Det är ju verkligen tur att ingen någonsin kommit på att man kan dra nytta av denna typ av partiseringsgrundad polarisering...

"Av alla de sjuka tankeströmningar som väller fram över världen är det en som jag finner så svårbegriplig att den står i en dumstrutsklass för sig: antisemitismen. Hatet mot, och förföljelsen av, judar är inte bara allmänt vedervärdiga fenomen utan också ologiska in extremis.

Förvisso: jag är professor i historia, jag är påläst, och jag vet mer än väl var antisemitismens idéhistoriska rötter är att söka, från medeltida fördomar via korstågen till rasbiologin. Ändå förstår jag inte hur idéerna kan vara så livskraftiga, i synnerhet inte när judehatet i våra dagar ånyo visar sitt fula tryne i svallvågorna efter striderna i och invid Gaza.

Under de första åren efter andra världskriget var det av lätt insedda skäl tabu att vara antisemit i västvärlden (däremot gick det utmärkt i Sovjetunionen, där man gärna satte likhetstecken mellan sionism och nazism, hur besynnerligt det än må låta), men efter några decennier blev allmänt judefientliga argument återigen rumsrena, även i den svenska offentligheten. Den tidsmässiga distansen till Auschwitz och Treblinka suddade ut tabustämpeln samtidigt som det blev alltmer politiskt tillåtet att tycka illa om staten Israel efter 1967, 1973 och 1982 års krig.

Då var det populärt att vara antisemit, oavsett var man stod politiskt.

I saklig bemärkelse borde givetvis antisemitismen och kritiken mot israelisk politik inte ha haft med varandra att göra, men så fungerade inte den mänskliga hjärnan. Det fanns, och finns, helt enkelt folk som verkligen vill tycka illa om judar.

Denna historia, som idéhistorikern Henrik Bachner belyste i ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945” (1999), kan med fördel jämföras med den som Lars M Andersson avslöjade i ”En jude är en jude är en jude” (2000), en skoningslös analys av svensk skämtpress mellan 1900 och 1930.

Då var det populärt att vara antisemit, oavsett var man stod politiskt. Till de prominenta svenskar som gärna lovordade den svenska rasen och beklagade sig över judarnas förmenta parasit- och exploatöregenskaper hörde den ledande socialdemokraten Arthur Engberg, men han var blott en i gänget. Åtskilliga borgerliga skribenter var ännu fränare i sin öppna fientlighet mot utlänningar i allmänhet och judar i synnerhet.

Andra exempel på svensk antisemitism finns i senmedeltida kyrkomålningar.

Det verkligt intressanta är att vi finner liknande idéer om vi hoppar tillbaka hundratals år, till den senmedeltid då det inte ens levde judar i Sverige. (En viss invandring ägde rum i slutet av 1700-talet, men den stora vågen av judisk immigration lät vänta på sig till decennierna kring 1900.) Bristen på synliga hatobjekt var nämligen oväsentlig i sammanhanget. Sverige var en del av den västerländska kulturkretsen och nåddes av samma andliga och ideologiska impulser som svepte fram över grannländerna.

Att vi känner till den medeltida svenska antisemitismen beror till råga på allt på att våra förfäder skröt om den inför tyska vänner. I ett brev från Visby till Lübeck på digerdödens tid berättas om en giftblandare vid namn Tidericus. Denne skall ha fått gift från två judar vid namn Aaron och Moyses (Aron och Moses), varefter han spritt ut det under en resa från Tyskland till Kurland, allt för att krossa kristenheten och bereda vägen för judiskt maktövertagande. Till slut togs han till fånga och brändes på Gotland den 1 juli 1350.

Kort sagt, antisemitismen utgör en del av ett lika besynnerligt som motbjudande allmäneuropeiskt idépaket."

Andra exempel på svensk antisemitism finns i senmedeltida kyrkomålningar, skapade av kringresande målare vilka inte sällan hade rötter söder om Östersjön – till exempel Albertus Pictor, född i Tyskland men huvudsakligen verksam i Mellansverige. På scener från 1400-talet och tidigt 1500-tal ser vi judar i karaktäristiska toppiga hattar (”judehattar”) samt svin, så kallade judesuggor, vilka symboliserar rikedom. Stundom avbildas judar rentav diande judesuggorna, en ironi över deras påstått omåttliga girighet. Typiska exempel på judesuggor finns i Härkeberga kyrka samt på en av kragstenarna i Uppsala domkyrkas koromgång.

I nästa skede slogs de antijudiska grundsatserna fast av Martin Luther, den svenska kyrkans stora ideologiska förebild från och med reformationen. Trots att Luther inte hade mycket personligen med judar att göra rättade han sig i traditionsledet och gjorde sig villigt till tolk för åsikten att judarna var ett fördömt folk vars gripande och mördande av Jesus ännu vilade som en mörk skugga över dem. Som exempel kan nämnas skriften ”Von den Jüden und iren Lügen” (”Om judarna och deras lögner”) från 1543, där reformatorn pläderar för judefördrivning och bokbål.

Kort sagt, antisemitismen utgör en del av ett lika besynnerligt som motbjudande allmäneuropeiskt idépaket som folk i Sverige tagit till sig och burit på ända sedan medeltiden.