"Men varför hade hon en så urringad klänning om hon inte ville att man skulle titta? frågade min manlige kollega, den jämställde och feministiskt upplyste doktoranden, nästan förtvivlat.

Han hade varit på en disputationsfest där han placerats bredvid en kvinna med ett synnerligen generöst dekolletage och drabbats av motstridiga känslor. Han hade tvingats använda all energi han kunde uppbåda för att hindra sig själv från att drunkna med blicken i bordsdamens dalgång.

Nu kände han sig både skamsen, irriterad och förvirrad: skamsen över sin oförmåga att ignorera den nakna huden, irriterad på kvinnan som utsatt honom för detta, och förvirrad eftersom han inte förstod hennes intention.

Den manliga driften konstrueras som ett problem, och kvinnor ses, i vanlig ordning, som passiva offer.

Situationen med den avklädda bordsdamen gav min kollega huvudbry och ångest. Ändå utspelade den sig långt före metoo, som ju kom att komplicera den sociala interaktionen mellan könen ytterligare. Skräcken att göra fel (särskilt som man) blev plötsligt stor och ”oönskade beröringar” från någon man inte befann sig i en kärleksrelation med, beskrevs som övergrepp. ”Ett närmande” kunde uppfattas som en kränkning.

Offentligheten svämmade över av vittnesbörd om händelser och situationer som, i ljuset av metoo, tolkades som övertramp. Det tidigare ”oskyldiga spelet” – blickar, leenden, ett ben som nuddar vid ett annat ben – blev laddat med något annat än sexuell energi. Lekfullheten, flörtandet, uppvaktandet blev omöjligt. Efter metoo följde debatten om incelmän och sen var det dags för kvinnlig sexnegativitet. Den urgamla idén om män som jagar och kvinnor som blir jagade, befästes ytterligare. Den manliga driften konstrueras som ett problem, och kvinnor ses, i vanlig ordning, som passiva offer.

Men i litteraturen verkar någonting se ut att hända med rollerna.

I Lyra Ekström Lindbäcks Augustprisnominerade roman ”Moral”, gestaltar hon just flörtandet, prologen till varje förhållande, ”slumpmässiga beröringar och otydliga anspelningar”, mästerligt. Handlingen kretsar runt en relation mellan en doktorand och hennes tjugo år äldre och gifte handledare. Relationen är till sin natur asymmetrisk, affären ganska sjaskig och slutet det förutsägbara (nej, han lämnar inte sin fru, och nej det vill hon väl egentligen inte heller).

Vore Lyra Ekström Lindbäck av mer konventionellt snitt skulle hennes roman vara en berättelse om en ung, naiv kvinna som utnyttjas av Den Äldre Mannen Med Makt. I stället utforskar författaren ett fenomen som de flesta kvinnor är väl förtrogna med, men sällan pratar om: kvinnans sexuella makt över mannen.

Vällustigt beskriver hon den berusande känslan av hans uppmärksamhet – ”som ett kraftfält kring min kropp” – som gör henne ”hypermedveten om hur mina höfter, min rumpa och mina bröst rör sig med stegen”. Hon finns i hans blick, men det är inte hans blick som skapar henne – det är hennes agerande som styr den. Hon är ett sexuellt subjekt, ytterst väl medveten om vad hon gör och hur det påverkar mannen: ”Smaken av makt bränner metalliskt på tungan.”

Sex var något man framförallt skulle skydda sig ifrån, i alla fall om man var av kvinnligt kön.

Anna, doktoranden i Ekström Lindbäcks roman, förkroppsligar den saknade diskursen om kvinnors begär som socialpsykologen Michelle Fine skriver om i sin studie ”Sexuality, schooling, and adolescent females: the missing discourse of desire”– redan 1988. För trots att mycket i dagens medialiserade offentlighet tycks koka ner till kvinnlig lust – intervjuer med kvinnor som lever med flera partners, tester av sexleksaker, rodnande reportage från swingersklubbar – och att sexualiteten är en vara som varje kvinnlig influencer ogenerat spelar på, så lever idén om det sexuella hotet kvar.

Sex är en farofylld aktivitet för kvinnan, något som drabbar henne som en kraft utifrån, sällan som ett begär inifrån.

Michelle Fine menar att den unga kvinnan i debatten och i de dominerande diskurserna beskrivs som ett villebråd. Ett passivt offer som måste skyddas från den hotande manliga sexualiteten som, paradoxalt nog, också är räddaren. Det är nämligen bara en stadig relation med en man som kan rädda henne från manskollektivets rovdjursliknande sexualdrift.

Kvinnan beskrivs således inte som ett sexuellt subjekt med egen lust, utan som ett objekt för mannens begär.

Michelle Fines studie har ju några decennier på nacken, men behandlas fortfarande som giltig bland mer feministiskt orienterade forskare.

Jag känner igen de diskurser om sexualitet som Fine beskriver från den tafatta undervisning i sex- och samlevnad jag själv fick i högstadiet på 1980-talet.

Det framstod som ett mysterium varför någon frivilligt skulle ägna sig åt något som kunde leda antingen till livshotande sjukdom (på den tiden var skräcken för aids högst påtaglig) eller graviditet. Sex var något man framförallt skulle skydda sig ifrån, i alla fall om man var av kvinnligt kön. Om man var av manligt kön skulle man framförallt lära sig att behärska sig och kontrollera sin sexualitet.

