Hon hamnar aldrig på listor över Sveriges främsta regenter genom tiderna (där hittar vi i regel Birger jarl, Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Karl XI och Karl XIV Johan), ej heller på sämsta-listan (tillsammans med Ragnvald Knaphövde, Kristian II, Fredrik I och Gustav IV Adolf). Kristina spelar i en alldeles egen division, både här hemma och utomlands.

Medan det utländska intresset för våra övriga monarker är sparsamt, eller obefintligt, kommer det ofta ut böcker och artiklar om Kristina på främmande språk. Min egen biografi om drottningen publicerades på nederländska så sent som för några månader sedan.

Egentligen är det inte konstigt: bland idel ärkemaskulina krigarkungar med habegär under barockeran var hon kvinnlig härskare över en stormakt men valde att abdikera. Mitt i religionskrigens tidevarv begick hon andligt förräderi mot Sverige och hela lutherdomen genom att konvertera till katolicismen. Trots att hon vänt regentskapet ryggen fortsatte hon att agera drottning, intrigera politiskt, avkunna (och genomföra) dödsdomar och återvända till Sverige för att värna om sina ekonomiska rättigheter.

Problemet är att denna typ av människor lätt blir misshandlade av eftervärlden.

Till råga på allt var hon bildad och kulturellt intresserad, vurmade för akademier och lärda sällskap och stod i decennier i centrum för kulturlivet i Rom. I en tid då äktenskap var norm avstod Kristina från att gifta sig men höll sig med kardinal Decio Azzolino som älskare, vilket av förklarliga skäl gjorde påven rasande (något hon valde att ignorera). Dessutom skrev Kristina en självbiografi i vilken hon uttalade sig starkt emot kvinnlig tronföljd och framhöll sig själv som avskräckande exempel…

Kort sagt, Kristina gick sin egen väg, hade en okuvlig personlighet och var lika omöjlig att förstå sig på under 1600-talet som hon är fascinerande att analysera idag. Problemet är att denna typ av människor lätt blir misshandlade av eftervärlden. Romanförfattare, hobbyforskare, akademiker, film- och tv-regissörer, alla har önskat tolka henne ur eget perspektiv och skapa ”sin” Kristina.

Eftersom källmaterialet är så stort och spretigt är det inte svårt att välja och vraka, varvid det som inte passar in i kontexten nonchaleras. Resultatet är förvisso historieförfalskning, men fantasifulla omtolkningar har som bekant en tendens att stärka intresset för personen ifråga ytterligare (jämför gärna med Kleopatras postuma öde). Alltså växer Kristina som historisk och pseudohistorisk gestalt för varje ny fiktionalisering.

Ingen av omtolkningarna har något som helst med den historiska drottningen att göra.

Det kändaste exemplet torde vara Greta Garbos rollgestaltning på vita duken, i filmen ”Drottning Christina” från 1933. Utan att ta hänsyn till historiska fakta lät regissören Rouben Mamoulian Garbo/Christina klä ut sig till man och umgås med vanligt folk, varvid hon träffar en spansk diplomat som hon blir förälskad i, med förutsägbara förvecklingar som följd. Upplägget följer det för Hollywooderan normala, med abdikationen som en konsekvens av kärleken till spanjoren.

Senare regissörer och manusförfattare har valt helt andra vägar. I TV 4:s kritiserade serie ”Drottningarna” från 2020 har scenariot ändrats fullständigt: Kristina framställs som fritänkande och lesbisk (varför den väldokumenterade kärleksrelationen till kardinal Azzolino förtigs) och hennes synnerligen välbelagda och för sin tid skandalösa konvertering till katolicismen förklaras som en simpel konsekvens av att hon ville besöka Rom.

Om 1930-talets Kristina var hårt anpassad efter mellankrigstidens romantiska biopubliks värderingar är 2020-talets Kristina som klippt och skuren för nutidens ideal, komplett med hbtqi-certifiering. Ingen av omtolkningarna har något som helst med den historiska drottningen att göra, och om 1600-talsmänniskorna fått ta del av de båda nutidsversionerna hade de inte begripit någonting.

Kristina är det kungliga Sveriges största historiska gåta.

Även inom den lärda världen är Kristinauppfattningarna motstridiga, med idel till hypoteser förklädda gissningar.

Ett klassiskt exempel är Sven Stolpes försök att förringa drottningens religiösa intresse genom att påstå att konverteringen till katolicismen var ett spel för gallerierna. Kristina ville, hävdade Stolpe, bara slippa regera och slippa gifta sig, varvid den påstådda dragningen åt katolicismen blott var ett svepskäl.

Envar som analyserar källmaterialet finner fort att Stolpes åsikter är dåligt underbyggda och underkänner Kristinas eget tänkande, i synnerhet hennes intresse för sin tids filosofi. Således vet vi att Kristina hade ett omfattande bibliotek och att hon var livligt intresserad av att diskutera med katolska lärde på besök i Stockholm.

Och så vidare. Kristina är det kungliga Sveriges största historiska gåta, och det lär hon förbli, oavsett hur mycket hennes liv och gestalt stöps om och förvrids av sentida önsketänkare."