Olyckligt Intelligent I DN

2023-12-13
Men.... självbetraktelse - självbildens förändring över tid...
"Att se sig själv som småkorkad är kanske uthärdligt, men ingen vill väl betrakta sig som dum? Vi vill väl alla vara intelligenta?
Men det är kanske dags att omvärdera. Gamla filosofer och ny forskning tycks vara eniga om att chansen att bli lycklig är större för den som inte ser komplexiteten i tillvaron.
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I augusti 2016 ringer en kvinna som heter Kerstin till Horace Engdahl. Eller, hon ringer till P1:s ”Allvarligt talat”, som Engdahl under denna tid leder. Det är ett radioprogram där människor vänder sig till public service-utsedda orakel för vägledning. Kerstin undrar: Vad är det viktiga – att vara lycklig eller intelligent?
Frågan är väl en av de eviga, och svaret blir inte så betryggande.
Engdahl landar i att de intelligentaste människorna verkar vara de olyckligaste. ”De dumma gör sig inga bekymmer”, citerar han Goethe.
Han skulle även kunnat läsa ur Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”, där en son spås bli lycklig ”ty han är svagt begåvad”. Eller åberopa den rumänske filosofen och proffspessimisten Emil Cioran, som högst retoriskt ställde sig frågan ”Alla varelser är olyckliga; men hur många vet om det?” Kulturhistorien saknar inte vittnesmål från de intellektuellt belastade.
Nyligen listade DN (10/11) sakerna som gör en lycklig i livet. Det är vänner, det är fysisk aktivitet, det är tacksamhet. Att vara intelligent stod inte med. Vissa studier menar att det tvärtom kan göra livet svårare.
En undersökning publicerad i tidskriften Journal of happiness studies från i fjol visar till exempel att människor med ett rikt ordförråd är olyckligare än andra. De kan helt enkelt sätta ord på fler känslor, tankar, intryck; formulera sina upplevelser med en större komplexitet.
– En intelligent människa ser i regel fler möjligheter i en situation än en mindre intelligent person, som tenderar att bara se i tangentens riktning. I den meningen kan den intelligente också vara mer sårbar – inte bara kognitivt, utan även emotionellt, tänker jag.
Det säger Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola. För den som ser fler möjligheter är misären alltså mångfacetterad. Det finns alltid något skäl till oro, även i stunder av lycka. Som en motsats till det som ibland kallas kinesisk optimism: tecknen för möjlighet är samma som de för kris.
Avancerad tankeförmåga kan också leda till en förhöjd nervositet. En undersökning bland medlemmar i amerikanska Mensa visade till exempel att deras överkänslighet var större än hos den allmänna befolkningen: 20 procent av de tillfrågade hade någon form av ångestdiagnos och mer än en fjärdedel led av förstämningssyndrom.
Ett problem med en artikel om lycka och intelligens är att lycka är svår att definiera. Ett annat är svårigheten att avgränsa vad intelligens innebär. Men inget av det får stå i vägen för den här textens tes. Man kan ju alltid använda popkulturen som evidensbas.
Som den klassiska scenen i ”Annie Hall” där Woody Allen går fram till ett förnöjsamt par och ställer dem mot väggen: varför är de så lyckliga?
Kvinnan svarar: ”Jag är väldigt tom och ytlig och har inga tankar eller något intressant att säga.” Mannen inflikar glatt: ”Och jag är precis likadan.”
De där människorna existerar förstås inte. Men det finns en kulturellt antagen världsordning där lyckliga människor är antiintellektuella, ytliga eller förvirrade. Det är en betryggande besvärjelse för människor som jag och Woody Allen (inga jämförelser i övrigt, tack) och många andra i den kreativa klassens gnällbälte.
En studie vid Karolinska institutet utförd på 1,2 miljoner patienter visar på ett samband mellan psykisk ohälsa och kreativitet. Så övertygade är forskarna att Karolinskas artikel om studien har rubriken ”Sant att kreativitet och psykisk sjukdom hänger samman”. Men redan för 2 400 år sedan, säger Hans Ruin, var Aristoteles inne på samma spår (eller om det var hans elev Theofrastos, det är lite oklart): de människor som är framstående inom poesi, filosofi och politik är mer melankoliska. Man talade då om en övervikt av svart galla, melaina chalos.
– Men som i Albrecht Dürers kopparstick ”Melankolin”, där den tungsinta sitter hjälplös bland alla sina verktyg, så handlar det om att ta sig igenom det depressiva och komma ut på andra sidan för att låta tungsinnet bli en lärare. Depressiva människor vet att tungsinnet också rymmer det lätta, när man väl hittar ut ur det.
Som exempel tar han Nietzsche, och hur denne använde sinnets kraft för att alkemiskt omvandla motgångarna till insikter. ”Så talade Zarathustra” skrevs på självmordets rand som ett sätt att häva honom upp ur det tunga.
