"För ett par decennier sedan ägnade Världsbanken sin årsrapport åt statens betydelse för ett lands utveckling – utan en stat av hög kvalitet blir det ingen välståndsutveckling. Världsbanken betonade särskilt betydelsen av ämbetsmannastaten, där ämbetsmännen tillsätts i en öppen, meritbaserad process.

August Strindberg beskrev livligt och bitskt den förvaltning han såg i sin tid – ämbetsmän som avkomma till förmögna borgare och adelssläkter, nepotism och pengar mot ämbeten.

En förändring mot den professionella ämbetsmannastaten skedde senare under 1800-talet. Ljuset och inspirationen kom från England. Också där var vid mitten av 1800-talet förvaltningen eroderad av nepotism och med personer odugliga för sina ämbeten.

William Gladstone, vid tiden brittisk finansminister, beställde en utredning och förslag om förändring. Trevelyan-Northcote-rappporten från 1854 rekommenderade en öppen rekrytering och befordran baserad på meriter. Inspirationen kom från 600-talets kejserliga Kina med deras mandarinexamina, sägs det.

Under de följande 50 åren utvecklades Englands berömda ”civil service”. I dag är 1854 års förslag om en objektiv, opartisk och meritbaserad förvaltning kodifierad i lag, The civil service code.

Svensk förvaltning var inte bättre förr, på Strindbergs tid, men den är sämre nu än någonsin tidigare, vill jag påstå. Då och då påminner oss Riksrevisionen om detta.

Staten är en rättsordning, inget företag.

Stora reformer har svept genom den svenska förvaltningen de senaste decennierna. Den största var övergången från regelstyrning av förvaltningen till styrning mot resultat, fokus på vad myndigheten åstadkommer i stället för på budgetanslagen. Verkscheferna fick stor frihet i sitt uppdrag mot återrapportering av resultat. Inspirationen kom från näringslivet och alla OECD-länder gav sig in på den vägen.

Det var bra att förvaltningen blev medveten om begrepp som effektivitet och kostnader. Alternativet hotade att bli en navelskådande introvert byråkrati, inte en förvaltning i medborgarnas tjänst. Men inspiration från näringslivet har sina begränsningar. Staten är en rättsordning, inget företag. Och i reformen glömde man ämbetsmännen, statens tjänare, de som nu med större frihet skulle verka i reformen. Man glömde också det ethos som måste prägla den förvaltning som verkar under Regeringsformen.

I själva verket hade Sverige några decennier tidigare avskaffat ämbetsmannen. Grundlagsskyddet för oavsättlighet togs bort, regleringen av ämbetsmannaansvaret anpassades efter den privata världen, ämbetsmannen som ska bära upp staten och dess idé förvandlades till en vanlig anställd som möter staten som motpart i löneförhandlingarna. Det var ett olycksaligt beslut.

Ordet ämbetsman håller också på att försvinna ur texter, tjänsteman skrivs det. Men det stannar inte vid det. Språkexpertisen rekommenderar den könsneutrala beteckningen tjänsteperson. Det för tanken till tjänstekvinna, tjänstehjon, någon som lyder och gör som den blir tillsagd.

Tänk om, återupprätta ämbetsmannen och den professionella och respekterade förvaltningen."