Då måste väl ändå även en svensk som begår samma brott i Iran - eller Sydsudan - kunna dömas också, om inte annat av landet ifråga..

"Hamid Noury dömdes förra sommaren av Stockholms tingsrätt mot sitt nekande för grovt folkrättsbrott och mord. Han stod anklagad för att ha medverkat till att tusentals politiska fångar avrättades i Gohardashtfängelset i Iran 1988. Noury dömdes till livstids fängelse.

När jag förra sommaren råkade passera förbi tingsrätten under någon av de första förhandlingsdagarna var trottoarerna och gatorna kring domstolen fyllda med journalister från hela världen som rapporterade från rättegången på arabiska, persiska, engelska och andra språk. Det förekom även manifestationer – exiliranier med plakat och banderoller. Det här är en rättegång som har följts noga inte bara i Sverige, utan runt om i världen.

Noury överklagade. Nu har Svea hovrätt meddelat sin dom. Även hovrätten dömer Noury för folkrättsbrott, grovt brott, och mord till livstids fängelse.

Med tanke på brottslighetens karaktär var något annat straff uteslutet.

Det här är ett väldigt speciellt mål. Det rör händelser som ur ”vanlig” straffrättslig synvinkel är extrema. Noury har åtalats och dömts för massmord. Politiskt sanktionerade massmord men fortfarande massmord. Det är händelser som inträffat i ett annat land, vilket komplicerar hanteringen. Det är en process som också har implikationer för Sveriges relationer med Iran idag.

Det finns indikationer på att Iran vill använda sig av Noury som en bricka i ett utbyte av fångar med Sverige. I Iran sitter idag flera svenskar fängslade, bland andra den svenska EU-tjänstemannen Johan Floderus. Det har diskuterats om Iran kan släppa dessa fria i utbyte mot Noury.

Pål Wrange, professor i folkrätt (och kollega med mig på Stockholms universitet), har (bland annat här i SvD) förklarat att en sådan överenskommelse från svenskt håll kan åstadkommas på två olika sätt. Antingen beviljar regeringen Noury nåd. Nåd innebär att han helt enkelt slipper avtjäna sitt straff och blir fri. En alternativ åtgärd är ett beslut om att Noury kan avtjäna sitt straff i Iran. Även detta beslut fattas av regeringen.

Denna diskussion gör den svenska rättegången om avrättningarna i Iran till en unik process. Domstolarna hanterar i hög grad detta mål som andra mål, även om det har tagit väldigt mycket mer resurser och tid i anspråk än vanliga brottmål. Åklagaren kommer med påståenden om brott som begåtts och lägger fram bevisning. Domstolen prövar bevisningen och konstaterar att brott begåtts, i det stora hela på det sätt som åklagaren påstått och bestämmer det enda straff som brott av det här slaget kan medföra.

Det som gör målet unikt är den politiska kopplingen. Det är väldigt ovanligt att en straffprocess har så nära koppling till hur den politiska makten utövas. Domstolarna har gjort sitt – någon prövning i Högsta domstolen är inte sannolik.

Nu är det regeringen som bestämmer om värnandet om de svenskar som sitter fängslade i Iran väger tyngre än det svenska rättssystemets ansvarssystem. Utfallet av denna avvägning kommer vara av intresse inte bara i Sverige, utan runt om i världen.