Svensk Vantrivsel I SvD

2023-12-25
Dagens är fylld av vad som egentligen räknas, men det är bara tur 🙂
"När jag bokar bord på en restaurang i Stockholm välkomnas jag med armbågen. Det finns ett begrepp för beteendet och det håller på att ta över vårt samhälle.
För en tid sedan var jag och besökte en sådan där restaurang som vänder sig till barn, men som helst av allt inte vill ha dem där. En restaurang med cirkustema.
Ni som vet, ni vet. Till er andra: låtsas att ni aldrig hört talas om stället.
Men det här är inte Krogguiden, mitt ärende är något annat.
Kanske bäst illustrerat i det ”välkomst-sms” som skickas efter bokningen: Jag får där veta att blir vi färre eller fler, så ska jag meddela dem. Kostnaden för uteblivna gäster är 200 kronor. Bordet är tillgängligt 15 minuter efter bokad tid, sen avbokas det (oklart vad kalaset kostar då). Jag ska också ”observera sittiden”, att barn under 16 år alltid ska vistas i vuxet sällskap vid samma bord, och att barnen inte tillåts springa eller leka runt i restaurangen (”för att vara respektfulla mot alla våra gäster”).
För i helvete, att ni ens har några gäster!? vill jag skrika, men det finns givetvis inget nummer att ringa. Computer says no. Förnedring är det genomdigitaliserade samhällets lott. Men inte bara, det är också den passiva aggressivitetens hemvist.
Bara i det vanliga livet kan jag vara mig själv.
”Alla är bekanta med passiv aggressivitet”, skrev Torbjörn Elensky i en krönika på denna tidnings kultursidor för några år sedan. Och med alla menade han oss svenskar. Konflikträdda som vi är blir det passivt aggressiva ett sätt att med försåtliga kommentarer och tjuvnyp manipulera vår omgivning utan att behöva ta ansvar för det. Eftersom vi ju egentligen inte sagt något direkt fientligt.
I en artikel i The Economist tecknar Josh Cohen, psykoanalytiker och professor i modern litterär teori på Goldsmiths i London, ett porträtt över den passiva aggressiviteten. Ett beteende som enligt Cohen håller på att ta över världen och som förvärrats av allt distansarbete.
”Kommunikationsmetoder som e-post och Slack förstärker lätt våra misstankar om andras dolda fientlighet. Hastigt skrivna meddelanden lämpar sig inte för nyanser. Det som kan låta lekfullt eller hjälpsamt när det sägs personligen kan mycket väl uppfattas som sarkastiskt eller förbittrat när det läses på en skärm.”
Jag vet precis vad Josh Cohen talar om. En kollega till mig pratar fortfarande om hur jag för flera år sedan satte en punkt – inte ett utropstecken – efter mitt ”Grattis” när jag uppmärksammade hans födelsedag på Facebook. Det höll på att kosta oss relationen.
Efter det har jag tappat bort mig själv fullständigt i det digitala. Pepprar meddelanden med hjärtan, champagneflaskor, glada och förskräckta gubbar.
Bara i det vanliga livet kan jag vara mig själv. Mer skånsk. Eller plump om man så vill.
Josh Cohen tycker inte att passiv aggressivitet är en särskilt bra metod att lösa konflikter på. Men han ser också något positivt där. Och refererar bland annat till Thomas Hobbes och andra tänkare som anser att en tuktad och återhållen aggressivitet är en direkt förutsättning för ett fungerande samhälle.
Själv förstår jag inte varför det aggressiva inte kan kanaliseras till mer hederliga verbala metoder.
Men så är passiv aggressivitet, precis som Cohen skriver, det ultimata förhållningssättet för en tid där offerrollen är det finaste vi har. Man kan smidigt nog både ha kakan och äta den.
Smidighet verkar vara ett nyckelord här. Och just därför lämpar sig passiv aggressivitet särskilt väl för arbetslivet – där ett öppet konfrontativt beteende ogillas. Som Josh Cohen skriver: ”I teammöten utspelar sig konflikter och agg i artighetsfraser. Varje akademiker vet exempelvis att avdelningsmöten är en grogrund för passiv aggression.”
Ärkebiskopen Martin Modéus var gäst i SVT:s ”30 minuter”. Foto: Från SVT:s ”30 minuter”.
Den som går smidigast fram och inte explicit visar motstånd är den som drar högsta vinsten.
I grund och botten tror jag att det handlar om att integritet är så lågt skattat i vårt samhälle. Den som går smidigast fram och inte explicit visar motstånd är den som drar högsta vinsten.
Ta ärkebiskopen Martin Modéus som i programmet ”30 minuter”, på Anders Holmbergs fråga om hur han tänker att det gick till när Jesus uppstod på tredje dagen, ler förnöjsamt och säger:
– Det vet väl inte jag.
Man kan tycka att SVT:s försök att med skjutjärnsjournalistik förstå trons betydligt mer komplexa väsen är fånigt. Men som en uppvisning i passivt aggressivt beteende tjänar Modéus milda öppning som ett exempel. Precis som cirkusrestaurangen lägger ansvaret för trivseln hos sina besökare, lägger Modéus förklaringen till Guds mirakel i Holmbergs knä.
När jag i sociala medier ser hur fantastiskt alla tycker att ärkebiskopen bemöter frågan om uppståndelsen sköljer en känsla av alienation över mig.
Inte konstigt att jag vantrivs i det svenska kynnet.
Hur restaurangbesöket slutar? Efter drygt två timmar av appbeställningar och några ytterst få och halvljumma interaktioner med servitörerna, får vi höra att nu är det dags att lämna stället. På vägen ut får jag en fråga i appen om hur jag tycker besöket har varit. Jag slänger mig på den riktigt arga gubben.
Äntligen."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram