fiender ska utplånas omedelbart” slog ayatolla Khomeini fast.
Det var nu ”dödskommittén” inrättades på fängelserna. Arbetet började omgående. Iraj Mesdaghi hade flyttats från Evinfängelset till Gohardasht. Fyra gånger ställdes han inför kommittén. Men genom tur och tillfälligheter undkom han dödsstraffet.
Majoriteten av fångarna var mindre lyckosamma. Ingen vet exakt hur många som lika rättsvidrigt som systematiskt kom att avrättas de närmaste dagarna, men det rör sig om flera tusen.
Fångar hängdes i snaror från lyftkranar och takstolar. Andra misshandlades till döds eller ställdes framför exekutionspatruller. När dödskommittén skipat sin påstådda rättvisa bland Mujahedins anhängare, riktade de sig mot medlemmar av olika vänstergrupperingar.
Iraj Mesdaghi tvingades ofta bära ögonbindel. Men han såg ändå nästan allt som hände.
– Det gick att manipulera med bindeln så jag kunde kika ut. Jag såg Hamid Noury flera gånger, säger han.
Och Mesdaghi har minutiöst dokumenterat allt. Han tar fram detaljerade ritningar över Gohardashtfängelset och sprider ut över golvet, pekar och visar:
– Där låg dödskorridoren. Och där är fängelsets amfiteater, där de flesta avrättningarna skedde.
År 1991 hade Iraj Mesdaghi avtjänat sitt fängelsestraff. Tre år senare flydde han från Iran till Turkiet, tillsammans med sin hustru och parets nyfödde son. Med hjälp av FN kunde familjen ta sig vidare till Sverige där de fick asyl.
Tillvaron i exil har varit svår. Iraj Mesdaghi och hans fru lider fortfarande av sviter från tiden i fängelse.
– Hon vägde 38 kilo när hon frigavs, säger Iraj Mesdaghi.
Själv har han ständig värk i leder och muskler, en påminnelse om den långvariga tortyren. I Sverige har han ägnat all sin tid åt att sprida kunskap om övergreppen i Iran och åt att kartlägga sin fängelsetid.
Han har skrivit ett otal tidningsartiklar och flera böcker. Dessutom har han bistått människorättsorganisationer med information.
– Det officiella Iran har helt och hållet lagt locket på när det gäller 1988 års massavrättningar. Det som hände då behandlas som en statshemlighet. I många fall vet de anhöriga inte ens var deras anhöriga är begravda.
Men tillbaka till hur Hamid Noury åkte fast. Det var genom sin roll som idog grävare och opinionsbildare som Iraj Mesdaghi kom Hamid Noury på spåren.
Den 7 oktober 2019 får Mesdaghi ett brev utan avsändare, skrivet på persiska. I brevet står att han kan få information om en man som han nog träffat under sin tid på Gohardashtfängelset i Iran.
Iraj Mesdaghi ringer det telefonnummer som anges i brevet. En yngre man svarar. Han frågar om han får skicka en bild via WhatsApp.
– Sedan kan vi prata vidare, säger mannen.
”Jag kände genast igen honom – det var ju Noury”
Det plingar till i Iraj Mesdaghis mobiltelefon, han öppnar meddelandet – och får upp sin tidigare plågoande i Gohardashtfängelset på skärmen: Hamid Noury.
– Jag kände genast igen honom. Det var ju Noury. Fast i fängelset använde han ett annat efternamn – Abbasi.
Iraj Mesdaghi vill träffa sin nya kontakt så snart som möjligt. Redan nästa dag ses de på en persisk krog i Kista.
En märklig historia rullas upp. Den har att göra med några snåriga relationer, där Noury råkade finnas i periferin.
Den unge mannen, den tidigare nämnde Farhid, har tills helt nyligen varit gift med en kvinna som är en skyddsling till Hamid Noury. Kvinnans egen far är borta, och Noury har fungerat som ett slags extrapappa under hennes uppväxt.
Nu bor hon i Sverige tillsammans med Farhid. Men deras relation är dålig. De ska skiljas, men har blivit oense om vårdnaden av sitt gemensamma barn. Kvinnan har nämnt att hon har förbindelser med mäktiga personer i Iran som kan stötta henne i vårdnadstvisten, och har särskilt talat om Hamid Noury.
