"Den 20 augusti 1915 stupade Philip Hierta, svensk officer i det persiska gendarmeriet. Det skedde i en strid några mil söder om Kazvin (Qazvin) i norra Persien (sedan 1935: Iran). Hans chef Gunnar Källström lät föra kroppen till Eslamabad, och där ordnade han inför de underlydande gendarmerna snabbt en ceremoni som han beskrev i ett brev till Hiertas föräldrar:

"Som värmen var stark, var transport af kroppen omöjlig. Som jag förut talat med Hierta om åtgärder vid hans eventuella död, visste jag att han ej ville stanna i denna förbannade jord, men att han var nöjd att bli bränd. Jag gjorde därför en järnlåda af tomma petroleumfat, lade där kroppen och ställde den i ett jättelikt bål. Folket ställdes upp i fyrkant och jag försökte förklara för dem, hvad det ville säga att Hierta låtit sitt lif för att göra sin plikt och att de på sina knän kunde tacka Allah för att hafva fått se en gudaboren hjälte."

Svenska officerare i Persien

Brevet, som skrevs med tidstypiska ordval, berättar om en dramatisk händelse som inträffade under en av de största utlandsinsatser som svensk militär gjorde i början av 1900-talet. Men varför reste egentligen svenska officerare till Persien, och varför just då?

Om du upplever att en del av vårt innehåll är blockerat kan detta bero på dina cookie-inställningar.

Harald Hjalmarson (i tropikhjälm) var högste chef för svenskarna i gendarmeriet. Här på besök hos »Kachgouliechefen« Mahmoud Khan 1913. Till höger ses Hjalmarssons tolk, kapten Faglolla Khan.

I början av 1900--talet hade den relativt svaga centralregeringen i Persien svårt att kontrollera hela det stora landet. Samtidigt som laglöshet härjade i vissa regioner vände sig de politiskt viktiga basarköpmännen och de shiitiska mullorna ofta mot den styrande regeringen.

En konstitutionell monarki hade införts i landet 1906, inspirerad av ungturkarnas omvälvning i det Osmanska riket – den stora grannen i väster. Men redan 1907 genomförde en ny shah en kupp för att återta en del av makten från de så kallade konstitutionalisterna. Ännu en ny shah, minderårige Ahmad Shah Mirza, tog över 1909.

Samtidigt pressades landet från sina aggres-siva grannar: Ryssland i norr och Stor-britannien i sydost. Persien satt lite i samma skruvstäd som en annan granne – Afghanistan.

Halvmilitär poliskår

Vid krigsutbrottet 1914 (första världs-kriget) besatte ryska och brittiska trupper delar av landet, bland annat oljefälten i söder, trots en persisk neutralitetsförklaring.

Utifrån detta läge ville regeringen i Teheran skapa ett gendarmeri, alltså en halvmilitär poliskår, för att kunna göra sin makt gällande i landet. Detta var en plan som stöddes av britterna. Men det gällde att hitta en neutral stat som kunde hjälpa till med officerare och instruktörer.

En viktig bakgrund i sammanhanget var det arbete som den svenske officeren Wilhelm Unander hade utfört med att bygga upp ett gendarmeri i det av Turkiet ännu behärskade Makedonien.

Eftersom Turkiet och Tyskland var helt uteslutna för britter och ryssar, så godkändes Sverige av de båda stormakterna när det kom till frågan om att dra igång ett gendarmeri.

I november 1910 anhöll den persiska regeringen hos den svenska dito att få disponera ett antal svenska officerare. Svaret blev positivt. Orsaken till att det blev så har man i efterhand spekulerat kring.

Kanske fanns det från svensk sida en vilja att göra en fredsbevarande insats, men det kan också ha funnits svenska ambitioner att skaffa handelsmässiga fördelar i Persien.

Ansågs tyskvänliga

Ryssarna hyste misstankar gällande de svenska motiven att engagera sig militärt vid tsarväldets södra gräns, även om det ju faktiskt gällde ett engagemang i relativt liten omfattning. Britterna å sin sida ansåg, efter krigsutbrottet 1914, att de svenska officerarna i Persien var alldeles för tyskvänliga. Detta illustrerar att den svenska "missionen" ingalunda var diplomatiskt problemfri

De tre första svenskarna anmälde sig hos shahen i Teheran i augusti 1911. Till slut hade 36 svenska officerare tjänstgjort i det persiska gendarmeriet, innan de började återkallas under 1915.

