"Serien ”Historien om Sverige” är, åtminstone i sina tre första avsnitt, inte oproblematisk. Vi ser Österödskvinnan jaga i granskog, något som inte fanns i Bohuslän när hon levde, och Sandby borg placerat hundratals meter inlands från den strand där den egentligen låg. Dramatiseringar som trumfat fakta.

Men den som vill skildra förhistoria måste ju koka soppa på en spik. Källmaterialet är pilspetsar och krukskärvor, stolphål, eldhärdar och årsringar, hällristningar och ofullständiga skelett; silhuetter i antropologiskt motljus. Populärhistoria visar därför alltid minst lika mycket av sin egen tids fantasier som av de epoker de försöker skildra.

Ta till exempel de flygande kamerasvep över fjällhedar och klippstränder som präglar seriens foto. De visar visserligen ofta en miljö som varit sig ganska lik de senaste tiotusen åren, men från ett perspektiv som bara tilltalar 2023 års nyblivet drönarfrälsta publik. Bara i sina utomkroppsliga upplevelser kunde forna tiders svenskar se sina hemtrakter ovanifrån.

Om de nu ska kallas svenskar.

Det ’vi’ som programledaren Simon J Berger talar om landar faktiskt hos mig inte som exkluderande.

Programmet har lockat storpublik och klyvt kritikerkåren, men också ställt till det för Flashback forum. Där har de flesta debattörerna, likt flugor vid fläsk, uppehållit sig vid skådespelarnas hudfärg.

Skildringen av Sveriges första invånare, som var mörkhyade, har resulterat i en mängd trådar som på grund av illa valda underforum eller dåligt formulerade trådstarter stängts, rensats, flyttats och öppnats upp igen under hårdare moderering. Som ett brev på posten har anklagelserna kommit om att Flashback börjat åsiktsmoderera.

Är detta – kan man fråga sig – en fungerande definition av vår tids lägerelds-tv: en produktion som fått användare att anklaga Flashback för att ha blivit PK, samtidigt som den av Aftonbladets ledarsida sägs gynna SD?

För jo, ”det går att föreställa sig att direktörerna har gjort den här programbeställningen för att delvis förekomma sverigedemokratisk kritik mot public service”, skriver Jonna Sima och kallar programmet ”nationalromantiskt” och ”patriotiskt”.

Jonna Sima ger inga konkreta exempel i sin kritik, men i Aftonbladets recension kritiserar Fredrik Persson-Lahusen bruket av ett historiskt ”vi” i ”Sverige” långt innan något sådant fanns.

Å andra sidan måste man säga något, och diffusa beskrivningar av var vi rör oss har inget egenvärde. Vi menar, förtydligar programmakarna i eftertexterna, ”det geografiska område som numera är Sverige”, och det kanske man får svälja.

Det ”vi” som programledaren Simon J Berger talar om landar faktiskt hos mig inte som exkluderande, för det är uppenbart serien igenom att de som lever i Sverige skiftar så i identitet och ursprung att någon monolitisk svenskhet inte går att söka här.

De motiv jag anar i serien tre första avsnitt är varken nationalromantik eller patriotism, utan en visserligen samtida men ändå ärligt känd entusiasm att skildra historia.

I allt från skådespelarinsatser och forskarintervjuer till Simon J Bergers ton när han talar om en megalitgrav (som om han försökte få oss att ligga med och sedan rösta på den) känner jag igen den stora glädjen i att berätta om svunna tider. Tror man att det är ett signalement för patrioter har man helt enkelt inte umgåtts tillräckligt mycket med historieintresserade.

Att mana vredgade rasister på Flashback till besinning är som att försöka kyssa bort herpes. Det är inte lönt att ens bemöta. Men att, som Jonna Sima gör, slentrianmässigt kalla stora satsningar på historia för patriotiska är att tillmötesgå ytterhögerns ivriga vilja att äga den. Helt fel present att ge till en sådan mottagare.

I sin enkelhet är det en bild från tredje avsnittet som stannar: vikingen som skrattande tar slavar i en östeuropeisk skog, och sedan kärleksfullt vänder hem igen med gåvor till sin familj. Svensken har alltid i första hand varit människa, på gott och ont, snarare än identitet."