Mänskliga Rättigheter & Medborgarskap I SvD

2023-11-29
Om grunden är fel så blir det följdfel...
Varför är den amerikanska konstitutionen unik...
När yttrandefrihet skapar våld... osv..
"Itakt med att begreppet mänskliga rättigheter kommit att segla fram som en av vår tids främsta trossatser så har ett annat centralt begrepp – medborgarskap – kommit att förlora i status. Detta hänger ihop med den kritik av nationalstat och nationalism som länge har varit ett framträdande mantra. Från höger till vänster har man torgfört visioner av såväl ett globalt marknadssamhälle som, alternativt, en postnationell ordning där internationalens röda flagga ersatts med drömmar om gränslös solidaritet.
Detta har gällt inte minst Sverige där nedgraderingen av medborgarskapet kanske har varit speciellt märkbar, inte minst jämfört med våra mer traditionella nordiska grannländer. Men möjligen står vi i dag inför medborgarskapets renässans. Mot bakgrund av kriget i Ukraina, Sveriges Nato-ansökan och behovet att reformera en misslyckad integrationspolitik har frågor om medborgarskapets betydelse återkommit. Efter år av en ideologisk betoning av mångkultur som normativt ideal där assimilering och föreställningar om svensk kultur ofta setts som suspekta, anfäktade av nationell chauvinism och främlingsfientlighet, tycks den politiska vinden ha vänt.
Jag ska avslutningsvis återkomma till den samtida situationen, men låt oss först ta en idéhistorisk resa.
Det moderna medborgarbegreppet har tre centrala dimensioner. Först har vi idén om den aktive och dygdige medborgaren som inte bara ser till egenintresset utan även till samhällets väl. För det andra finns ett knippe juridiska, politiska och sociala rättigheter (likhet inför lagen, rösträtt, tillgång till skola och sjukvård, med mera). Och för det tredje en uppfattning om medborgarskap som (nationell) identitet, knuten till kultur, språk, flaggor, pass, rätt att bo och arbeta i ett visst land, plikt att göra militärtjänst och så vidare.
Dessa tre element befinner sig stundtals i spänning med varandra. Man kan tala om olika grader av täthet i medborgarbegreppet. Med täthet menar jag de krav som ställs på att identifiera sig med det kollektiva vi:et, att aktivt medverka i politik och föreningsliv, att se inte bara till rättigheter utan även att omfamna plikter och ansvar.
Ju tätare föreställningen om medborgarskap är, desto starkare är den kraft som inkluderar men även utesluter andra människor. Speciellt om betoningen ligger på en homogen kulturell eller snäv etnisk identitet. Det tunnare medborgarskapsidealet skapar en motsatt problematik. Det är öppnare och mindre uteslutande, men riskerar att sakna grund för den känsla av gemenskap som är en förutsättning för en långsiktigt hållbar solidaritetspolitik, oavsett det gäller välfärd eller försvar.
Det medför att vi står inför ett fundamentalt val. Å ena sidan en demokrati med aktiva och gemenskapssträvande medborgare som stänger ute dem som inte fyller stränga krav på kollektiv identifikation och aktiv politisk medverkan. Å den andra en politisk ordning som ställer minimala krav på medborgarna, men i stället erbjuder en lägre inträdeströskel.
Denna inneboende spänning har sina rötter i medborgarskapets långa och motsägelsefulla historia. Det är en av de äldsta politiska institutionerna i europeiskt tänkande och liv. En viss form av medborgarskap är förknippad med framväxten av den moderna nationalstaten, men idén och praktiken har rötter som går tillbaka till det klassiska Grekland.
För grekerna var medborgarskapet grundläggande inte bara för republikens väl och ve utan även för förståelsen av vad det innebär att vara en "person". Medborgarskapet förknippades därför med vishet, dygd och hängivenhet gentemot polis, egenskaper som kännetecknade enbart dem som uppnått en hög nivå av personlighetsutveckling. Denna differentierade, hierarkiska och småskaliga föreställning om medborgarskap fick sin fortsättning i de italienska stadsstaterna, speciellt i Florens som tidvis hade en fri författning och ett dynamiskt politiskt liv. Till "medborgarhumanisterna" hör Machiavelli som med sin republikanska aktivism betonade medborgarnas beredskap att ställa upp för res publica, "den offentliga saken", om så krävdes med vapen i hand.
Denna förståelse av medborgarskapet kom också genom Wilhelm von Humboldt att speglas i den tyska Bildung-traditionen i synen på utbildning, som via dansken Nikolaj Grundtvig kom att påverka den nordiska traditionen av folkbildning och folkhögskolor. Målet var att ”bilda”, lyfta upp, fattiga bönder och arbetare så att de kunde bli fullvärdiga medborgare och undslippa ödet att sjuka ner i ett trasproletariat.
Detta var också en humanistisk tradition som kom att påverka den amerikanska liberal arts-idén, där just allmänbildning var ett lika centralt mål som den mer specialiserade och instrumentella utbildningen av blivande läkare, advokater och affärsmän. En tradition som i dag står under akut hot i USA – just i det ögonblick då demokratin är i kris och behovet av bildade och aktiva medborgare är som störst.
