Man kan väl kanske säga att NATO-frågan betydelse inte till någon ringa del är beroende av den inrikespolitiska situationen i USA och det, det kan alla se nu!

"Erdogan har skrivit på den svenska ansökan. Men var lämnar det den svenska Nato-debatten?

”Jag trodde man kunde lita på Erdogan”

I flödet dyker tweeten upp nästan omedelbart efter att flashen gått ut från nyhetsbyrån, i huvudet snurrar frågetecknet runt längre än så.

Lita på Erdogan?

Det tar flera sekunder innan jag fattar.

Det är en Nato-kritiker som skriver. Det är ett skämt.

Eller?

För den som aldrig önskade att Sverige för snart ett och ett halvt år sedan skulle ansöka om medlemskap i en allians, med några av de länder i världen som haft den mest anmärkningsvärda utvecklingen det senaste decenniet, blev ju Recep Tayyip Erdogan till slut ett slags möjligheternas man. Hans envishet fördröjde medlemskapet, kunde rentav stjälpa det?

Han av alla människor. Han som från början i sig varit ett av deras motargument.

Nej, Nato-kritikerna kunde inte lita på Erdogan.

Inte ens i detta.

Till slut skrev han under och skickade vidare sina papper till det turkiska parlamentet. Och ska man tro den skinande glada Ulf Kristersson och den strålende lykkelige Jens Stoltenberg på presskonferensen Stockholms i tisdags är det en fråga om spurta.

– Förhandlingarna mellan Sverige och USA går nu in i en slutfas, sa Kristersson.

– The time has come, sa Stoltenberg.

Nato-kritikerna kan gå och lägga sig igen.

Eller?

En stabil majoritet av svenskarna är för ett medlemskap i Nato. När Ipsos mätte i augusti i år svarade bara 18 procent att de var mot ansökan medan 63 sa att de var för.

Kriget, finländarna, socialdemokraters och sverigedemokraters svängning; det som hände vintern 2022 har kanske för alltid förändrat medborgarnas uppfattning om alliansfrihet.

Men en femtedel är en femtedel.

Var ska den opinionen ta vägen nu? När det ungerska och det turkiska parlamentet väl har tagit de formella besluten – alla möjligheter för aktörer där som vill dra ut på tiden ytterligare kvarstår ju – vad händer då? Kommer det finnas någon Nato-kritik kvar i det land som så länge vant sig vid alliansfrihet?

Nej, får man känslan av när med läser ”Fredsfittan”, en slags dagbok från omvälvningen som Svenska Freds avgångna ordförande Agnes Hellström nyligen gett ut.

Hellström tar läsaren från Folk och försvars konferens i Sälen 2022, i ett Sverige där majoriteten av befolkningen är för alliansfrihet men där de säkerhetspolitiska högdjuren önskar något annat – ”jag är minst sagt en udda fågel på fjället”, ”det är som att möta en vägg av likriktighet” – till samma konferens 2023 när alla på Högfjällshotellet är stålande glada och kristdemokraten Sara Skyttedal pratar om att skicka JAS till Ukraina och visa omvärlden hur bra planen fungerar i skarpt läge – ”begreppet defensiva vapen är bortglömt”, ”kriget i Ukraina tycker hon ska vara ett showroom”.

Det är förlorarnas historia Hellström skriver. Det är på sätt och vis den mest intressanta historien.

Hon fulciterar försvarsreportern Mikael Holmström. Hon lyckas aldrig förklara den interna strid som Ukraina-kriget för med sig till Svenska Freds. Och som i alla moderna faktaböcker korsklipper hon dessvärre in sitt privatliv till den grad att man måste bläddra som en dåre för att slippa läsa om alla gånger hon åker till familjens stuga i Sälen.

Men som tidsdokument är boken ovärderlig. Här är den på pränt, upplevelsen av att tystas och marginaliseras. Besvikelsen och bitterheten. Vad kommer komma ut av den?

En avgörande förklaring till att det gick som det gick är förberedelserna. Hon fångar det, men inte riktigt till fullo, kanske för att det öppnar för kritik av den egna organisationens förmåga. I över två decennier bildade ja-sidan opinion för sin sak. Från 1990-talets kritiska debatt om kalla krigets dolda allians och fram till krigsutbrottet 2022 skapades en elit som kunde detaljerna. De argumenten översköljde nej-sidan, förbluffade den. Experterna hade övergett doktrinen långt innan folket börjat fundera. Talande är den lista som Försvarshögskolan skickade ut några dagar efter krigsutbrottet med tillgängliga experter att kommentera läget.

Nästan alla var uttalade Nato-förespråkare, skriver Hellström.

När hon är som mest förgrämd är det svårt att inte tänka på en annan säkerhetspolitisk minoritet. De som önskade kollektiv säkerhet istället för alliansfrihet i slutet av 1940-talet. Då var det folkpartisten Sven Wedén och moderaten Jarl Hjalmarsson som bar förlorarnas berättelse. Då tog Nato-förespråkarna på sig en offerroll som länge minskade deras förmåga att påverka den svenska linjen.

Samma fälla riskerar Nato-kritikerna förstås att gå i nu.

Utanför Rosenbad i tisdags stod fyra grånade demonstranter runt en skylt:

”Sverige behöver inte Nato för fred. Det är Nato som behöver Sverige för krig.”

Det såg kallt ut.

Det var som att ett argument saknades.

I Parabol – den typen av vänstertidning som annars publicerar Guillous irritation över att ”borgaren Knausgård” har tilldelats Leninpriset – skrev vänsterpartisten Nadja Al-Maki tidigare i år faktiskt något riktigt intressant om den svenska Nato-kritiken.

”Kära Nato-motståndare: Erdogan är inte huvudfienden”, skrev hon.

Och så frågade hon varför hennes partikamrater och andra ödslat så mycket kraft på att tala om den demokratiska utvecklingen i Ungern och det auktoritära styret i Turkiet. Varför tillät vi att Erdogan blev huvudperson i det här? Varför inte Trump? Eller Biden?

”Att utelämna Natos tydligt ideologiska och politiska historia med dess intressen – eller dess huvudaktör USA, stärker inte motståndsrörelsen.”, skrev Al-Maki.

Och där pekade hon väl på en faktisk förändring. Nato-processen tryckte undan något som det ändå funnits bäring för i svensk debatt: diskussion om USA:s roll i världen. Afghanistan. Guantanamo. Kriget i Irak och alla de konflikter som följde på det. Det försvann.

Är Sverige helt tillfreds med USA nu?

Känns det bra?

När Kristersson och Stoltenberg talat klart och journalisterna glidit ut genom Rosenbads dörrar till de demonstrerande herrarna på gatan kom två damer spatserande.

– Säga nej till Nato? Nu när ryssarna gör som de gör!, fnös hon med vandringsstavar.

– De hade väl kommit och hjälpt oss ändå, andra sidan, det tror jag i alla fall, sa väninnan.

– Ja, men då är det väl lika bra att vi är med."