Under sin tid i Persien organiserade svenskarna ett gendarmeri på 200 officerare, 7 000 soldater och 3 000 hästar.

Sammansättningen och utbildningen av gendarmeriet genomfördes parallellt med ständiga strider. Man slogs mot rena gerillarörelser i olika delar av landet, liksom mot rövarband som opererade längs de stora handelsvägarna.

Upprätthålla ordningen

Betydande framgångar uppnåddes och Persien fick en egen styrka som, även om den var numerärt liten, kunde göra anspråk på att upprätthålla ordningen i landet. Dessutom kunde gendarmeriet sköta detta helt oberoende av de båda angränsande stormaktsimperierna och deras styrkor.

Priset för detta var från svensk sida fyra stupade officerare och flera sårade. Då hade svenskarna upprättat hela åtta gendarmeri-regementen och en krigsskola för utbildning av officerare. Det var en organisation som levde vidare i åtskilliga decennier framöver.

Högste chef för de svenska officerarna var kaptenen i Norra skånska infanteriregementet (I 24) Harald Hjalmarson (1868–1919), som sedan skulle ha en framträdande roll i striderna i Finland år 1918.

Militär beredskap höjdes

Inte bara svenska militärer fanns på plats, utan bland andra majoren Sven Bergdahl från detektiva polisen (kriminalpolisen) i Stockholm som ett tag var chef för den detektiva polisen i Teheran.

Vid första världskrigets utbrott 1914 började klockorna klämta för den svenska insatsen.

Officerarna behövdes hemma i Sverige, där den militära beredskapen höjdes under hösten. Men även från brittisk sida önskade man att de neutrala reste hem, eftersom man misstänkte att tyskvänligheten var utbredd bland dem.

Ahmad Shah Mirza tog över styret av Persien 1909.

De brittiska farhågorna var överdrivna, men i några fall fick man rätt. Artilleristen Martin Ekström lämnade i februari 1915 gendarmeriet och gick i tjänst hos den tyske militärattachén i Teheran, innan han fick i uppdrag att sätta upp en persisk skvadron i tysk tjänst.

Han följdes av ytterligare fem svenskar som gick i tysk tjänst i Mesopotamien.Så vad uträttade de svenska gendarmerna? Bland annat placerade de ut bevakningsenheter i mindre fort eller i befästa torn längs strategiska vägar.

Installerade telefonsamband

Därutöver fick det svenska telefonföretaget L M Ericsson en viktig order – att installera telefonsamband mellan de utspridda enheterna. Gendarmerna genomförde offensiva operationer mot beväpnade

grupper och misstänkta byar. Insatserna var ofta mycket brutala. Misstänkta bybor dömdes till böter, såvida de inte hade stupat i de föregående striderna.

Deras ledare sköts på stället, såvida de inte fördes till Teheran för en rapsodisk rättegång och dom, inte sällan med åtföljande offentlig avrättning.

Med detta sagt bör det påpekas att striderna ledde till att även gendarmerna led svåra förluster. I början av 1914 betraktades omkring 200 mil vägar i Persien som relativt säkrade från rövaröverfall.

Rensningsoperation

Under striderna med det persiska gendarmeriet föll fyra svenskar. Majoren Erik Lewenhaupt stupade den 19 april 1914 under en rensningsoperation i en by mellan Hamadan och Kazvin. En jagad lokal hövding, Abbas Khan, som hade varit efterlyst i två år hade skjutits av den svenske majoren Boris Möller i början av april.

Lewenhaupts trupp hade till uppgift att infånga resten av Abbas Khans styrkor, vilket man lyckades med. Men därefter dödades Lewenhaupt i ett bakhåll på återvägen till Kazvin.

Gotlandsartilleristen kapten Johan Oskar Ohlson, som hade deltagit i boerkriget på brittisk sida, sköts dödligt i huvudet den 26 februari 1914 i Kazerun nära Shiraz i sydvästra Persien.

Det skedde när han nattetid försökte placera en sprängladdning i ett befäst läger som hölls av en stamhövding och hans män.