DN har valt att anonymisera mannen i vårdnadstvisten och kalla honom Farhid.
När Farhid forskar efter uppgifter om Noury på nätet kommer Iraj Mesdaghis namn upp. Han har nämnt Hamid Noury i böcker och artiklar. Nu vill den unge mannen att Mesdaghi ska vittna till hans fördel i rättstvisten. Om rättens ledamöter får veta att Noury varit inblandad i massavrättningarna i Gohardashtfängelset i Teheran på 1980-talet, kommer det att gynna Farhids sak i vårdnadstvisten.
Så resonerar han.
Men Iraj Mesdaghi får genast en annan idé. Om Hamid Noury är engagerad i en vårdnadstvist i Sverige vill han kanske komma hit? I Sverige skulle Noury kunna ställas till svars för de brott han varit inblandad i, bara det svenska rättsväsendet får reda på vad han gjort. Och Iraj Mesdaghi har ju samlat massor med bevismaterial som kan hjälpa polis och åklagare i Sverige att utreda brotten.
Men, frågar sig läsaren, varför ska den svenska polisen ta sig an brott som begåtts 450 mil bort, i Iran?
Grundprincipen är att brottslingar ska dömas i det land där brottet har begåtts. Om det inte går kan Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag gripa in. Men när det gäller Iran är det inte praktiskt möjligt, eftersom Irans regim inte har godkänt Romfördraget (ICC-domstolens grundläggande stadga).
Svenska domstolar har behörighet – och skyldighet enligt internationella avtal – att döma i särskilt allvarliga brott, som krigsbrottsmål, oavsett de inblandades nationalitet, och oavsett var brotten begåtts. På fackspråk kallas det universell jurisdiktion.
Allt detta kände Iraj Mesdaghi till när han började smida sin plan.
– Jag sade till Farhid: ”Du måste se till att försonas med Noury. Ring upp honom, men prata inte bara om vårdnadsärendet. Föreslå att ni kan ha lite trevligt tillsammans i Sverige.”
Strategin faller väl ut. Farhid och Hamid Noury inleder en intensiv dialog via Whatsapp, de chattar, pratar med varandra och skickar ljudmeddelanden.
”Det var viktigt att informera polisen om vad Noury gjort sig skyldig till, så att han blev gripen direkt på Arlanda”
Under tiden börjar Iraj Mesdaghi frenetiskt arbeta för att skaffa underlag till en polisanmälan som ska skickas till krigsbrottskommissionen vid polisen i Stockholm. Han kontaktar en juristbyrå i London, specialiserad på människorättsbrott, samt den svenske advokaten Göran Hjalmarsson som har lång erfarenhet av den här typen av brottmål.
– Hamid Noury ville besöka Stockholm i början av november 2019. Det låg ju bara några veckor bort. Innan dess var det viktigt för oss att informera svenska polisen om vad Noury gjort sig skyldig till, så att han blev gripen direkt på Arlanda, säger Iraj Mesdaghi.
Resan bestäms till den 9 november. För att locka Hamid Noury bokas biljetter till Barcelona och Milano, liksom boende på fina hotell. Iraj Mesdaghi betalar ur egen ficka.
– Pengar var inte viktigt för mig i det läget. Det enda jag hade för ögonen var att ge mina vänner upprättelse, de som fördes från dödskorridoren i Gohardashtfängelset och avrättades, säger Iraj Mesdaghi.
Planeringen av Sverigeresan fortskrider, med täta samtal mellan Farhid och Hamid Noury. Iraj Mesdaghi agerar sufflör.
– Jag minns en gång när vi satt på ett kafé i Kista och Farhid talade med Hamid Noury. Farhid hade skickat över foton på kvinnor – fast det var ju bilder som han plockat på måfå från nätet. Så upptäckte han en kvinnlig bekant på kaféet och ropade henne till sig: ”Kom och säg hej i telefonen till min vän från Teheran”. Efteråt sade han till Noury: ”Henne kommer du att få träffa”.
– Hamid Noury blev mer och mer uppsluppen. Jag tror inte han misstänkte någonting. Strax innan han flög från Teheran bad han Farhid att köpa en slips och en kostym till honom i Stockholm.