– I sin självbiografi beskriver han hela sin filosofi som sprungen ur förmågan att röra sig från ”den högsta till den lägsta punkten på livsstegen”. Han har sett världen ur mörker och ur ljus, vilket har lärt honom – som han skriver – att ”se runt hörn”. Den intelligenta människan är någon som kan se saker från många olika håll.
Ruin, som nyligen skrivit en essäsamling om Nietzsches filosofi, ”I förnuftets skugga”, nämner hans radikala kunskapskritik. Tysken pekade på riskerna med för mycket vetande. I stället borde vi av-lära oss. I en essä skriven vid 30 års ålder, ”Om historiens nytta och skada”, säger Nietzsche att ”vår tid” – det vill säga för 150 år sedan – frossar i ackumulerad, historisk kunskap så att vi blir överfyllda.
– Han beskriver människan som ett lastdjur som bara släpar på det förflutna. Ibland måste hon glömma, lära sig ett slags helig glömska för att komma vidare. Glömska som väg till skapande, men kanske också till försoning.
Människor som tidigt, ofta eller länge vetat att de är intelligenta får en fallhöjd i livet. De kan må dåligt av pressen, förväntan på deras förmåga, prestationsångesten i det. Eller så blir de handlingsförlamade för att de överanalyserar allt. Eller så lider de av upplysningens förbannelse.
Ta klimatkrisen. En påläst och medveten människa vet mer om de krympande förutsättningarna för liv på planeten och vår roll i det. Kanske upptas dennas tankar flera gånger i veckan av den tickande metanbomben under permafrosten, vad vet jag (eller ja, det vet jag ju exakt).
Men en person som slår dövörat till för sådant kan flyga till New York tre gånger per år eftersom det gör denna glad. Alltså blir hen lyckligare än den intelligenta som inte bara förvägrar sig nöjet att resa, utan dessutom tvingas se på medan andra gör det, och vet med sig vilken dyster framtid det kan innebära.
Jag drar detta exempel för Per Johnsson, lektor vid Institutionen för psykologi på Lunds universitet. Han kontrar med Kierkegaard.
– Enligt Kierkegaard är grundvillkoret för människan att ha ångest. Men när den känslan ökar är det för att tydliggöra för oss att vi har val. Det drabbar de medvetna mer, eftersom den ökande medvetenheten tvingar fram fler val, som i sig gör oss mer bekymrade. Man måste välja oftare, till exempel välja bort flygresor, och sedan önskar man att andra kunde tänka likadant.
Man kan lätta på orostrycket genom valet att inte flyga till New York, säger han.
Men:
– Kierkegaard menar att det är bara för stunden vi minskar ångesten, vi löser inte ut den för all tid och evighet.
Kanske är det därför vår kultur är kantad med varningsskyltar för att veta för mycket. När min pappa växte upp på 1950-talet varnades det för att bli ”förläst”, alltså att man kunde bli galen av att studera eller förkovra sig för djupt. Man kan även ta kristendomens urberättelse, syndafallet, där Adam och Eva äter av kunskapens frukt och förvisas ur Paradiset. Det är därför alla män med möda nu måste livnära sig av jorden och äta sitt bröd i sitt anletes svett. Det är därför graviditeter och förlossningar är smärtsamma för kvinnor.
Berättelsen kan ses som religionens sätt att i egenintresse avråda människor från självständiga tankar. Men Per Johnsson har en mer intressant tolkning, som dessutom binder samman det gotländska 1950-talet med Bibelns förmaningar.
– Att utbilda sig, att göra en klassresa, ökar avståndet till dina föräldrar. Man kanske då känner att man inte längre kan nå varandra när man möts. Berättelsen om syndafallet har jag tolkat som avståndet som uppstår mellan Gud och människan; kunskap kan skapa distans till andra människor, det påverkar vilka man vill umgås med.
Vilket för oss till scenen i ”Annie Hall” igen. Den demonstrerar känslan av utanförskap och isolering som intelligenta människor kan uppleva. Samma sak kan upplevas av upplysta människor, som i den grekiska Kassandramyten där en kvinna är dömd att förutspå framtidens katastrofer utan att någon lyssnar. Eller för att citera en klassisk nyhetsrubrik i satirtidningen The Onion: ”Den enda personen som någonsin genomskådat världen för vad den verkligen är börjar med antidepressiv medicin i stället.”
Ensamhet eller känslan av att vara missförstådd ökar i sig risken för psykiska problem. Men, säger Per Johnsson, att intelligenta människor ser fler möjligheter innebär också möjligheten att välja ett annat sällskap.
– Scenen med Woody Allen visar att han vantrivs bland den typen av människor – men är det dem han ska umgås med? Hög intelligens handlar om att hitta människor att relatera till. Drar jag mig undan för att jag är så intelligent? Det är inte intelligent.
– Vi behöver andra människor, det har vi gjort sedan tidernas begynnelse. Vi är intelligenta tillsammans med andra."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram