"Varje gång jag hör skådespelaren Sam Neill prata om hur svenskar varje nyår konsumerar filmen ”Ivanhoe” tänker jag på madame i Tomas Tranströmers ”Det vilda torget”. Dikten börjar så här: ”Madame föraktar sina gäster därför att de vill bo på hennes sjaskiga hotell.”

Sam Neill föraktar svenskarna därför att de varje år vill titta på hans sjaskiga film. Det har blivit en tradition inne i traditionen, att Sam Neill ett par dagar innan nyår går ut på sociala medier och häpnar och förfasas över att den där gamla skitfilmen fortfarande finns och inte bara det, att svenskarna tycks älska att titta på den på nyårsdagen.

”Alla svenskar hatar mig på nyår”, säger Neill i en intervju och det är ju helt enkelt inte sant. Jag har inte sett några aktuella tittarsiffror på några år, men jag gissar att det rör sig om max 100 000 svenskar som eventuellt hatar Sam Neill på nyårsdagen numera.

Det är illa nog. Jag undviker årliga traditioner och upprepningar i möjligaste mån, för allt sånt påminner om tid som går och jag reagerar negativt på tid som går. Jag håller mig borta från majbrasor och dans runt midsommarstänger och allt av liknande, upprepande slag, men det är klart; ju närmare årsslutet vi kommer desto svårare blir det. Mot jul och nyår blir allt så ursinnigt repetitivt – och gemensamt.

Det är som att vi sitter där tillsammans, 10 miljoner svenskar och tittar på Kalle Ankas julafton, 500 000 gubbjävlar säger exakt samtidigt till sina barnbarn att SÅN FÄRG SKULLE MAN HA när tomtenissarna målar schackbrädet. Samma gubbar ska också informera barnen om allt de INTE får se i tomtens verkstad. ”Tomten hade en svart docka, men den har Disney tagit bort. Och en jude som dansar kosack, han försvann också. Men kinespojken som dansar och reser på håret, där, han fick tydligen vara kvar, moahahajaj!!”

Mamma skrattar högt och onaturligt, och jag fattar inte, begriper inte varför det är roligt, och sen lukt av krut och cigaretter och vin

Och så de tysta repetitionerna, de vi varje år funderar på, men inte delar med oss av. Som Musse Piggs ton på husvagnssemestern när Långben matar kossan med hö från bilens förarsäte och han själv mjölkar kossan från husvagnsfönstret, och när han har all mjölk han behöver ropar han till Långben: ”Låt henne gå nu!” Han låter oförklarligt förebrående – ”låt henne GÅÅ nu!” – som om han tröttnat på Långben. En otäck liten ton av klander väcker oro i mig, år efter år, decennium efter decennium.

Nyårsaftonens hysteriska upprepning började redan i barndomen. Same procedure as last year, frågar betjänten och grevinnan svarar att det är same procedure as every year, och så snavar han över lejonhuvudet och mamma skrattar högt och onaturligt, och jag fattar inte, begriper inte varför det är roligt, och sen lukt av krut och cigaretter och vin, och pappa halkar över snön med dubbfria lågskor, raketerna i handen, var försiktig Allan!

När nyårsnatten närmar sig kommer man inte undan, det är den stora repetitionen, och det påminner om en annan Tranströmer-dikt, ”Kort paus i orgelkonserten”, som börjar så här: ”Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan/ men bara ett par sekunder./ Så tränger det svaga brummandet igenom från/ trafiken därute, den större orgeln.”

Jag tänker på den varje nyårskväll. När jag arbetat mig genom året och undvikit allt som påminner om tidens gång, när jag äntligen fått tyst på allt omkring mig som skvallrar om att vi ska leva och dö, och det blir dödstyst, men bara ett par sekunder, för sen tränger ljudet av en nedräkning fram, och utanför fönstret lyser raketerna upp himlen. Nu kommer nyår, det är den stora orgeln vi hör där ute. Vi har flytt skickligt under lång tid, men nu kommer ingen av oss undan."