Puberteten var en förvirrande tid. Samtidigt som vi flickor fick lära oss att sexualiteten var farofylld, upptäckte vi vilken makt vi kunde utöva genom att spela på den. Jag minns hur de mer storbystade klasskamraterna demonstrativt hängde över bänkarna, iklädda avslöjande linnen, under mattelektionerna, och jag minns hur den medelålders matteläraren blev allt svettigare i sitt flyende hårfäste. (Själv var jag både tämligen plattbystad och blyg, men iakttog spelet i klassrummet med stort intresse.)

Och kanske är det erkännandet av den kvinnliga sexuella makten – bysten över bänkarna, svetten i mattelärarens panna – som vi nu ser krypa fram. Åtminstone i litteraturen.

Minns den bisarra debatten efter att Angela Merkel bevistade invigningen av det nya operahuset i Oslo, iklädd djupt urringad, svart aftonklänning.

För det är inte bara i Lyra Ekström Lindbäcks roman som unga kvinnors testande av sina egna och andras sexuella gränser skildras. Utan också i exempelvis Maria Maunsbachs mustiga ”Lucky Lada och jag” från förra året. I denna coming of age-berättelse om Freja och hennes väninnor i ett litet skånskt samhälle är sexualiteten en motor, ett äventyr att utforska, ett främmande land som lockar. Maunsbach skriver fram den unga kvinnans sexualitet som lekfull och nyfiken, utan att väja för svårigheterna: ”Trots att allt vi ville var att förföra äldre män, var det som hände när vi gjorde det obehagligt. Utan tidigare erfarenhet är det svårt att förutse vad beslut kommer att leda till”, skriver hon. Och så är det ju.

Låt oss återvända till min doktorandkollega som drabbades av ett dekolletage vid en disputationsmiddag. Givetvis kände hans bordsdam till vilken effekt en aptitligt serverad byst har på många män. Det i sig innebär inte att den kvinna som väljer urringat inbjuder till tafsning eller ens är intresserad av uppvaktning. Men att hon är medveten om sin sexuella makt – och förstår att en tilltalande klyfta med fördel framhävs i rätt sammanhang.

Vad som är rätt sammanhang tycks det dock råda delade meningar om, liksom vem som äger friheten att använda sin sexuella makt. Minns den bisarra debatten efter att Angela Merkel bevistade invigningen av det nya operahuset i Oslo, iklädd djupt urringad, svart aftonklänning. Och kommentarerna, som den från socialdemokraten Walter Mende: ”Fram till uppträdandet i Oslo hade jag ingen aning om att förbundskanslern har bröst.” För att inte tala om diskussionen om den dåvarande finska statsministern Sanna Marin efter att hon poserat iklädd endast kavaj och halsband på bild för en finsk modetidning. ”Vi är inte vana vid att se den kvinnliga makten på det här viset”, kommenterade genusforskaren Charlotte Cederbom vid Åbo Akademi.

”Huden och makten frontalkrockar helt enkelt, i alla fall för en del män”, som Aftonbladets Lena Mellin skrev i en kommentar om Angela Merkel-bysten. Hon konstaterade att männen blir förbryllade eftersom de inte vet vad de ser. Är det en kvinna? Eller en makthavare? Angela Merkel och Sanna Marin klarade av båda rollerna. Och jag tänker att de förbryllade männen borde klara av att tänka tanken att en individ kan vara både kvinna och makthavare.

Det är något med brösten som får en del män att tappa koncepterna.

I den bästa av världar äger såväl kvinna som man sexuellt agentskap, respekterar varandras gränser och avstår från att tvinga – eller förleda – varandra

Vid flera tillfällen har jag hört (män) berätta om en forskningsstudie som visar att män blir väsentligt sämre förhandlare om motparten är en kvinna iklädd urringat. Slutsatsen är att de exponerade brösten påverkar mannens omdöme menligt. När jag nu, inför skrivandet av denna text, letade efter den påstådda studien fanns den ingenstans att finna.

Sannolikt har en sådan studie aldrig gjorts. Ändå har jag varje gång jag hört talas om den nickat instämmande, och när jag fört vidare detta av allt att döma falska forskningsresultat har mina åhörare antingen nickat (männen) eller skrattat (kvinnorna). Igenkänningen har varit stor. Kvinnan äger sexuell makt i den meningen att hon kan påverka ett händelseförlopp och få sin vilja igenom om hon använder sitt sexuella kapital skickligt.

Ändå konstrueras kvinnor fortfarande som sexuella offer. En idé skulle kunna vara att släppa idealiserade föreställningar om sexualitet och anamma en mer realistisk syn på denna dimension av den mänskliga existensen. I den bästa av världar äger såväl kvinna som man sexuellt agentskap, respekterar varandras gränser och avstår från att tvinga – eller förleda – varandra. Och makt börjar ses för vad den är: en komponent i det sexuella spelet som både eggar och komplicerar.

Eller som det fullständiga citatet från Lyra Ekström Lindbäcks roman lyder: ”Smaken av makt bränner metalliskt på tungan, och jag vet inte om den är min eller din.”