"Daniel Helldéns första tal var som hans vinst i språkrörsstriden. Lite snubblande, inte överväldigande – men han tog hem det.

Helldén erkände att det bara var en röst som gjorde att han stod där och lovade att försoningsresa runt med Märta Stenevi och att besöka i princip varje lokalförening. Som det behöver bli fler av, för partiet har som Helldén påpekade, utraderats i stora delar av landet.

Stockholmaren Helldén lyfte på nytt den bakgrund man inte hör några spår av längre. Hur en nyinflyttad sjuårig Luleåpojk bespottades på en närkingsk skolgård någon kilometer från detta kongresscentrum. Det nyvalda språkröret använde sina egna erfarenheter av dialektalt hån som en metafor för hur Miljöpartister känner sig, och behandlas, i samtiden.

Var allt snacket om samarbetssvårigheter helt enkelt att de är alldeles för lika?

Men i strid med titeln på min kollega Maggie Strömbergs bok om Miljöpartiets maktmetamorfos, hävdar Helldén att MP inte är som de andra. Och ska heller inte vara det.

Det är ett hyllande av den gröna egenarten, som tidvis lyftes upp på partiets kongressfest, nästan en stolthet av miljöpartiet som mobboffer. Särlingen som vågar vara svag men säger sanningar.

Det var också den del av den gästande partiledaren Magdalena Anderssons tal tidigare på kongressen som väckte mest genklang hos publiken. Att MP är de mest utsatta, men ack så viktiga rösterna i en pluralistisk demokrati. Högerhökarnas hackkycklingar som hönsmamman Magda lovar att ta in under sina beskyddande nästan-40-procent-vingar.

Kanske har tongångarna av att högerkandidaten Helldén vunnit varit överdrivna. För när man lyssnar på det nyvalda språkröret tala om att “en annan värld är möjlig”, som lever i “harmoni med djur och natur” och hur vi “tar skada av det hektiska liv vi lever” låter det inte som att Helldén är redo att stramas upp i en återvunnen Bolund-slips.

Det låter mer som (sångerskan) Lena Anderssons civilsationskritiksschlager från 1971 “Är det konstigt att man längtar bort någon gång”.

När Märta Stenevi går upp på scenen efter talet bredvid sin nya språkrörspartner blir det så visuellt. Stenevi med hårsvallet klassiskt på ena sidan och utsvängda jeans, Helldén med sitt gråa hår i en hästsvans och polo. Som ett affischpar för gröna vågen för ett halvsekel sedan. Var allt snacket om samarbetssvårigheter helt enkelt att de är alldeles för lika?"