Till saken hör att slipsar är bannlysta i mullornas Iran, de ses som symboler för den dekadenta västvärlden.
”Någon kan ju läcka planen till Hamid Noury, eller till Irans säkerhetstjänst, tänkte jag”
Iraj Mesdahgi korsar armarna och skjuter upp axlarna där han sitter i soffan. Det är som om han flyttas tillbaks till de där dagarna i november 2019, med högt spel, djärva kalkyler och stark nervpress.
– Jag tänkte: ”Nu är det ganska många människor inblandade i det här. Någon kan ju läcka planen till Hamid Noury, eller till Irans säkerhetstjänst”.
För att lägga ut en dimridå mellan sig själv och Hamid Nourys ankomst till Sverige, bestämde sig Iraj Mesdaghi för att flyga till USA.
– Jag fick möjlighet att hålla ett föredrag i Washington, och såg till att sprida information om resan via sociala medier.
Under tiden i USA sov Iraj Mesdaghi knappt en blund.
– Jag var så uppjagad. Något kunde ju inträffa i sista stund som gjorde att Noury inte kom i väg till Stockholm.
Avresedagen satt Iraj Mesdaghi uppkopplad mot Flightradar, en app som spårar global flygtrafik. Han blev ängslig när Hamid Nourys flight stod stilla långt efter angiven avgångstid.
– Jag hade förbindelse med Farhid, som fått besked att det var något fel på planets dörrar. Men så småningom lyfte de ju.
I Stockholm hade advokaten Göran Hjalmarsson redan börjat förbereda målet. Han intervjuade Sverigeboende iranier som i likhet med Iraj Mesdaghi suttit inspärrade i Gohardashtfängelset och kunde identifiera Hamid Noury. Hjalmarsson hade också sett till att polisanmälan mot Noury skickats till rätt instans.
Farhid stod nu på Arlanda. Men till skillnad från alla andra som trängdes där, önskade han intensivt att den person han väntade på inte skulle dyka upp i ankomsthallen.
– Alla passagerare hade lämnat planet, utom Hamid Noury. Då ringde polisen till Farhid och sade: ”Din släkting är arresterad. Åk hem”. Farhid ringde mig. Jag var så lycklig, säger Iraj Mesdaghi och skiner upp vid minnet.
Nu var Hamid Noury anhållen. Domstolen hade fyra dygn på sig att besluta om häktning. Advokaten Göran Hjalmarsson hade utsetts till målsägarbiträde för två av de iranier som befann sig i Stockholm och som likt Iraj Mesdaghi överlevt massavrättningsperioden i Gohardashtfängelset.
– Göran Hjalmarsson ringde upp mig i Washington. Han sade: ”Iraj, du måste ta dig hit så fort som möjligt. Vi har ju bara fyra dagar på oss att övertyga polis och åklagare om att Noury ska häktas”.
Det är första gången i världen som juridiskt ansvar utkrävs för massavrättningarna i Iran
Hamid Noury häktades mycket riktigt, vilket blev början på en mycket långdragen och kostsam rättsprocess som ännu inte är avslutad. Förundersökningen kom att pågå i nästan två år. Den omfattar flera tusen sidor. Enbart advokaträkningarna för tingsrättsförhandlingarna har kostat skattebetalarna 22 miljoner kronor.
Den 27 juli 2021 åtalades Hamid Noury vid Stockholms tingsrätt för grovt folkrättsbrott och mord. Det finns ett 70-tal målsägare (personer som lidit skada av brotten) från elva länder, främst iranska flyktingar som tvingades lämna sitt land åren efter revolutionen 1979 och vars anhöriga avrättats, eller som torterats i fängelse.
Rättegången som hölls i gamla säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt kom att ta 92 dagar, mellan augusti 2021 och maj 2022.
Under den tiden hördes internationell expertis på Irans nutidshistoria och dess rättssystem, liksom minnesforskare och folkrättsspecialister.
Målet har fått stor uppmärksamhet i internationella medier. Det är första gången i världen som juridiskt ansvar utkrävs för massavrättningarna i Iran sommaren och hösten 1988.
Decembers allra gråaste och regnigaste dag träffar vi Hamid Noury i besöksrum 5:3:1 i häktet i Sollentuna norr om Stockholm.
