men den slutliga frågan blir ju ovillkorligen att det måste väl ändå anses föreligga en ovillkorlig risk för att detta är ett politiskt standardförfarande...

Att artikeln dessutom klär av SD för gott, är ju bara någonting som måste ske förr eller senare ändå.

"SD visar en märklig tilltro till den statsförvaltning som enligt samma parti är nedlusad med socialdemokratiska myndighetschefer.

SD delegerar sin politik till den djupa staten

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

I Tidöavtalet fick Sverigedemokraterna gehör för att utreda om bristande vandel kan vara skäl för utvisning. Bristande vandel kunde, enligt avtalet, innefatta allt från regelbrott till att umgås i fel kretsar. Syftet var att dra in uppehållstillståndet för personer som inte respekterar svenska värderingar eller som visar missaktning mot befolkningen.

När Tidöavtalet slöts kunde ingen riktigt redogöra för hur en lagstiftning om vandelsprövning skulle se ut. Och nu när regeringen tillsatt den utlovade utredningen har det något ålderdomliga begreppet vandel försvunnit. Nu talar Tidöpartierna i stället om ”brister i levnadssättet”.

När bristerna består i allvarligare lagbrott är det inte särskilt kontroversiellt att uppehållstillståndet kan dras tillbaka. De flesta instämmer nog i att den som flyttar till ett annat land ska följa de lagar som gäller där. Det är en naturlig del av kontraktet mellan en stat och invånarna.

Men när bristerna består i beteenden som är lagliga blir det svårare att förstå tankegångarna hos Tidöpartierna, och särskilt hos SD som varit pådrivande.

Partiets migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling hänvisar till att det ska göras ”en allsidig bedömning av personens levnadsföring”. Det betyder med andra ord att en statlig tjänsteman ska lägga ihop pusselbitar som tillsammans ger en bild av om en person med uppehållstillstånd har visat prov på god karaktär. Det är en minst sagt komplex uppgift att lägga på myndigheter, enskilda tjänstemän och, i förlängningen, domstolar som ska sätta praxis.

Att omvandla intentioner till konkret lagstiftning är kärnan i det politiska hantverket. Lagar ska utformas på ett sätt som gör det möjligt att förutse hur tillämpningen kommer att se ut.

När politiker i stället stiftar lagar med stora gråzoner abdikerar de från sitt uppdrag

När politiker i stället stiftar lagar med stora gråzoner abdikerar de från sitt uppdrag, och överlåter till de tillämpande myndigheterna att mejsla fram lagens verkliga innebörd. När det sker är det ett tecken på att lagstiftarens tanke är grumlig, och att signalen till väljarna är viktigare än att lagen blir ändamålsenlig.

Vill vi att vissa beteenden ska leda till indraget uppehållstillstånd är det fullt möjligt att upprätta ett regelverk som är tydligt och förutsebart. Ett sådant regelverk kan lista brottskategorier som ska medföra att ett uppehållstillstånd blir ogiltigt, och även lista andra beteenden som är oförenliga med uppehållstillståndet. Förutsättningarna måste vara tydliga, om vi inte vill ha gummiparagrafer vars betydelse skiftar med statstjänstemännens uppfattning om dygd.

Att det är just SD som i praktiken vill delegera politiska beslut till myndigheter är oväntat. När SD lägger besluten i knät på Myndighetssverige tycks de utgå från att handläggare och domstolar kommer att ha samma uppfattning som de själva om vad som är ett bristfälligt levnadssätt. Detta samtidigt som partiet bekymrar sig över att statsförvaltningen är nedlusad med socialdemokratiska myndighetschefer.

I USA är ”den djupa staten” ett uttryck som syftar på myndigheter och storföretag, som påstås styra bakom kulisserna. Här i Sverige har SD använt samma begrepp för att beskriva en ideologi i den icke folkvalda delen av statsapparaten. Till denna statsapparat vill nu SD överlåta att utforma detaljerna i migrationspolitiken."