Den mekaniska Kärnprimärfrågan är ju trots allt vad den är....

"Ett nytt invasivt fenomen har dykt upp i det nya Europas politiska landskap: Sahra Wagenknecht.

Profilen på yttersta vänsterkanten har bildat eget parti – med ett politiskt program hämtat från ytterhögern. Ett politiskt experiment med en explosiv fusion som kan komma att prövas på flera håll i Europa.

Nya fenomenet som skakar om tysk politik

Sahra Wagenknecht, 54, som tillhör Tysklands mest uppmärksammade politiker har gjort sin karriär i östra Tyskland, före detta DDR. Bara några veckor före Berlinmurens fall 1989 gick hon in i det kommunistiska partiet SED, som så småningom ombildades till Vänsterpartiet (Die Linke), vars ledning Wagenknecht tidvis tillhört.

I oktober i år bröt hon definitivt med Die Linke och bildade sin egen rörelse (BSW), som planerar att ställa upp i valet till EU-parlamentet nästa år. En stor del av partiets ledamöter i parlamentet följer med henne.

I dagspolitiken väcker Wagenknecht starka känslor genom att förespråka en Putinvänlig linje, avvecklade sanktioner mot Ryssland, återgång till billig import av rysk energi och stopp för stödet till Ukraina i utbyte mot fredsinitiativ.

Hon förblir vag om hur linjen skulle kunna förverkligas, men hennes mjuka hållning till Ryssland syftar framför allt till att vinna sympatier både från den yttersta högern (AfD) och från missnöjda socialdemokrater. AfD (Alternativ för Tyskland) har med sin Putinvänliga hållning nått framgångar, särskilt i östra Tyskland.

Hon spekulerar också i att det inom socialdemokraterna (SPD) fortfarande finns anhängare till den Rysslandspolitik som förre partiledaren Gerhard Schröder stod för, även om Schröder gjort sig själv politiskt omöjlig genom att låta sig köpas upp av Putin och Gazprom. Regeringen under Olaf Scholz (SPD) bröt med den efter Putins anfall på Ukraina i februari 2022. Wagenknecht betraktar för övrigt den sittande regeringen i Berlin som den mest inkompetenta i det moderna Tysklands historia.

Det politiska fenomenet Wagenknecht företräder alltså en speciell blandning av populism från vänster med den tidigare välkända högerpopulismen. Den kombinationen utmanar både den gamla vänstern, som ser ut att utplånas, och försvagar högergrupperingen AfD. Den förlorar stöd eftersom Wagenknecht framstår som ett annat, mer rumsrent alternativ för att uttrycka missnöje. Dessutom utmanar alltså Wagenknecht även den sittande regeringskoalitionen.

Om Wagenknecht i de kommande delstatsvalen nästa år eller i valet till Förbundsdagen 2025 når valresultat på omkring 15 procent så får det direkt betydelse för regeringsmakten i Berlin. Det påverkar i så fall indirekt Tysklands roll i Europa.

Idag är det genomgående mönstret att Europa styrs av koalitionsregeringar som tenderar att positionera sig politikens mitt. Därigenom uppstår ett politiskt utrymme på flankerna, som hittills mest utnyttjats av högerpopulistiska strömningar, som AfD i Tyskland, franska ”Nationell Samling” under Marine Le Pen eller ”Italiens bröder” under Giorgia Meloni. Det märkliga Tidöavtalet i Sverige ger SD en speciell ambivalent ställning i spagat mellan opposition och regeringsunderlag.

I Frankrike finns emellertid redan en politisk konstellation som påminner om Wagenknecht. Rörelsen kallar sig ”Det okuvliga Frankrike” och har som främsta namn Jean-Luc Mélenchon, en gång minister i Lionel Jospins socialistregering.

Han förespråkar en linje som har många likheter med Wagenknecht.

Gemensamt för Europas olika missnöjespartier är att de hämtar näring ur de svårigheter som katalyseras av tillströmningen av flyktingar och asylsökanden. Populistpartiernas svar är en avvisande nationalistisk politik medan de sittande regeringarna runt om i Europa misslyckas med att formulera en fungerande gemensam politik inom ramen för EU.

På samma vis utmanar populistpartierna regeringarna genom kritik av hur konkurrensen genom globaliseringen slår mot Europas traditionella industrier. De kräver protektionism som försvar mot avindustrialisering. Även den kritiken drabbar regeringarnas oförmåga att upprätthålla konkurrensen och grunderna för EU:s gemensamma inre marknad. Det växande statsstödet avspeglar problemen. Det populistiska kravet är även här nationalistiskt.

Under många år har det europeiska samarbetet mödosamt hankat sig fram genom en serie ackumulerade olösta kriser. Till detta kommer de nya problem som följer av Putins krig i Ukraina, Kinas smygande globala expansion och ovissheten inför presidentvalet i USA.

Sådan är grogrunden för populistiska fenomen som Wagenknecht. De växer i styrka, trots att de liksom de sittande regeringarna saknar framtidsprojekt. Perspektiven är genomgående tillbakablickande och politik blir därigenom en tävling i nostalgi."