På sommaren 1915 dog den svenske underofficeren Karl Oscar Karlsson i en närstrid vid byn Bouin, åtta mil söder om Kazvin, och i augusti 1915 stupade den inledningsvis nämnde Philip Hierta, från Skaraborgs regemente (I 9).

Militära konflikter

En röd tråd framträder tydligt när vi granskar de olika Persiensvenskarna, nämligen att de ofta reste till flera olika länder, och där deltog som frivilliga i såväl militära konflikter som i humanitär verksamhet.

Vad som innerst inne drev dessa personer är självfallet omöjligt att säga säkert, men flera av dem uppvisar samma rastlöshet som fanns hos andra frivilliga under 1800- och 1900-talens konflikter.

Exempelvis kan i detta sammanhang nämnas de dansk-tyska krigen, det amerikanska inbördeskriget och boerkriget.

Efter Philip Hiertas död lyckades gendarm-erna, sedan ytterligare två svenska officerare anlänt med förstärkningar, inringa motståndarna: "Efter en dags och en natts strid togo vi 300 fångar och hela nomadbyn med 8 000 får, 300 kameler och en myckenhet mattor och husgeråd. Anföraren själf med 40 man lyckades tyvärr under natten undkomma, men jagas alltjämt."

Siffrorna i ovan återgivna beskrivning låter oss ana att hela bybefolkningar, och inte bara de stridande, kunde behandlas som fiender.

Sant eller falskt

Sant eller falskt är omöjligt att säga, men ordvalen och synen på inhemska förband påminner om vad vi kan läsa i minnen nedtecknade av till exempel brittiska officerare, där de beskriver kolonialförband.

I detta avseende anslöt sig i alla fall en del av de svenska officerarna till den rådande västerländska synen på underlydande inhemska förband.

En röd tråd framträder tydligt när vi grans-kar de olika Persiensvenskarna, nämligen att de ofta reste till flera olika länder, och där deltog som frivilliga i såväl militära konflikter som i humanitär verksamhet.

Frivilliga drevs av rastlöshet

Vad som innerst inne drev dessa personer är självfallet omöjligt att säga säkert, men flera av dem uppvisar samma rastlöshet som fanns hos andra frivilliga under 1800- och 1900-talens konflikter. Exempelvis kan i detta sammanhang nämnas de dansk-tyska krigen, det amerikanska inbördeskriget och boerkriget.

Gemensamt för många av de frivilliga som hade varit i strid var hur som helst att de efter dessa upplevelser fick svårt att helt återgå till ett lugnt liv i det fredliga Sverige.

Hur gick det då med kvarlevorna efter den stupade Philip Hierta? Hans aska fördes under stora högtidligheter till Kazvin, där en parad hölls.

Nyheten nådde Sverige

Samtidigt nådde nyheten Sverige och i flera svenska tidningar publicerades mer eller mindre trovärdiga skildringar av hans sista strid, främst Nya Dagligt Allehanda och Stockholms Dagblad.

Här framgick det att det hade varit en våldsam strid som krävt hans liv, och att även 14 persiska gendarmer hade stupat och 24 hade sårats.

Om du upplever att en del av vårt innehåll är blockerat kan detta bero på dina cookie-inställningar.

Vid intåget i Kazvin var Hiertas katafalk täckt av en svensk flagga och efter vagnen leddes hans vita häst, "Generalen", med en tom sadel på ryggen. Förutom gendarmeri- och polis-officerare deltog också den ryske konsuln i Kazvin.

Efter ytterligare en ceremoni i Teheran lämnade den svenske majoren Bergdahl den persiska huvudstaden för färden hem. I sitt bagage hade han två silverurnor, innehållande stoften efter Philip Hierta och en annan stupad svensk, underofficeren och hovslagarinstruktören Karl Oscar Karlsson.

Jordfästningsceremoni

Vid ankomsten till Stockholms central på nyårsdagen 1916 hölls en minnesstund i polisens vaktrum i stationens norra flygel, med bland andra Hiertas mor närvarande.

En jordfästningsceremoni ägde rum i gravkapellet på Norra kyrkogården i Stockholm den 3 januari, med hovpredikanten Johannes Norrby som officiant.

Hiertas hemförband, Skaraborgs regemente, lät sedan begrava honom på militärkyrkogården i Skövde. Där restes ett gravmonument över den skaraborgare som har fallit i strid längst bort från sin hembygd."