Vid det laget har han suttit häktad i tre år och två månader. Nu väntar en hovrättsförhandling som avslutas tidigast på sensommaren 2023.
Trots omständigheterna tycks Hamid Noury vara i fin form. Han håller sig slank, bortsett från en lätt antydan till kalaskula. Klädd i vit polotröja som han dragit en tunn märkes-t-shirt över, den är täckt med små broderade palmer. Till det beiga khakibyxor och vita sneakers som är så nya att de ser ut att ha plockats direkt ur skolådan.
Kort sagt, Hamid Noury skulle kunna vara vilken herre som helst i övre medelåldern, ekiperad för en golfsemester.
”Du har väl läst domen? Jag har inte ens varit på plats i det där fängelset”
Men när Noury börjar prata märks det tydligt att han tillbringat alltför lång tid utan annat sällskap än sig själv och sina tankar. Han kastar sig över mig som en skeppsbruten. Orden kommer i kaskader, meningarna får karaktären av utfall och han arbetar regelbundet upp sig till hetsigt ursinne.
– Du har väl läst domen? Jag har inte ens varit på plats i det där fängelset i Teheran som åklagaren talar om. Detta är en konspiration! Han (Iraj Mesdaghi) spred min bild över hela Sverige inför rättegången. Det är därför vittnena påstår att de kände igen mig.
Hur var det då med flygresan från Teheran till Stockholm?
– Det stämmer att jag försökt hjälpa det här paret. Ja, jag har besökt dem tidigare i Stockholm när de haft problem i äktenskapet. Jag är en snäll man, en generös man och hjälper flera familjer i Iran, både ekonomiskt och med goda råd.
– Nu ringde han (Farhid) och tjatade på mig om hjälp så att han skulle kunna träffa sin dotter oftare. Ja, han grät i telefonen och bad mig komma till Stockholm, säger Hamid Noury.
Han bekräftar att det fanns planer på flygresor i Europa och på en Finlandskryssning, men förnekar att kvinnor skulle ha varit med i bilden:
– Nej, sådan är inte jag. Men jag vet att det sprids elaka rykten av folk som vill vanära mig. Och av massmedierna! Betänk att jag suttit inspärrad här i över tre år och ingen journalist, ingen människorättsgrupp, har brytt sig om att besöka mig. Du är faktiskt den förste.
Mot Nourys utsagor står vittnesmål från målsägare som oberoende av varandra säger att de känner igen honom från fängelset. Samt det faktum att han har kontaktuppgifter till högt uppsatta personer inom Irans rättsapparat i sin mobiltelefon, information han knappast haft tillgång till om han varit en enkel fångvaktare.
Men Noury vidhåller att han haft en underordnad roll i fängelsesystemet, som han för övrigt sedan länge lämnat. Nu arbetar han i byggbranschen.
– Det är där jag tjänat mina pengar.
Målet innehåller folkrättsliga frågor som inte prövats tidigare. För att få Hamid Noury fälld för grovt folkrättsbrott krävs att rätten övertygas om att fångarna i Gohardashtfängelset betraktas som stridande på Iraks sida i kriget mellan Iran och Irak.
Det är en fråga som är känslig för många målsägande, som i historiens ljus inte vill hamna på samma sida som Iraks beryktade diktator Saddam Hussein.
●●
En annan mycket uppmärksammad faktor i målet är att Irans nuvarande president, Ebrahim Raisi, pekats ut som ledamot av den ”dödskommitté” som utsågs av ayatolla Khomeini. Den grupp uttydare av sharia, den islamiska lagtolkningen, som på knapphändiga och sporadiska grunder skickade fångar in i döden de där sommarmånaderna år 1988. Vid den tiden var Ebrahim Raisi biträdande stadsåklagare i Teheran.
När den nu 62-årige Raisi, ultrakonservativ och utttalat antivästlig, valdes till Irans president i juni 2021 var det många i omvärlden som drog fram hans mörka förflutna inom dödskommittén.
Uppgifterna stöds bland annat av en diger rapport som Amnesty International publicerade i december 2018. Titeln ”Bloodsoaked Secrets”, ”Blodbesudlade hemligheter”, syftar på att det officiella Iran under alla år försökt tysta ned och dölja massavrättningarna. Detta understryks av den svenska förundersökningen.