Sett ur den klassiska traditionens perspektiv är den form av medborgarskap som blivit typisk för den europeiska nationalstaten emellertid tämligen påver. En förklaring är att det moderna medborgarskapet inte främst har sina rötter i den antika traditionen utan i dess dödgrävare, den absoluta staten.
Den senare strävade efter att utplåna alla tävlande politiska krafter och institutioner. Vid slutet av medeltiden påbörjades en process som gradvis förvandlade den aktiva politiska individen, civis, "medborgaren", till en subditus, "undersåte" i en centraliserad enväldig stat.
Likt undersåten framstår den moderna medborgaren som passiv jämfört med antikens ideal. När den franska revolutionen svept undan det gamla feodalsamhället blev visserligen den moderna medborgaren formellt delaktig i folket och nationens suveränitet. Men, som Rousseau beskriver det i "Om samhällsfördraget", medborgaren är alltid också en undersåte. Som delaktig i den suveräna makten skapar medborgaren Lagen, men i det dagliga livet är medborgaren underställd densamma.
Konsekvensen var ett uttunnat medborgarskap; en passiv medborgare som röstar då och då och som ser medborgarskapet som en form av identitet, som medlemskap i den nationella gemenskapen, men som framför allt förknippar nationalstaten med rättigheter snarare än plikter och ansvar; staten som föga mer än ett stort försäkringsbolag finansierat via skattsedeln.
Imodern tid måste man emellertid skilja mellan den amerikanska och europeiska utvecklingen. I USA växte en politisk kultur fram som utgör en besynnerlig blandning av mycket täta, republikanska ideal och en extremt tunn version av medborgarskapet.
De klassiska grekiska och italienska idealen har visserligen satt sina tydliga spår i det som oftast förknippas med town hall meetings och ett allmänt patos för medborgerligt engagemang. Men liberalismens idégods, där individens rätt och frihet sätts i första rummet och statens makt begränsas, har kommit att dominera. Resultatet har blivit ett medborgarbegrepp som visserligen har lett till en öppenhet gentemot invandring, men till priset av en privatisering av sociala investeringar och försäkringar.
Spänningen mellan dessa traditioner förklarar mycket av den märkliga blandning av emfas på social dygd, å ena sidan, och kallhamrad marknadsindividualism, å den andra, som kännetecknar amerikansk politisk kultur.
I Europa har haft ett tätare medborgarbegrepp utvecklats, med nationen och välfärdsstaten i centrum. Socialdemokrati och kristdemokrati har spelat en större roll än republikanska eller liberala ideal. Men även om den klassiska medborgarskapstanken har varit mindre märkbar kan man förnimma en del spår här och var.
Till exempel i Sverige, där folkrörelsedemokratin ibland framhävs som en kontrast till en nyare politisk kultur dominerad av politiska broilers och en krassare och mer instrumentell välfärdslogik. Det är värt att påminna om att en stor bestseller i Sverige från 1920-talet till början av 1950-talet var Katekesens sekulära efterföljare, nämligen Verner Rydéns bok ”Medborgarkunskap”, vars syfte var att lära upp svenska skolbarn i det aktiva medborgarskapets ädla konst.
Frågan i dag är i vilken riktning Sverige nu ska röra sig, inte minst mot bakgrund av den stora invandringen. Denna kan å ena sidan tyckas påkalla en öppen och tunn form av medborgarskap, men å den andra sidan aktualiseras även behovet av integration och ett tydligt gemensamt ”vi” inom ramen för ett revitaliserat samhällskontrakt.
Enligt den norska sociologen Grete Brochmann har Sverige under senare decennier valt den tunna vägen inte minst jämfört med andra skandinaviska länder. Mångfald och mångkultur har trumfat en tidigare betoning på gemenskap och folkhem. Kraven på blivande medborgare har blivit få.
I dag ser vi dock tecken på ett omtänk i denna fråga. Den nuvarande regeringen lyfter nu frågan om vi inte borde ställa större krav på invandrare som vill bli svenska medborgare, från att kunna svenska till kunskap om svenska lagar och regler, för att inte tala om skötsamhet och vandel. Även socialdemokrater reser gemenskapsflaggan.
Risken är dock att medborgarskap i denna anda tar formen av ett ensidigt krav på nyanlända, ett krav på en straffande och uppläxande försvenskning. Kanske borde vår regering fundera även på behovet av att försvenska svenskar, i linje med ett förenande medborgarskap som gäller alla. Kanske erbjuda en uppdaterad version av Rydéns ”Medborgarkunskap”.
Inte minst i en tid då valfrihet innebär att grindsamhällen för postnationella eliter är lika utmärkande för dagens Sverige som invandrartäta områden med bristande kunskap om svenska lagar, institutioner och normer. Men att finna en produktiv balans mellan det tunna och det täta medborgarskapet, mellan plikter och rättigheter, gemenskap och individualism, i en tid kännetecknad av politisk polarisering är en uppgift som heter duga."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram