"När Sveriges statsminister Ulf Kristersson i november förra året besökte Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan i dennes gigantiska presidentpalats i Ankara paraderade där några underliga mustaschprydda krigare, utstyrda i klädesplagg som snarast såg ut att höra hemma i en B-film med fantasy- eller science fiction-tema.

De skymtade bakom statsministern när han hälsade på den i övrigt blåklädda hedersvakten: ”Merhaba, asker!” (”Var hälsade, soldater!”), sa Kristersson på turkiska, möjligen helt i enlighet med diplomatiskt protokoll – eller om det ska uppfattas som ett fåfängt försök att mjuka upp Erdoğans inställning till Sveriges Natoansökan.

Men det var givetvis ingen nyinspelning av ”Game of thrones” eller ”Star trek” som ägde rum vid det svensk-turkiska Natomötet i Ankara, utan bara en uppvisning av soldater utklädda i det som skulle föreställa historiska uniformer för att minna om fornstora osmanska dagar.

Republiken Turkiet fyller 100 år nu på söndag den 29 oktober, och det kommer Erdoğanregimen naturligtvis att fira, men det framstår inte sällan som om det imperium – Osmanska riket – som föregick republiken ligger den turkiske presidenten varmare om hjärtat. Han lyfter gärna fram den forna stormakten, i vilket islam ingick som en mycket viktig beståndsdel, men är inte lika uppenbart förtjust i det sekulära och västerländskt inriktade styre som republikens grundare Kemal Atatürk inrättade efter första världskriget.

Ändå är det knappast troligt att Erdoğan uppskattar allt som Osmanska riket stod för – han plockar snarast russinen ur kakan. Imperiets syn på sig självt som en självklar del av Europa, snarast en förlängning av romarriket, stämmer mindre bra med Erdoğans uppfattning om sitt lands egentliga hemvist; man anar att det snarare är Muslimska brödraskapet än Europarådet som gäller. Inte heller är han någon förkämpe för tolerans, på sin tid ett särdrag för Osmanska riket, och med tanke på hans negativa syn på hbtq-personer vill han troligen på inga villkor kännas vid den en gång utbredda vanan bland mogna, välbemedlade osmanska män att hålla sig med unga manliga älskare.

Just detta att Osmanska riket så tydligt hörde till Europa och dessutom var en föregångare vad gäller religiös och etnisk tolerans, är något som betonas av Marc David Baer i hans nya bok ”Osmanska riket. Khaner, kejsare och kalifer” (övers: Erik MacQueen; Natur & Kultur).

Baer, som är professor i historia vid London School of Economics och en av världens största kännare av Osmanska riket, invänder mot uppfattningen att religiös tolerans är en uppfinning skapad vid westfaliska freden 1648, efter trettioåriga kriget; en serie traktat som inrättade principen om tolerans gentemot religiösa minoriteter, senare förstärkt av det som i europeisk historia kallas upplysningen. I själva verket, skriver Baer, hade toleransens principer och praktik redan upprättats i det växande osmanska styret i sydöstra Europa på 1300-talet. Den osmanska toleransen grundade sig i sin tur på en islamisk förebild i 700-talets muslimska Spanien.

Men även om Osmanska riket omfamnade tolerans var religiös omvändelse avgörande för dess framgångar och för dess invånares karriärmöjligheter. Integration bland nyblivna undersåtar under imperiets mer expansiva dagar åstadkoms genom religiös omvändelse: den som blev muslim kunde i meritokratisk ordning bli en del av samhällets offentliga elit. Den osmanska toleransen hade sina gränser – man stod ut med judar och kristna, men till syvende och sist vore det bättre om de blev muslimer.

Sultanen Murad I, som regerade 1362–1389, grundade osmanernas första janitsjarkår (yeni çeri – ”ny armé” eller ”nya soldater”), en soldathär formerad av kristna fångar som tagits under krig. De ansågs pålitligare än muslimer, som kunde misstänkas tjäna konkurrerande furstar eller höra till rivaliserande klaner.

När detta fick en mer institutionaliserad form kallades systemet devşirme och gick ut på att sultanens kristna undersåtar fick betala en tribut i form av 40 pojkar i åldrarna 8–18 från varje distrikt i Sydösteuropa och Anatolien. Dessa omvändes till islam, omskars och utbildades till tjänstemän och palatsbetjänter eller soldater.

På så sätt lades grunden för integration via omvändelse, och för de stora framgångar Osmanska riket kunde skörda på multietnisk grund.

När sedan Mehmet II – även känd som Mehmet Erövraren – intog Konstantinopel 1453 fattade han ett i sammanhanget betydelsefullt beslut: att försöka få sin seger allmänt erkänd genom att väcka sympati hos såväl kristna som muslimer. Han kallade sig kejsare och gjorde anspråk på arvet från Rom. Osmanerna kom att beskriva den europeiska delen av sitt rike – det som vi i dag kallar Balkan – som Rumelien (romarnas land).

När en sultan dog uppstod en febril aktivitet. Hans söner – som kunde vara många med tanke på att osmanerna tillämpade månggifte och att sultanen hade ett harem att tillgå – var ofta utskickade till provinserna för att skolas till ledare och härförare och när fadern gick hädan gällde det att skynda sig tillbaka till Konstantinopel (som var det namn osmanerna använde om sin huvudstad – Istanbul kommer av grekiskans stin poli: till staden) före sina bröder för att kunna tillträda som sultan. Väl på tronen tillämpades brödramord för att utradera all konkurrens om makten.