Ebrahim Raisi har aldrig själv medgivit att han haft en roll i avrättningarna. Men han har sagt att dödsdomarna var rättfärdiga, tack vare den fatwa som utfärdades av Khomeini.
Rättegången mot Hamid Noury har bidragit till att förhållandet mellan Sverige och Iran är historiskt dåligt. När livstidsdomen föll i tingsrätten i juli förra året tog Iran tillfälligt hem sin ambassadör från Stockholm. Och den iranska regeringen kallade upp Sveriges diplomatiska sändebud i Teheran för att protestera. Domen mot Hamid Noury beskrivs av det officiella Iran som ”politiskt motiverad” och ”orättfärdig”.
Redan innan domen föll avrådde utrikesdepartementet alla svenska medborgare från att resa till Iran. På UD:s hemsida understryks det att Iran inte erkänner dubbla medborgarskap. Det betyder att svensk-iranier som tillfälligt besöker Iran inte kan räkna med svenskt konsulärt stöd om de hamnar i trubbel med myndigheterna.
Enligt en UD-källa som vill vara anonym talas det internt på departementet om risken att exiliranier kan gripas på ytterst lösa grunder om de besöker sitt gamla hemland.
Den mest omskrivne svensk-iraniern som sitter inspärrad i Iran är läkaren och forskaren Ahmadreza Djalali. Han greps i april 2016 och dömdes till döden för spioneri i en bristfällig rättegång. Djalali har flera gånger fått besked om att hans avrättning är nära förestående, men verkställandet har hittills skjutits upp.
Det är i den här andan som rättsprocessen mot Hamid Noury tas upp igen. Han överklagade domen i tingsrätten, och förhandlingarna i Svea hovrätt ska inledas den 11 januari.
Själv säger han att Sverige tagit honom som gisslan.
– Kalla mig inte politisk fånge. Jag är kidnappad av den svenska staten. Ditt land Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Enligt Hamid Noury skulle motivet till hans gripande och livstidsdom vara att Sverige vill använda honom i en fångutväxling med Ahmadreza Djalali. Samt att den svenska regeringen vill fjäska för Irans dödsfiende, USA.
Inför hovrättsförhandlingarna har flera regimtrogna medier i Iran publicerat artiklar om att Noury behandlas illa i häktet. Han ska ha nekats att dricka te och serverats mat som inte är ”halal” (förenlig med de normer som muslimsk tro sätter upp).
Noury hävdar dessutom att han misshandlats av vakter på Kronobergshäktet, där han tidigare var placerad, och att hans restriktioner för att ta emot besök är orimligt hårda.
Hamid Noury spretar med fingrarna och sätter ena handflatan någon decimeter från mitt ansikte.
– Fem! Fem gånger har jag tillåtits ta emot besök av mina anhöriga under de 38 månader jag suttit inspärrad. Det är tortyr!
Under tiden Hamid Noury varit borta från Iran har landet dragits in i de kanske mest omfattande och långvariga protester som förekommit sedan revolutionen 1979. Det pågående upproret utlöstes av den unga kvinnan Mahsa Jina Aminis död i moralpolisens arrest i Teheran den 16 september 2022.
– Jag kan bara se svensk tv och jag förstår inte språket, men jag vet vad som pågår. Protesterna är ett verk av USA, Storbritannien och Israel. De hatar att Iran står fritt. Tro mig, upproret kommer snart att ebba ut.
Det är det sista Hamid Noury hinner säga under vårt timslånga besök. En bitig vakt i mörkblå uniform kallar på honom och vi skiljs åt.
DN har vidarebefordrat Hamid Nourys kritik till Charlotte Magnusson som är chef för häktet i Sollentuna. Magnusson svarar skriftligt att hon inte får diskutera enskilda häktade på grund av klientsekretessen, utan endast kan svara i generella termer.
Häktade utan restriktioner kan i normalfallet få besök av familj en gång i veckan. ”Vad gäller häktade med restriktioner (…) måste åklagaren medge att besök får äga rum”, skriver Magnusson.
Vidare upplyser hon om att te och kaffe serveras varje dag och att religiöst anpassad kost är en av valmöjligheterna för de intagna. Vad gäller tv-utbudet finns 15 kanaler att välja på, däribland Al Jazeera och Discovery.
