"Stor invandring från kulturellt avlägsna regioner och dålig integration. Så lyder diagnosen för den exceptionella våldsvåg som har sköljt över Sverige. Det ligger säkerligen mycket i det, men denna enkla kausalitet haltar när man jämför med många andra europeiska länder. De har också fått en mycket stor invandring från exempelvis Mellanöstern och Afrika, men har lyckats mycket bättre med integrationen än vi.

Detta tyder på att det fattas viktiga bitar i det svenska förklaringspusslet. I det sammanhanget kan nämnas de komparativt milda straffskalorna, och inte minst den mycket låga uppklarningsgraden för begångna brott. Åt detta kan mycket göras och Tidöpartierna är inställda på det. Invandringen kan begränsas, en kravbaserad integrationspolitik utvecklas, straffskalorna skärpas och polisens resurser samt befogenheter utökas. Det är bra och nödvändigt, men inte det avgörande i sammanhanget.

Det finns en pusselbit till som sällan beaktas. För att fattade beslut ska få den skärpa som situationen kräver och, inte minst, sättas i verket på ett kraftfullt sätt måste man beakta kulturen. Men inte ”deras”, de invandrades kultur, utan den svenska kulturen.

Som vi vet formades Sveriges kultur i en jämförelsevis mycket homogen och fredlig kontext, där våld var sällsynt och förhandlingslösningar det dominerande sättet att lösa konflikter. Processer som i andra delar av Europa innehöll ytterst våldsamma moment, som urbaniseringen, industrialiseringen och demokratiseringen, förlöpte i Sverige på ett betydligt lugnare sätt. Varken revolutioner, uppror eller blodiga inbördeskrig präglar svenskarnas kollektiva minnen.

Det som fungerade utmärkt för ett folk som det svenska var, fungerar inte alls för det svenska folket som det är nu.

Till det kommer 200 år av extern fred, som till sist omvandlade ett folk av fruktade vikingar och stolta karoliner till pragmatiska och konsensussökande förhandlare.

Så formades en kultur och ett karakteristiskt sinnelag, ett ”svenskt kynne”, som man brukade säga förr, och dess för många utsocknes så förbryllande uttrycksformer. För drygt 50 år sedan publicerade författaren Susan Sontag ”A letter from Sweden” där hon sammanfattade några typiska drag av detta märkliga och tystlåtna temperament.

”Silence is the Swedish national vice” skrev Sontag – med dess oerhörda krav på resonlighet och känslokontroll, som hon finner ”nära nog patologiskt”. Det var ett folk som avskydde det aggressiva och stridslystna, och det var inte så konstigt med tanke på dess historia.

Mycket vatten har runnit under svenskhetens broar sedan dess. Men jag är övertygad om att befolkningsmajoriteten fortfarande är djupt präglad av den traditionella svenskheten, den som Sontag förvånat betraktade och som jag lärde mig att uppskatta när jag kom till Sverige 1974.

Jag är förvissad om att detta kulturella arv spelar en central roll i det som händer här och nu. Det som fungerade utmärkt för ett folk som det svenska var, fungerar inte alls för det svenska folket som det är nu. Det som i det förflutna var en tillgång är i dag ett hinder på vägen mot ett samhälle i stånd att klara sina ödesavgörande utmaningar.

Som bekant befolkas dagens Sverige av stora grupper som är främmande för landets ärvda kulturella fundament, med dess värderingar och beteendekoder. Grupper som dessutom lever i ett utanförskap som knappast underlättar kulturell anpassning eller assimilation.

I dessa grupper är det vanligt att ett konfliktundvikande förhållningssätt tolkas som svaghet och bristande självrespekt. Individens starka fri- och rättigheter uppfattas som ett hot mot den livsviktiga grupplojaliteten. Jämställdheten ses som ett vettlöst påfund av ett feminiserat samhälle. Dessutom är våldsberedskapen hög på det sättet som karakteriserar samhällen där konflikterna är många och statens våldsmonopol bräckligt och ifrågasatt.

”I Sverige går vi inte ut och hurrar över att andra har blivit skadade”, lyder en rubrik i nättidningen Kvartal apropå glädjeyttringarna efter Hamas brutala våldsdåd mot Israel. Men det är precis vad som händer i det Sverige som både är allt mer oregerligt och obegripligt för majoritetssamhället.

Det är viktigt att inse att det kan bli mycket värre än vad det redan är, om vi inte här och nu reagerar med all kraft.

Det skapar en djup förvirring, ett slags mental kollaps av den typ som polisen drabbades av vid påskkravallerna 2022. De våldsamma demonstranterna och deras påhejare agerade då på ett fullständigt ”osvenskt sätt” som stod helt utanför det som polisen kunde, både fysiskt och psykologiskt, hantera. Rättsstaten stod naken, som kejsaren i sagan, och alla kunde beskåda det pinsamma spektaklet.

Vi måste inte bara inse att våra lagar, system och myndigheter knappast är utformade för att hantera denna nya svenska verklighet, utan också att den traditionella svenskhetens palett saknar de starka färger som fordras i dagens läge. Därför går vi från en chock till en annan, från ett misslyckande till nästa, i ett crescendo utan synbart slut.

Vi måste gå vidare och rusta oss för att begripa och bemästra Sverige så som det verkligen är. Då måste vi till fullo inse konsekvenserna av landets befolkningsmässiga förändring. Det innebär att bli mycket mindre svenska, i en traditionell bemärkelse, för att landet redan är det.

Det kan låta provocerande, men det är inte alls så märkligt. Att somliga trodde att Sverige utan större omvälvningar kunde övergå från ett av jordens mest homogena länder till ett invandringsland präglat av en brokig och konfliktfylld mångfald kan enbart förklaras med en kombination av naivitet och övertro på socialstatens förmåga att bemästra allehanda svårigheter.

Nu lever vi i dagen efter naivitetens och illusionernas tid, och det är bråttom. I förlängningen hotar en latinamerikanisering av Sverige, med en kollapsad rättsstat, gated communities samt mäktiga och allestädes närvarande maffior som infiltrerar både myndigheterna och politiken. Det är viktigt att inse att det kan bli mycket värre än vad det redan är, om vi inte här och nu reagerar med all kraft. Även om det känns osvenskt.