"Juldagen 1978 marscherade 150 000 vietnamesiska soldater in i Kambodja. På bara några veckor tog de kontroll över hela landet och kastade ut Röda khmererna från makten.

Det blev slutet på Pol Pots folkmord men också början på en ny fas i de kommunistiska ländernas historia. Det som utspelades var nämligen det första konventionella kriget mellan två socialistiska stater.

Den irländskfödde antropologen Benedict Anderson hade tillbringat större delen av sitt yrkesliv i sydöstra Asien. Erfarenheterna från dessa fältstudier och händelserna i Indokina 1978–79 fick honom att skriva en bok om nationalism. ”Den föreställda gemenskapen” kom ut 1983 och är 40 år senare fortfarande det bästa man kan läsa i ämnet.

Detta trots, eller kanske tack vare, att Andersons utgångspunkt var helt fel. Det var inte bara att han som trodde att östblocket var stabilt. Han såg dessutom Sovjetunionen som ”lika mycket arvingen till 1800-talets förnationella dynastiska stater som förebudet om en internationalistisk ordning för det tjugoförsta århundradet”.

Men världsrevolutionen hade som bekant övergetts redan på 1920-talet till förmån för Stalins och Bukharins doktrin om ”socialism i ett land”. Ett halvt sekel senare var nationella krafter på god väg att välta imperiet inifrån. Redan 1979 kunde en thrillerförfattare som Frederick Forsyth i ”The devil’s alternative” låta sin världspolitiska kris utlösas av en ukrainsk nationalist. 1988 small det på riktigt när vad som då var ett inbördeskrig mellan Armenien och Azerbajdzjan bröt ut.

Anderson erkände förstås att han misstagit sig. Som han påpekade i en andra utgåva av boken 1991: han hade haft fel, men därigenom hade han också haft mer rätt än han visste. Även östblocket blev ju exempel på hans tes om nationalismens vitalitet.

Exemplen är inte färre i dag. Ryssland–Ukraina. Israel–Palestina. Armenien–Azerbajdzjan. Det är svårt att överskatta nationalismens disruptiva kraft i världspolitiken.

Detta samtidigt som den också allt oftare framställs som lösningen på många av de problem som söndrar de liberala demokratierna i väst. Starkare nationell sammanhållning anförs i svensk debatt för närvarande som recept mot kriminalitet, bristande tillit, bristande demokratisk legitimitet och urholkad välfärd. Bland annat.

Det är olika varianter av nationalism som efterlyses. All nationalism leder inte till barbari.

Hur kan samma idé som trasar sönder länder och regioner samtidigt vara en del av lösningen?

Det enkla och bekväma svaret är att det är olika varianter av nationalism som efterlyses. All nationalism leder inte till barbari. Det är både en moralisk och sociologisk skillnad på de nationella stämningar som piskas upp av förtryckaren respektive de förtryckta. Rysk och ukrainsk nationalism formas i relation till varandra, än mer under kriget än tidigare, men kan inte på något annat sätt likställas. Den ukrainska bär fröet till en demokratisk och fredlig framtid, den ryska raserar grunden för ett sådant samhälle.

Det besvärliga och mer sanningsenliga svaret är att den nationella gemenskapen är en förutsättning för demokrati och välfärd, samtidigt som vägen till en sådan föreställd gemenskap är kantad av extremism, provinsialism och självgodhet. Nästan alla nu existerande nationer formades i en mer kollektivistisk tid. I dag är det för de flesta självklart att var och en får välja hur svensk man vill känna sig. Men ur ett samhälleligt perspektiv är det ett genuint bekymmer att svenskhet i många invandrargrupper fungerar som en motidentitet – något man tar spjärn emot för att definiera sig själv.

Att efterlysa mer nationalism tror jag är alltför riskfyllt. Sverige är inte ockuperat. Svenskheten är inte förtryckt. Erfarenheterna av storsvensk nationalism förskräcker. Risken är alldeles för stor att en svensk nationalism tar sig mer exkluderande än inkluderande uttryck.

Det är både en moralisk och sociologisk skillnad på de nationella stämningar som piskas upp av förtryckaren respektive de förtryckta.

Patriotism? Uppdelningen mellan patriotism och nationalism avspeglar förvisso en välvilja hos avsändaren, men saknar samtidigt förankring i svensk idétradition.

Projektet måste vara långsiktigt. Att vårda gemensamma institutioner. Upprätthålla mötesplatser. Skapa förutsättningar för verkliga gemenskaper likväl som för föreställda.

Men hur gör man detta i dag? I Andersons historieskrivning började det med tryckkonsten och tog fart med dagstidningarna. När alla tog del av samma nyheter, samtidigt, formades gemensamma berättelser. Genom dessa kollektiva minnen uppstod den föreställda gemenskap som så småningom i praktiken kom att lösa upp skillnaden mellan verkliga och påhittade gemenskaper. Anderson är noga med att inte döma ut nationen som ett falskt medvetande, att något är socialt konstruerat gör det inte mindre verkligt.

Radio och tv kom under 1900-talet att förstärka denna gemenskap. De stora händelserna – månlandningen, Stenmark, Estonia – utspelade sig i vårt gemensamma vardagsrum.

Men vad händer när lägereldarna slocknar? När nya kollektiva minnen inte längre adderas? För första gången någonsin befinner vi oss i en rörelse bort från det gemensamma. Nationerna lär inte gå under, men de kommer att förändras."