Tove minsann...

"Vi befinner oss i krigstid. I vårt närområde försöker Ryssland lägga under sig Ukraina, med uttalad ambition att bygga ett imperium. Ukraina har tappert försvarat sig, med uppbackning från västländer som delar tron på demokratin, folkrätten och länders suveränitet.

Nu finns illavarslande tecken på att stödet sviktar, och röster har hörts som talar om ”fredsförhandlingar”. Jämförelser görs med Münchenöverenskommelsen 1938, då Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien kom överens om att Tjeckoslovakien skulle avträda det tyskspråkiga Sudetlandet till Tyskland.

Men det är inte 1938, utan 2023. Historien har lärt oss vad ett handslag med en våldsverkare är värt. Och i det här fallet finns ingen skymd agenda från Ryssland; villfarelsen att Putin skulle låta nöja sig med Ukraina kan den ryske presidenten själv dementera. Ett första steg efter en seger över Ukraina är högst sannolikt ett angrepp mot de baltiska länderna.

I veckan som gick samtalade Andreas Ericson med Patrik Oksanen och Olof Ehrenkrona i podden Ledarredaktionen (12/12) kring situationen. Det ljusnar inte. Tvärtom. Ett antal mörka moln hopar sig vid horisonten.

Det finns, som Patrik Oksanen uttryckte det, en massa saker som kan gå fel. Den amerikanska kongressen kan fallera i sitt stöd till Ukraina, Donald Trump kan bli återvald och bestämma sig för att ta USA ut ur Nato, vilket skulle göra att försvarsalliansen inte finns kvar som vi känner den i dag. I absolut värsta fall kan det innebära att vi på 12–18 månaders sikt påtvingas ett krig i Östersjön.

Man ska inte ta för givet att det värsta kommer att hända. Att ens bostad sätts i brand är en risk och hypotes till dess att det sker. Men man måste ha tänkt tanken, för att fundera över vad man kan göra för den egna säkerheten, och vilket handlingsutrymme man vill ha i sådana fall. Det gäller för privatpersoner likväl som det gäller för en regering i fråga om riket.

Ulf Kristersson brukar, åtminstone i interna sammanhang, framhålla försvarsminister Pål Jonssons odiskutabla meriter för jobbet. Det låter sig göras; rekryteringen är tveklöst en av statsministerns starkaste. Men Pål Jonsson kan inte ensam hålla gränsen, hur förträfflig och respekterad han än är av dem som är insatta i frågorna. Rikets säkerhet är hela regeringens ansvar, och det ansvaret tas i dag inte i tillräckligt stor utsträckning.

Det är inte Finansdepartementet som ska göra bedömningen av vad ”skyndsamt” innebär, eller hur resursfördelningen ska se ut, utan regeringen, med statsministern, försvarsministern och ministern för civilt försvar i förarsätet.

En ”historisk upprustning av försvaret”, som det så ofta heter när regeringsföreträdare vill berömma sig, säger ju inget substantiellt, eftersom upprustningen föregicks av en välkänd historisk och exempellös nedrustning av försvaret.

Den relevanta frågan är om Sverige har ett tillräckligt starkt totalförsvar – militärt och civilt – för att kunna skydda oss i händelse av ett militärt angrepp. Det djupt otillfredsställande svaret på den frågan – vars civila del redovisas i dag av Försvarsberedningen – är inte okänt för de beslutsfattare som röstar om budgeten för utgiftsområde 6, Försvar och samhällets krisberedskap. Men det är som att hissen inte går hela vägen upp.

Sverige har oerhört stora behov, över hela linjen. Det svenska försvaret har för få fartyg, för lite luftvärn, för få förband, för lite ammunition, för dåligt utbyggd drönarkapacitet, för lite personal. Det är inte brister som avhjälps eller kompenseras av ett Natomedlemskap.

Det är brister som Sverige är skyldigt sina invånare, medborgare och sina tilltänkta alliansvänner att åtgärda. Inte på sikt, utan så skyndsamt det går. Och det är inte Finansdepartementet som ska göra bedömningen av vad ”skyndsamt” innebär, eller hur resursfördelningen ska se ut, utan regeringen, med statsministern, försvarsministern och ministern för civilt försvar i förarsätet.

Just nu befinner vi oss i ett sorts limbo, och kan inte sitta och vänta på att andra aktörer ska göra tillvaron mer gynnsam.

Fram till 1994 hade Sverige försvarsutgifter över två procent av BNP, vilket är den måttstock Nato använder för en godtagbar förmåga hos sina alliansmedlemmar. Sedan 1996 har Sveriges totala kapacitet minskat. Somliga vapensystem behölls, däribland de som nu ställs till Ukrainas förfogande.

Men även om man med hög trovärdighet kan argumentera för att svenska intressen just nu försvaras vid fronten i Ukraina, behöver det som nu skickas till ukrainarnas hjälp omedelbart fyllas på. Den svenska försvarsförmågan på egen mark behöver hållas intakt. Så sker såvitt känt inte. En hisnande underlåtelse.

I många svenska hem är julförberedelserna i full gång. Det slås in paket och läggs in sill. Bakas kakor och vörtbröd. De kommande helgerna inbegriper resplaner, läslistor och filmkvällar. En och annan får skrinlägga planer på grund av ovälkomna virusbesök. Den icke oansenliga del av befolkningen som inte firar jul kan ändå dela fördelarna av den kollektiva andhämtning som infaller när stora delar av Sverige tar paus.

Inget av detta bör tas för givet. Bara 160 mil bort kämpar ukrainarna för sina liv, sina hem, sitt land. I skyddsrum och tunnelbaneuppgångar firas provisorisk jul. Vid fronten strider män och kvinnor mot angriparen. Några faller. Aggressorns ambitioner stannar inte vid Ukraina. Och om Ukraina faller finns det avsevärd risk att nästa steg sker på ännu närmare håll. Den mardröm som ukrainarna lever i kan bli vår.

Sveriges säkerhetspolitiska läge har också förändrats genom vår ansökan till Nato. Det var ett riktigt beslut, men var skadligt fördröjt och har i processen nu kraftigt försenats. Även om vi omfattas av bilaterala avtal och solidaritetsklausuler, behöver Sverige ta ansvar för sin egen säkerhet.

Just nu befinner vi oss i ett sorts limbo, och kan inte sitta och vänta på att andra aktörer ska göra tillvaron mer gynnsam. Vi måste göra det vi kan påverka, och den svenska regeringen äger sina prioriteringar. Som Olof Ehrenkrona uttryckte det i podden: ”Ingen lider av att Sverige satsar på sitt försvar, men det är många som kan komma att lida om Sverige inte gör det nu.”

Lärdomen från de senaste decennierna måste vara att inte bygga Sveriges säkerhet på doktrinen ”hoppas på det bästa”. Det ansvarsfulla förhållningssättet är att förbereda sig på det värsta. Den svenska regeringen måste förmå bättre."