"Jag går ut med hunden, pulsar i snön genom en allé. Det är eftermiddag men redan svart, och fullmånen bakom träden är gigantisk, jag tar en bild på den men det blir förstås inte lyckat. Det börjar snöa igen, ymnigt, och jag tänker för mig själv: Vad är det här för väder? Snö som faller och som sedan ligger kvar. En kyla som håller i sig. Det är nåt som inte stämmer. Den här snön kommer från en annan tid, den här snön kommer från vintrarnas tid, den kommer från 1980-talet.

Alla minnen av snö jag har är från barndomen. De långa vintrarnas tid. Jag drar en snowracer upp för en snötäckt kulle och står på toppen en stund och tittar ner, det står en gatlykta där och snön faller under skenet som i en saga. Det är så kallt att atomerna knappt rör sig, ljud kommer inte fram, motorvägen bakom skogen hörs knappt. Luften är blå, jorden befinner sig mitt i rymden. Jag sätter mig på snowracern och så åker jag den korta lilla backen och sitter kvar en stund på sadeln. Och sen drar jag upp den för slänten igen och så gör jag om det. När jag ska hem är jag så kall om händerna att jag inte kan greppa dörrnyckeln med fingrarna. Jag är så förfrusen att det nästan är spännande, det är omöjligt, jag KAN inte greppa nyckeln mellan tummen och pekfingret, jag får inte in den i låset.

Det var först som vuxen som jag kunde sätta minnet i ett perspektiv. En kompis som utbildade sig till läkare frågade mig om jag frös mycket som barn och jag förstod inte frågan. Klart jag frös, alla frös, vi var barn. Nej, alla frös inte. Och så berättade han för mig att vuxna som arbetar på skolor eller på andra sätt med barn utbildas numera i att se tecken på om ett barn behandlas illa i hemmen. Det stora problemet är att barnen är så skickliga på att dölja dem. Hemligheten hemifrån, den att mamma dricker eller att pappa slår, måste till varje pris bevaras. Men när vintern kommer avslöjas de ofta till slut. För de är nästan alltid för tunt klädda. Barnet utan vantar under snöbollskriget. Barnet i jeansjacka fastän det är minusgrader ute. Det blir vintern som gör att vi till slut får upp ögonen för dem.

Jag gick till mina föräldrars gamla fotoalbum och hittade ett album från vintern 1986, vi firade jul i de värmländska skogarna. Bilderna knarrar av kyla, granarna tunga av snö, och där är mamma och pappa och där är jag ute i vinterskogen. På alla bilder bär jag en röd vindjacka. Vi som alltid skrattat åt den där jackan, hur ful den var, hur ful jag var i den. Nu tycker jag bara det är sorgligt.

Och när jag tänker på pojken med snowracern, utan vantar mitt i vintern. Jag som alltid sett det som ett ljust minne, av ett visserligen ensamt men ganska lyckligt barn, som drar sin kälke uppför en kulle om och om igen under en svart vintereftermiddag. Nu vet jag att det finns ett namn för den sortens vanvård och det kallas fysisk neglekt, och jag vet att den finns överallt, och det är nu den visar sig, när kylan kommer och snön faller."