I hovrätten kommer Noury att försvaras av tidigare justitieministern (2000–2006) Thomas Bodström och hans advokatkollega Hanna Larsson Rampe. De tidigare advokaterna sparkades av Noury, eftersom han var missnöjd med deras insats.
Martina Winslow är målets åklagare. Hon var med även i tingsrätten. Hon vill inte spekulera om utgången i hovrättsmålet, men säger till DN att ”bevisningen (mot Noury) är robust”.
– Vi känner oss trygga med att bevisningen vilar på en robust utredning. Det har varit en mycket omfattande förundersökning. Vi har ju inte kunnat luta oss emot tidigare avgöranden. Den historiskt/politiskt/religiösa bakgrunden (till fängelsemassakrerna) har aldrig tidigare tagits upp eller slagits fast i en domstol. Så vi har fått börja från början kan man säga.
”Han har, precis som många andra, vigt sitt liv åt att söka upprättelse”
Martina Winslow konstaterar att Iraj Mesdaghi varit en av åklagarsidans huvudmålsägare.
– Ja, han hördes under flera dagar i tingsrätten. Han är ju en av de överlevare som har varit väldigt aktiv med att skriva böcker och artiklar. Jag uppfattar det som att han, precis som många andra, vigt sitt liv åt att söka upprättelse.
Om Hamid Noury fälls även i hovrätten tror många bedömare att det kan öppna för rättsprocesser i andra europeiska länder mot den iranska regimens företrädare, i de fall där dessa misstänks för krigs- eller människorättsbrott.
Med andra ord: samtidigt som gatuprotesterna och demonstrationerna mot regimen fortsätter inne i Iran, trots regimens brutala försök att stoppa dem, ökar risken för att landets president Ebrahim Raisi kan ställas till svars i Europa för brott som begicks för flera decennier sedan.
Om så sker beror det till stor del på Iraj Mesdaghi, en 62-årig sjukpensionär i Stockholmsförorten Kista.
Själv anser Mesdaghi att det vore ett logiskt nästa steg att ställa Ebrahim Raisi inför rätta.
– Hamid Noury dömdes till livstids fängelse, men den person som var en av hans överordnade vid den tiden: Ebrahim Raisi, kan i egenskap av att vara Irans president resa till Europa på statsbesök och konferenser utan att riskera något straff. Det är ju som om man skulle döma en vakt i ett koncentrationsläger, men låta kommendanten gå fri.
Fakta.Dramats huvudpersoner
Hamid Noury, 61 år. Arbetade som assistent till biträdande åklagaren i Gohardashtfängelset under massavrättningarna i Iran sensommaren 1988. Dömd i Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för grovt folkrättsbrott och mord. Själv nekar han till allt och har överklagat.
Iraj Mesdahgi, 62 år. Skriftställare. Vid tiden för den iranska revolutionen 1979 aktiv i Mujahedin, en motståndsrörelse. Fängslad av den shiaislamistiska regimen, tillbringade tio år i iranskt fängelse, flydde sedan till Sverige. År 2019 fick Mesdaghi av en slump veta att Noury hade en svensk koppling och lockade honom hit.
”Farhid”. Hade en relation med Hamid Nourys ”extradotter”. Paret skildes och inledde en vårdnadstvist. ”Farhid” sökte stöd av Iraj Mesdaghi och blev lockbetet som bidrog till att Noury kom till Sverige. DN har använt ett alias – ”Farhid” är inte hans rätta namn.
”Extradottern”. Bor i Sverige och har barn med ”Farhid”. Hamid Noury har sagt att han ”betraktar henne som en dotter”.
Ebrahim Raisi, 62 år. Irans nuvarande president. Raisi är specialist på islamsk lagtolkning och har varit chef för Irans rättsväsende. Utpekas som delaktig i ”dödskommittén” som på lösa grunder dömde fångar till döden under massavrättningarna år 1988.
Martina Winslow. Åklagare. Fanns med även i tingsrätten och är huvudåklagare i Svea hovrätt.
Thomas Bodström, 60 år, försvarsadvokat. Justitieminister mellan år 2000 och 2006. Bodström försvarar Hamid Noury i hovrätten. Denne har bytt advokat eftersom han är missnöjd med de tidigare försvararna."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram