Spelar det någon roll vad som utgör pengars principvärde i betraktelsen nedan...

"Är vår uppfattning om pengar rimlig?

Höga priser får oss att gå fortare. Borsta tänderna också. Det vet jag efter att ha testat på drygt 500 människor. Ytterligare en anledning att glädjas över att inflationen är på stadig väg nedåt, med andra ord.

Men också en anledning att fundera över vad det säger om hur ekonomin påverkar oss som människor, vad är det vi snabbar på för?

Låt oss ta det från början. Jag får inte helt sällan frågan, stämmer det att folk går fortare i storstäder än i mindre städer, de verkar alltid ha mer bråttom? Ja, brukar jag svara, tidskriften Nature publicerade redan 1976 en vetenskaplig artikel som visade just det. Forskare klockade människor när de gick på huvudgatan i städer runtom i världen och fann att de gick i genomsnitt ungefär 15 procent snabbare i storstäder jämfört med mindre städer. Ju större stad, desto snabbare gick stegen.

Har aldrig varit bekväm med tanken. Vi lever väl inte för att göra pengar?

Varför då? blir följdfrågan. Ett svar är att tempot smittar av sig, när folk omkring oss går fortare börjar vi göra det också, omedvetet eller för att inte bli översprungna. Fler människor skapar en ond spiral, en skenande temposmitta. Ett annat svar är att folk i storstäder skulle ha mer att göra, fler aktiviteter, fler arbetstimmar.

Det är i alla fall en av slutsatserna forskarlaget drog som replikerade den där studien drygt två decennier senare och istället jämförde mellan storstäder i 31 länder. Artikeln de publicerade 1999 rapporterade att folk gick snabbare i storstäder som var mer ekonomiskt produktiva. Folk som går snabbare hinner göra mer och är bra för ekonomin, var den ungefärliga tankegången. Som vore vi pengamaskiner.

Jag har aldrig varit bekväm med den tanken. Vi lever väl inte för att göra pengar? Snarare ska ju pengarna hjälpa oss att leva. Det senaste året har många haft anledning att stressa just över det: att få pengarna att räcka till att leva, och överleva ekonomiskt genom sviktande BNP, stegrande räntor och hög inflation.

Därför bestämde vi oss för att göra ett enkelt litet test. Drygt 500 människor i alla åldrar ur Nepas panel delades upp i två grupper och fick se de senaste priserna på flera olika varor och tjänster. Vi varierade priserna så att de var betydligt högre för den ena gruppen jämfört med den andra. Efter det frågade vi hur bra ställt ekonomiskt de tyckte sig ha. På en skala 1–10 hamnade gruppen som sett de höga priserna betydligt längre ner, i genomsnitt 4,0 jämfört med den andra gruppens 4,8. Ju sämre ekonomiskt ställt folk upplevde sig få efter att ha sett de höga priserna, desto mer bråttom fick de.

När inflationen nu sjunker stadigt kan vi förhoppningsvis få lite mer ro

När vi bad dem ange hur lång tid som vore lagom att ta på sig för att gå hundra steg var den genomsnittliga tiden bland dem som sett de högre priserna 22 procent snabbare. Vi frågade dem om en lagom tid att borsta tänderna också, högre priser kortade tiden med 15 procent.

Kanske kan det vara en alternativ förklaring till varför folk går snabbare i ”mer ekonomiskt produktiva” storstäder: där är hyror och priser högre på allt möjligt, vilket får människor att känna att de inte har råd att ta tid på sig. De skyndar på stegen för att inte bli översprungna av ekonomin?

När inflationen nu sjunker stadigt kan vi förhoppningsvis få lite mer ro och när räntorna så småningom går ner igen kan vi kanske andas lite lugnare och rentav borsta tänderna lite mer varsamt. Men jag hoppas också att vi börjar fundera lite mer över (o)rimligheten i tanken att vi är pengamaskiner, att vi bokstavligt ska börja småspringa när priserna stiger?