Mehmet III (regeringstid 1595–1603) var den siste prinsen att sändas iväg för att skolas i provinserna – och även den siste att tillämpa brödramord när han tillträdde som sultan. Han lät strypa 19 bröder, bland dem spädbarn. (Hans far Murad III, med ökänd sexuell aptit, lär ha avlat över hundra barn under sin regeringstid 1574–1595.)

Detta massmord ska ha satt så djupa spår i sultanpalatset att tronen därefter kom att gå i arv i fallande åldersordning. När Mehmet III dog fick hans trettonårige son Ahmed I (regeringstid 1603–1617) genast ta över.

Hädanefter placerades en tillträdande sultans bröder avskurna från omvärlden i den del av palatsets harem som låg nära sultanmoderns lägenheter. Med tiden skulle denna prinsboning komma att kallas ”buren”.

Efter att makten stegvis förflyttades från sultanen – som med tiden kom att vistas mer på Topkapıpalatset divaner än på slagfält – till dynastin som helhet, fick janitsjarerna större inflytande. De kunde revoltera för att avsätta en sultan, hämta hans bror i ”buren” och i stället placera denne på tronen. Sammanlagt avsattes sju av 14 sultaner under en period om 200 år.

I takt med att sultanernas personliga herravälde minskade fick kvinnor i palatset mer att säga till om, fastän inom ett begränsat område. Mödrar och fruar kunde utöva makt – bland annat genom att försöka gynna sina söner – även om de till syvende och sist inte innehade något reellt politiskt inflytande.

En kvinna som dock kom att få en ovanligt stark ställning var sultanmodern Kösem Sultan, som blev förmyndarregent när Mehmet IV (regeringstid 1648–1687) besteg tronen som sjuåring. Storvesiren skötte visserligen rikets affärer och krig, men sultanmodern, tillsammans med övereunucken, styrde över dynastins män och kvinnor, samt över hushållet och palatset.

Eunucker fick en mer framträdande roll i osmansk politik efter erövringen av Konstantinopel. När 1500-talet gick mot sitt slut arbetade ungefär tusen eunucker i Topkapıpalatset i Istanbul. De som härstammade från Centraleuropa vakade över männen i palatset, bland dem självaste sultanen. Eunucker av afrikansk börd hade i stället som uppgift att beskydda palatsets kvinnor samt harem.

De afrikanska eunuckerna miste vanligen såväl testiklar som penis, medan de centraleuropiska eunuckerna endast fick sina testiklar avlägsnade. Eftersom kastration ansågs strida mot islamisk lag var det oftast kristna läkare som som fick utföra ingreppen.

Itakt med att osmanernas expansion avstannade – efter den andra misslyckade belägringen av Wien 1683 – förändrades också de kristna ländernas syn på dem. Från att ha injagat skräck fick Osmanska riket med tiden något av ett romantiskt skimmer över sig: ett exotiskt sagoland som alstrade erotiska fantasier om beslöjade men samtidigt nakna haremskvinnor. När det osmanska imperiet till slut gick in i en period av tillbakagång och på 1800-talet kallades ”Europas sjuke man”, blev den västerländska blicken snarast föraktfull och nedvärderande.

Under denna stagnation vaknade nationalismen bland kristna undersåtar och de började göra uppror, ofta understödda av europeiska stormakter. Det hela blev en ond cirkel, där kristna osmaner började behandlas med misstänksamhet av makten, vilket fick till följd att de än mer strävade efter att frigöra sig från den – något som i sin tur fick de styrande att börja betrakta dem som potentiella landsförrädare.

Det är i den här avslutande perioden av Osmanska rikets historia som Turkiets president Erdoğan tycks finna inspiration till sin osmanska kitsch. Ungefär som Erdoğan i dag ekiperar sina soldater i teateruniformer, lät sultanen Abdülhamid II (regeringstid 1875–1909) klä upp sina mannar till turkmensk-mongoliska nomader vid ceremoniella sammanhang. Abdülhamid II tog till proto-muslimsk nationalism i ett försök att ena riket – inte sällan på bekostnad av rikets kristna och judiska befolkning – och även Erdoğan, vars parti AKP har lierat sig med utranationalistiska MHP, står numera för någon sorts islamisk nationalism.

För Osmanska riket slutade dessa nationalistiska försök med ett fruktansvärt folkmord på armenier och andra kristna folkslag 1915, mitt under det pågående första världskriget. Detta mörka kapitel kom att bli det sista för det tidigare så toleranta riket. Bara tre år senare ockuperades Istanbul av krigets segrarmakter och 1922 upplöstes sultanatet och den sista sultanen, Mehmet VI (regeringstid 1918–1922), tvingades bort från tronen. Den 29 oktober 1923 utropades republiken Turkiet i Ankara och året därpå avskaffades kalifatet, varpå den siste sultanens kusin, Abdülmecid II, fick avgå som kalif.

Efter drygt 600 år hade Osmanska riket därmed upphört att existera."