"Med tanke på det firande som nalkas har jag fått frågan om detta inte brukade vara en tämligen orolig del av året – med idel buspojkar och överförfriskade ynglingar på gatorna, och med högkonjunktur för hyss och allmänna tokerier. Svaret är: jovisst. Julen var ingen fridfull tid, varken i bondesamhället eller i våra gamla städer. Prästerna må ha varit av annan uppfattning, men de kämpade i motvind. För många svenskar signalerade julen (som är betydligt äldre än det kristna firandet) snarare att det var fritt fram att hitta på ofog.

Ett känt exempel är luciatåget. Dagens stillsamma varianter, med överväldigande kvinnlig dominans, har endast ett par generationer på nacken. Före 1900-talet tågade berusade gossar – föregångare till stjärngossar – omkring lite då och då under veckorna kring jul och nyår och skrämde livet ur folk med sina påhitt. När 1900-talets luciatåg organiserades fick stjärngossarna till en början inte ens vara med, av lätt insedda skäl. Vem ville ha onyktra killar i en fridfull sångarensemble?

Ett annat exempel är julklappsutdelandet. I dag förknippar vi det med familj, tomte och tradition, men så var inte fallet för ett par sekler sedan.

Den strukturella orsaken till givmildheten är att söka i att bondefamiljerna vid juletid brukade ställa till med festligheter och bjuda på ovanligt mycket mat. Därifrån var steget inte långt till att också ge presenter, dels till fattigt folk (som bjöds in till julmaten), dels till familjemedlemmar och andra närstående.

Bocken (det vill säga den person som hade klätt ut sig till bock) härmade djuret genom att stångas, springa på alla fyra och ruska på horn och svans.

Pojkar och flickor brukade utnyttja seden till att springa omkring, uppmärksamma folk i stugor och gårdar på att det hände saker utomhus och passa på att kasta in saker när dörrarna öppnades. Det kunde röra sig om allt från vanliga vedträn till konstfärdigt utformade figurer av halm. Ibland stod en förklarande vers (gärna fräck) – en föregångare till julklappsrim – på saken. En utveckling av detta bruk gav oss faktiskt själva ordet julklapp, som kommer av ”klappning” – man knackade på dörren eller fönstret innan man kastade in gåvan, som sedermera övergick till att bli ett inslaget paket.

På 1800-talet ritualiserades det svenska julklappsutdelandet till fasta former, med julbocken som den främsta utdelaren (tills han vid sekelskiftet konkurrerades ut av jultomten). Ibland knackade bocken på dörren och slet upp den, varpå han kastade in en present och försvann innan hus- eller gårdsfolket hann se vem det var. Han kunde också komma in och dela ut presenterna under all sköns upptåg.

Bocken (det vill säga den person som hade klätt ut sig till bock) härmade djuret genom att stångas, springa på alla fyra och ruska på horn och svans. Julklapparna slängdes omkring till höger och vänster. Julbocken förekom också i de kringvandrande stjärngossegrupperna, där hans vildhet kom väl till pass.

En förutsättning för att de stundom hårdhänta lekarna skulle fungera var att man bredde ut halm i stugan.

Julens karaktär av bråkig och bullersam högtid är också uppenbar om vi vänder blicken mot jullekarna. Som exempel kan nämnas en artikel i ”Fataburen” från 1917, där Louise Hagberg skriver om diverse upptåg som folk på 1800-talet ägnade sig åt i Halland. En förutsättning för att de stundom hårdhänta lekarna skulle fungera var att man bredde ut halm i stugan, vilket minimerade skadan om man trillade omkull. (Bruket att bre ut halm upphörde efter det att brandstodsbolagen började vägra att försäkra gårdar med julhalm, något som förändrade förutsättningarna för lekarna.)

Ett viktigt redskap var karbasen, ett slagredskap som flätades och kom till flitigt bruk. Som exempel kan nämnas leken ”Markus daska”, även känd som ”Leka Markus”. Man band för ögonen på två personer och lade två trästolar med benen utåt åt var sitt håll, med ryggstöden hopbundna. Leken gick ut på att de som fått ögonen förbundna skulle lägga sig på knä mitt emot varandra och med vänster hand hålla kvar i sitt stolsben, medan de greppade en karbas i höger hand. Den ene inledde med att säga ”Märkus, akta dig för min därkus!”, varpå han sökte slå motståndaren med karbasen. Därefter var det den andres tur att slå.

En annan lek, ännu våldsammare, kallades ”Ro till Tyskland”. Två personer satte sig bredvid varandra. Den ene frågade den andre: ”Vart skall du hän?” Svar: ”Jag skall ro till Tyskland.” Följdfråga: ”Vad skall du där?” Svar: ”Jag skall köpa malt och salt (och gröna ärter), för jag skall slakta min julgalt.” Följdfråga: ”Har du pass på det?” Svar: ”Ja.” Detta följdes av uppmaningen: ”Visa upp det då!” ”Roddaren” slog då benen i vädret, varvid frågaren slog till honom med karbasen. Därefter pucklade de på varandra intensivt, den ene efter den andre, med sina karbaser."