Skall vi gissa på att Tynanders bok som vi skrattade elakt åt i somras, faktiskt är AI-skriven och en del av folkbildningsprojektet...

"På Gripsholms slott förvaras ett uppstoppat lejon som sedan lång tid tillbaka har gjort många besökare intresserade – framför allt för att det ser så bisarrt ut, för att inte säga komiskt. Man får närmast intrycket att personerna som stoppade upp lejonet aldrig hade sett ett levande exemplar av djuret.

Naturligtvis vill både guider och turister veta vad det är för ett lejon, och länge fick man därför höra att det rörde sig om en gåva från härskaren av Alger till kung Fredrik I år 1732. Efter ankomsten till Stockholm fick lejonet husera i en inhägnad på Djurgården, som följaktligen döptes till Lejonslätten. Efter döden fick djuret nytt liv som museiföremål.

Men detta är lögn. När ”guidemyten” granskas faller den ihop som ett korthus. Lejonet nämns inte ens i de äldre tryckta vägledningarna över Gripsholm utan dyker upp så sent som 1957. Egentligen tillhör det uppstoppade djuret Livrustkammaren, och det är därifrån skrönan härstammar. Det lejon som Fredrik I fick av nordafrikanerna skickade han för övrigt vidare till kurfursten av Sachsen som ett led i diplomatiska förhandlingar. Ergo: allt vi fick höra och läsa på slottet i Sörmland är bluff.

Av källkritik syns föga i de texter som cirkulerar på webben, i tidskrifter och i romaner.

Jag drar mig osökt Gripsholmslejonet till minnes när jag fördjupar mig i debatten om Allan Mann (1921–2005). Var går gränsen mellan fakta och fiktion? Hur mycket krävs för att moderna myter skall uppstå, spridas och härda ut oemotsagda?

Att döma av vad man kan läsa om Allan Mann i populärhistoriska artiklar och lättillgängliga referensverk, till exempel Wikipedia, var han frivillig i andra världskriget, blev mångfaldigt dekorerad och räknas som en av Sveriges mest kända officerare i modern tid. Samma bild framtonar i den semidokumentära romangenren; dylika verk utger sig förvisso för att tillhöra fiktionens värld, men eftersom de ”bygger på verkliga händelser” får de ett sanningens skimmer över sig. Och det är lätt att förstå varför Mann har fått en allt starkare lysande hjältegloria – han tycks ju ha varit ett lysande exempel på att alla svenskar inte var fega medlöpare eller passiva åskådare till 1940-talets blodiga världsdrama.

Nästan alla berättelser om Allan Mann vilar på uppgifter från honom själv.

Det finns bara ett problem: ytterst lite av allt det som påstås om Mann kan bekräftas. Av källkritik syns föga i de texter som cirkulerar på webben, i tidskrifter och i romaner.

Om Manns påstådda bragder utsätts för forskning – vilket har gjorts av militärhistorikern och f.d. överstelöjtnanten Bo Sunnefeldt, som analyserat dem under flera år och nyligen färdigställt en rapport – rämnar det mesta. Nästan alla berättelser om Allan Mann vilar på uppgifter från honom själv, antingen direkt eller indirekt via vänner, och nästan inget kan backas upp av oberoende källor.

Trots det har flera skribenter okritiskt anammat krigshjältelegenden och vidarefört den till böcker och artiklar. Detta har skett trots att berättelserna om Mann rymmer mängder av motstridiga uppgifter och detaljer. Således uppges han stundom ha fått en medalj för deltagande i finska vinterkriget, trots att han inte kan bevisas ha kämpat i konflikten. Det finns inga belägg för att han var medlem i Kompani Linge, deltog i operationen vid Dieppe 1942 och medverkade i Rjukanoperationen 1943, trots att sådant brukar anföras. Det går inte ens att styrka att Mann fick befälsutbildning, trots att han sedermera utnämndes till kapten i reserven och fick en yrkeskarriär som idrotts- och närstridsinstruktör vid Karlberg.

Om hjältedåd inte kan beläggas i källor för ett så välbelagt sekel som 1900-talet är det något som är fel.

Däremot är det inte svårt att se hur legenden formades. Tillsammans med de norska motståndsmännen Knut Haukelid och Björn Holth-Larsen genomförde Allan Mann föreläsningsturnéer på 1950-talet, vilka i publikens ögon gav sken av att han själv hade bidragit avsevärt i kampen mot nazismen. Föredragen och framträdandena innehöll betydligt mer än sakligt återgivande av verkliga förhållanden, men för de som lyssnade var det svårt att skilja fakta från påhitt. Gårdagens fabulering blev morgondagens sanning.

Allan Manns hjältehistoria är alltså resultatet av en kombination av vandringslegender, skrönor och önsketänkande, och det är mycket svårt att reda ut vad som faktiskt har hänt.

Märk väl: allt vi vet tyder förvisso på att Mann var en duglig militär och en god representant för efterkrigstidens svenska väpnade styrkor, men där tar det stopp. Mer än något annat visar uppkomsten av hans historia på behovet av källkritik. Om hjältedåd inte kan beläggas i källor för ett så välbelagt sekel som 1900-talet är det något som är fel. Information som blott kan visas ha återberättats, men som inte kan styrkas, bör och skall granskas och ifrågasättas."