"För varje lagförslag i kampen mot gängen kommer nya, hårdare bud från politiker som betraktar demokratin som ett problem. Rättsstaten står farligt lågt i kurs.

Kanske handlar det om ren utmattning, när den enda tv man orkar med är gamla avsnitt av ”Seinfeld”. Eller om permanent nostalgi? I säsong sju försöker Kramer i alla fall få Jerry att testa hans nya badkar. Hett vatten, iskall luft från fönstren. ”It's like Sweden, man. Sweden.” Det är så mysigt när amerikaner pratar om oss. Ikea! Abba! Hundra skådisar som heter Skarsgaaard! Vi finns.

I veckan skrev Financial Times långt om hur gängvåldet skakar Sverige, och det var inte fullt lika mysigt. Inte för att texten är obalanserad – såväl privatiseringskaos som ojämlikhet och skolhaveri nämns faktiskt. Men texten är kuslig på det där sättet som det kan bli när ens egen värld skildras utifrån, som i en spegel.

Sedan är det onekligen speciellt att se företrädare för gamla vit makt-partier få så stort utrymme. Men Richard Jomshof är trots allt ordförande i justitieutskottet, så det blir säkert en alldeles normal intervju. ”What scares me is that we’re trying to fight non-democratic citizens with democratic rules,” säger han. Han säger faktiskt så.

Vad det icke-demokratiska syftar på är lite oklart. Handlar det om en inneboende kvalitet hos vissa människor, eller om ideologi? Jomshof borde ju veta. ”Eftersom Sverige inte är Ungern...”, som han brukar säga. En alldeles normal politiker, i ett normalt land – där de demokratiska spelreglerna tydligen är en källa till oro.

Men reglerna håller som bekant på att omförhandlas. Vistelseförbud för människor som varken är dömda eller misstänkta för brott, visitationszoner och anonyma vittnen är sådant som ligger på bordet. Avlyssning utan brottsmisstanke är redan i gång. ”Vad gör alla dessa nya lagar med Sverige?” undrar Aftonbladets Oisín Cantwell (19/10). Om man i stället undrar hur den här dansen går till så vill SD numera låsa in människor på obestämd tid – utan brottsmisstanke (SVT 12/10). Någon måste peka ut nästa steg, för att det vi står och vilar på ska kännas naturligt.

Den logiken tycks fler känna till, även närmare mittfåran. I DN skriver ledarkrönikören Jörgen Huitfeldt med häpnadsväckande lätt hand om risken för att enskilda av misstag döms till för hårda straff. Det är sådant man får räkna med? ”Även tidigare års politik har nämligen lett till oönskade konsekvenser. Då var bedömningen att det inte var hela världen att grova våldsbrottslingar frigavs i förtid”, skriver han (22/10).

Är det här vi påpekar att en rättsstat som regel hellre friar än fäller om det ska ske på felaktiga grunder? Tidigare i höstas twittrade Huitfeldt om att de kriminella gängen i El Salvador hade börjat kännas intressanta för svensk del. ”Det finns anledning att lyssna på vad salvadoranerna har gjort för att knäcka gängen. Och vad det kostar i form av slaktande av heliga kor.” (15/9)

Ska vi fråga Dolores Almendares om heliga kor? Hon är städare och facklig aktivist från El Salvador som suttit fängslad i sju månader utan förklaring (Arbetet 31/10). I december väntar massrättegång, utan rätt till försvarare och med anonyma domare. Hon säger: ”Folk är nöjda med undantagstillståndet, men jag säger till dem att det finns ingenting som skyddar dem.” Vem som helst kan stå på tur, är hennes budskap.

Det är en intuitiv uppmaning om solidaritet, att se sig själv i andra. Och om man aldrig ser sig själv där? I Sverige tycks själva premissen för rådande politik i vidare mening vara att den ska slå olika. Göra människor statslösa? Strypa yttrandefriheten för folk utan svenskt pass? Utvisning för ”brister i levnadssättet”?

Det vet jag inget om. Kommer aldrig behöva veta. På samma sätt kan den som är redo att montera ned rättsstaten göra det i trygg förvissning att det inte är hans barn som inom ett par mandatperioder kommer att sitta fängslade utan grund – och utan slutdatum.

Vem vet, kanske kan Richard Jomshof snart slappna av kring det där med demokratin. "